Tema: Man och kvinna tillsammans i ledarskap

Att gud kallar även kvinnor till ledare inom pingströrelsen kan tyckas vara självklart idag. Men hur har vägen sett ut och blir de verkligen bekräftade på samma sätt som män i våra församlingar?
Nyligen släpptes studien Wasti Feldt – forskningsbiografi om kvinnligt föreståndarskap i Pingströrelsen, av Mattias Sennehed. Han är pastor i Pingstförsamlingen i Motala, där hans fru Linnea Sennehed också är föreståndare.
– Jag skrev en uppsats inom ämnet kyrkohistoria och insåg att detta inte är en historisk fråga utan en fråga för idag och för framtiden, säger han.
– Även om vi har en samsyn formellt så råder den inte i praktiken. Det finns också en konservativ strömning med ett ”litteralt” förhållningssätt till Bibeln, där man riskerar att läsa den alltför närsynt och inte ta hänsyn till sammanhanget i sin tolkning. När det kommer till föreståndarskapet så är det tydligt att vi fortfarande har ett glastak.

Går vi tillbaka till Azusa street i Los Angeles 1906 när pingstväckelsen bröt fram, så hade kvinnor en framträdande roll som pionjärer och ledare. Och när Filadelfiakyrkans bibelskola startade i Stockholm var majoriteten av eleverna kvinnor. Även av missionärerna var den största andelen kvinnor. Språkbruket visar att båda könen sågs som kallade att predika.
– Många gånger sändes kvinnor till onådda områden och fick bygga upp församlingar från scratch, berättar Magnus Wahlström, ansvarig för arkiv och forskning på Pingst. Men när pingströrelsen fick fastare former trängdes kvinnor undan som ledare. Männen började kallas för pastorer, kvinnorna för vittnen. Männen predikade, kvinnorna vittnade.

När predikantveckan startade under 1940-talet för de yttersta ledarna i församlingarna, fanns endast män med. Först trettio år senare började det öppnas upp för kvinnor igen.
Nu kom också Wasti Feldt Johansson in i bilden. Som ung hade hon fått en profetisk hälsning från predikanten Birger Ohlson under Lapplandsveckan, som bekräftade hennes kallelse.
– Han säger väldigt tydligt till henne att hon ska gå en väg som Gud vill och även hjälpa andra kvinnor att göra det, berättar Mattias Sennehed.
Hon var gränsöverskridande, reste frimodigt runt och predikade.
– Två år i rad lade hon fram frågan om kvinnors ledarskap, pastorskap och föreståndarskap under Predikantveckan. Båda åren röstades den ner och man ville inte diskutera den. Därför skrev hon boken Kvinnan i frikyrkan, som satte igång en ganska stor debatt, säger Sennehed.
Feldt Johansson framhöll att Bibeln behöver läsas i sin helhet i stället för att man rycker ut bibelverser ur sitt sammanhang. Den behöver förstås utifrån den kontext där den är skriven samtidigt som den kan ge vägledning i nutid. Detta förhållningssätt är inte liberalt utan bibeltroget, menade hon.
– Det var för av att hon läst Bibeln som hon upplevde att den praxis som fanns var obegriplig. Kyrkan är inte ämnad att tradera följderna av syndafallet, utan att upprätta och återskapa den jämlikhet som Gud hade tänkt från början, ansåg hon.

Att wasti feldt Johansson 1980 var den första kvinnan att bli föreståndare i pingströrelsen, i Gileadförsamlingen Göteborg, var en viktig milstolpe. Men även om hon öppnade upp för ett förnyat bibeltolkningssätt, så dröjde det till 1990-talet innan det rådde teologisk konsensus i frågan.
– Wasti var en härförare, men det fanns ingen armé. Det gick inte att fortsätta på det sätt som hon hade börjat, men andra kunde ta vid på ett mer lågmält sätt, fortsätter Mattias Sennehed.
Studien visar på erfarenhetens kraft och på exemplets makt. Men intervjuer med kvinnor som var tidiga i rollen som föreståndare, tydliggör också hur ord som sägs i obetänksamhet kan vålla stor skada.

