Nya sånger föds på Pingst Writing Camp

Marschaller lyser upp entrén till Bjärka Säby slott. Josefina Gniste, verksamhetsansvarig för Pingst Kreativ, hälsar välkommen och allt fler ansluter sig till sällskapet. Det är en torsdag i februari och fjärde gången som Pingst Writing Camp arrangeras. Glada rop och varma kramar visar att många känner igen varandra sedan tidigare, men även de som är med för första gången innesluts snabbt i gruppen.
Hälften av lägrets betydelse ligger i själva mötet, menar Josefina, som tillsammans med kollegerna jobbat länge med planeringen.
– Det gör något med oss att få arbeta tillsammans så här. Det är en styrka. Den gemenskapen hade nog inte generationen före oss, jag tror att de jobbade mer ensamma.

Brasan sprakar i hörnet av en sal med gyllene tapeter, där de 28 deltagarna serveras soppa och pannkakor.
Det är Pingstkyrkan i Linköping som har upplåtit sina vackra lokaler under de tre dagarna.
– Till visionen, när församlingen tog över slottet för 40 år sedan, hörde just att unga musiker från hela Sverige skulle få komma hit och utvecklas i sin musik. Det är en miljö som förlöser kreativitet. Därför har det varit en dröm hos mig länge att få hit er, berättar föreståndare Marcus Sönnerbrandt.
Efter en guidad rundvandring samlas alla i kapellet där en stor målning av Jesus och lärjungarna sätter tonen för dagarna. Syftet är att lyssna in Gud och skapa nya sånger som ska sjungas runtom i pingstförsamlingarna under de kommande åren.
En andakt inleds med att Josefina läser ur Jesaja 40. ”Trösta, ja trösta mitt folk säger Herren er Gud.”
– Någon sa till mig att förr pratade kyrkan om tidens undergång, men nu gör samhället det istället. Vi behöver sjunga ut ord av tröst över Sverige säger hon.
– Vi har skrivit stora, kollektiva lovsånger och det kommer vi fortsätta att göra, men du som vill skriva sånger av förkunnande karaktär får gärna göra det också.

Lovsång och tillbedjan fyller rummet och en cirkel bildas där nattvarden går runt. Många står med lyfta händer, andra ligger ner på knä.
Sedan tar Mathias Ekelyck, pastor i Pingstkyrkan Örebro, vid. Han uppmanar deltagarna att släppa ner axlarna och slappna av:
– Nu ska vi skriva massor av låtar under 36 timmar. Var transparant och ödmjuk och våga ge av ditt hjärta. Oavsett hur mycket var och en bidrar med till en låt så delar alla medverkande rakt av på rättigheterna.
Efter varje session ska text och musik lämnas in direkt berättar han, sedan får varje grupp ett par veckor till på sig att slipa på sin sång. Därefter sker en urvalsprocess där hälften av de uppemot 50 låtarna väljs ut och man får fram till påsk på sig att jobba mer med dem. Nästa steg är att teologer får analysera texterna. I maj ska sedan urvalet av tio låtar vara färdigt och skickas till producenter. Slutligen är planen att spela in låtarna i höst.
– Vi längtar inte bara efter briljanta sånger, vi längtar efter ett gudsmöte när vi sjunger dem tillsammans, säger Mathias. Sångerna är nycklar, men det är vad som finns på andra sidan dörren som är intressant.
Klockan har hunnit bli över 20.00 och det är nu som allt börjar. Deltagarna får veta vilka grupper de tillhör ikväll och vilka rum de ska vara i.
I salen utanför kapellet har fåtöljer satts ihop i en grupp och man börjar med att dela sina erfarenheter av låtskrivande. Någon slår an en ton på gitarren. En annan reser sig upp och börjar gå runt och spela. Några är mer drivande, men lyssnar också in de andra. Orden ”kosta vad det kosta vill” bildar snart ankaret i texten.

I rummet innanför kaféet är stämningen lugnare. Både text och melodi tycks redan vara på väg att ta form. Orden ”Gud är oföränderlig” återkommer.
Från Röda kabinettet hörs sången och musiken stark och tydlig på långt håll. Lovsången är redan färdig. ”Våga lita på Herren, våga vila i Gud, våga släppa taget. Han är här just nu,” sjunger Ida Möller med slutna ögon. Joel Nordenberg går runt med gitarr och lyfta händer. De kommer båda från Hillsong Stockholm.
Ida berättar att hon varit med på dessa läger ända sedan starten för tio år sedan och Joel konstaterar att han bara var tio år då. Alla skrattar.
– Det är första gången jag är med i detta forum. Hemma jobbar jag ensam i en studio med isolerade väggar. Det är en helt annan vibe här, jag älskar det, säger Joel.
Ida framhåller att det inte finns så många mötesplatser av detta slag och att det är en förmån att få bidra.
– Det roliga med att vi är så olika är att vi inte vet vad som kommer att hända i rummet, säger hon. När vi kommer tillsammans så här så blir det så mycket starkare. Vi tar liksom fram det bästa i varann.
Genom åren har relationer och vänskap byggts mellan lovsångsledare i hela Sverige, berättar hon.
– Man lär känna de andra på ett djupare plan och det tror jag är väldigt bra. Det blir ingen konkurrens utan vi hjälper varandra.
De sjunger sin sång igen och lägger även på stämmor. Konrad Lunde spelar upp resultatet och Ida utbrister:
– Vad skulle vi göra utan dig? Du fick ihop det så fint!

Konrad kommer från Norge och bor i Oslo, där han frilansar som musiker. Inte heller han har varit med tidigare. Särskilt värdesätter han hur de ”öppnade kranen” tillsammans i kapellet.
– Om det inte kom ut en enda sång ur dessa sessioner så skulle det ändå verkligen sätta riktningen för musiken inom Pingst, att vi är med i det rummet, får tillbe tillsammans och dela nattvard. Vi har bara varit här i tre timmar och jag är redan helt tagen, säger han.
På fredag morgon glittrar solen i snön när vi efter frukosten i annexet går till samlingen. Alfred Nygren, pastor i Citykyrkan Stockholm, ber om sånger som förankrar våra hjärtan tryggt i vårt eviga hopp.
Några intensiva timmar senare serveras det lunch. Efteråt berättar Anton Lövgren från Pingst i Alingsås, att det är andra gången han är med på låtskrivarlägret. Han har också erfarenhet från liknande sammanhang.
– För att vi ganska snabbt ska få ett resultat så är det viktigt att alla är med