Till insikterna hör att det ofta är ur spänning och turbulens som viktiga förändringar sker och att församlingars storlek och positionering har betydelse agerandet.
– Det är ofta de små församlingarna som vågat göra förändringar först. Kanske för att de inte haft så mycket att förlora i anseende. Men de etablerade församlingarna är däremot sist på bollen, konstaterar Sennehed.
När han skrev noterade han att det, av de tio största pingstförsamlingarna i Sverige, bara är en som haft en kvinna som föreståndare – Chatrine Carlsson i Jönköping.
Hon berättade själv om detta under På Guds hjärta och Pingsts agenda – En dag om kvinnor i ledarskap, den 14 september förra året hos Pingst Jönköping:
– Jag fick prova på vad det innebär att stå ytterst, med det ansvar och tryck som det innebär. Det blev också mycket fokus på att jag var kvinna i den rollen, vilket jag inte var beredd på. Det fanns en sorts norm eller förväntan som jag inte kunde leva upp till. Jag hade behövt mer stöd.
Carlsson valde senare att kliva av uppdraget och är numera vice föreståndare i samma församling. Hon lyfter fram behovet av att hjälpas åt så att fler kan gå in i och orka stå kvar i rollen.
– Det är väldigt viktigt att det finns många olika förebilder, både män och kvinnor. Att man inte måste vara på ett visst sätt för att kunna arbeta som pastor eller föreståndare utan att vi har en bredd av gåvor och personligheter. Vi som har varit med ett tag behöver tänka på hur vi kan lyfta fram inte minst unga människor, så att de får blomma och utvecklas, sa hon.

Hur har då statistiken sett ut från 1990-talet och hur har kvinnors ledarskap fungerat i praktiken? År 1993 var nio kvinnor föreståndare. Tre år senare var de dubbelt så många och en enkätundersökning gjordes av Kerstin Samuelsson.
– Den visade att bara en fjärdedel av dessa kvinnor fanns med i församlingarnas ledning och styrelse, vilket är ganska anmärkningsvärt, säger Magnus Wahlström.
De senaste tio åren har antalet kvinnor mer än fördubblats, till 54 föreståndare. Till de förklaringar som Wahlström ser hör pastorsutbildningen vid ALT samt pastorsnätverket inom Pingst, där kvinnor stärkts i sitt självförtroende som ledare. Han nämner även fleranslutna församlingar.
– De äldre samfunden var tidigare med att öppna upp för kvinnor i det yttersta ledarskapet och när den andelen ökar i pingströrelsen så blir också möjligheterna större. Dessa församlingar utgör bara en sjundedel av vår rörelse, men nästan var tredje kvinna som är ledare finns där.
Som den kanske starkast bidragande orsaken, ser Wahlström Ester-rapporten, som initierades av Pingst ung och utför-des av Anethe Carlsson och Jenny Bergh.
– Jag tror att det har väldigt stor betydelse att visa hur det faktiskt ser ut. Det ledde till att man reflekterade över hur mycket som hänt och vad som kunde göras mer.
Bakgrunden var att många kvinnor valde att hoppa av sina uppdrag i 40-årsåldern och man ville ta reda på varför. En enkät som över 300 pastorer svarade på, visade att väldigt få hade teologiska invändningar mot kvinnors ledarskap. Därefter gjordes åtta djupintervjuer.
– Det visade sig att kvinnorna sällan hade problem med sina församlingar heller, men däremot i den kollegiala gemenskapen. Där upplevde de sig bli behandlade på ett sätt som till sist fick dem att ge upp, berättar Anethe Carlsson, pastor och föreståndare i Pingstkyrkan Nynäshamn.

Utifrån detta skrev de även boken Ester – för ett hållbart ledarskap, där verktyg ges för att urskilja och motverka exempelvis härskartekniker och normativa problem.
– När rapporten kom fick vi mer respons i de andra samfunden än i vårt eget. Under ytan så har vi ju fått fler kvinnor som ledare, men jag upplever att det är först under det allra senaste året som frågan uppmärksammats mer hos oss själva, säger Carlsson.

Hon har själv varit ledare länge och har jämförts med Wasti Feldt Johansson.
– Jag visste tidigt att om jag fick chansen att bli föreståndare så skulle jag ta den. Jag insåg att det behövdes goda ledare och att jag själv var en sådan och då fanns det i min värld inget som stoppade mig. Jag har tänkt att om Gud skapar kvinnor med gåvor som är tillräckligt starka för att leda i olika sammanhang, vore det oerhört dumt att inte använda dem.
När hon närmade sig 30 och fått fem barn läste hon teologi vid Brommaskolan. Då insåg hon också att det som var självklart för henne själv inte var det för alla andra.
– Så länge jag hade gitarr på magen och drev barn- och ungdomsarbetet så var det ingen som hade invändningar men när jag började ha synpunkter på helheten blev det problem. Då slog den där normen till.
– Det har inte varit så svårt för mig att förhålla mig till personer med en annan teologisk uppfattning, men att män kliar varandra på ryggen och att det finns ett glastak, är något helt annat. Ändå har jag alltid stått fast vid att detta är min väg.

Som pastor blev hon en söndag efter mötet inkallad till församlingsledningen.
– Jag fick veta att jag inte skulle få predika mer och vet fortfarande inte varför. Det som förvånar mig är att mina kolleger som var med inte sa något. Jag hade en liten uppgörelse med Gud som ledde till att jag fortsatte att göra mitt, sen fick han göra sitt. Och i slutänden så behövdes jag ju ändå och fick börja predika igen.
Även om hon idag kan se en förändring, så menar hon att varje generation måste brottas med de här frågorna. Kvinnor kommer alltid att ses som hot av otrygga män, även i kyrkan.
– Men jag tror också att unga idag inser att vi inte har råd att förlora hälften av alla möjliga kandidater till att bli ledare.

Anethe carlsson är övertygad om att det inte hänger på om man är man eller kvinna, om man klarar rollen som föreståndare.
– Men kampen om församlingen är hård och att vaka över den kan vara ett tungt arbete. Smarta föreståndare bygger starka team omkring sig, vilket också kräver att det finns frivilliga som offrar av sin tid.
Hennes råd till unga kvinnor som bär på en kallelse är att börja i sin lokala församling.
– Tänk inte att du ska gå från en skola direkt till en stor församling, utan var trogen i det lilla för att senare anförtros mer. Och tveka inte utan säg ja när frågan kommer.

En kvinna som hade bestämt sig för att säga nej, är Pernilla Öhman som idag är föreståndare i Filadelfia Öckerö.
– Jag tror att det berodde på min syn på mig själv. Jag hade sett pastorer länge och tänkte att det där skulle jag aldrig klara.
Men föreståndaren Jörgen Davidsson i Trollhättan, fick henne att förstå att de skulle stå tillsammans.
– Jag har aldrig behövt känna att jag är ensam eller utelämnad. Jag har heller aldrig känt att jag är ett kvoteringsprojekt, utan en människa som Jörgen ser något i.
Själv framhåller han att orden spelar roll.
– Vi valde att kalla Pernilla för pastor med inriktning mot ungdom, inte ungdomspastor. Detta gav utrymme för henne att utvecklas. Vi har följts åt länge och jag ser hur hon vågar gå in i nya saker.

Vi återvänder till Mattias och Linnea Sennehed. Efter att hon läst vid ALT öppnades ingen väg för henne i Skåne, där han var pastor.
– Jag valde då att säga upp mig så att hon kunde kliva fram och ta tjänsten i Motala. Genom Guds nåd och samordning fick jag sedan jobb som ekumenisk studentpastor i Linköping, berättar han.Att han idag själv är pastor i den församling där hon är föreståndare ser han inte som något problem.
– Jag är väldigt stolt över hennes ledarskap. Vi är så olika och mitt sätt att axla föreståndarollen hade inte fungerat lika bra i detta sammanhang tror jag.
Han har lätt för att säga ja till saker men har rannsakat sig själv det senaste året.
– Jag inser att jag är en person som kan ta en plats som egentligen var någon annans. Jag har därför bestämt mig för att vara noga med att söka Gud i detta. Utifrån min erfarenhet och kunskap ska jag göra vissa saker med frimodighet, men jag tror att det är viktigt att veta varför jag säger ja. Att ha på min radar att även låta andra växa och ta plats.

Text Noomi Lind, foton; Pingst arkiv, Julia Carlsson och privat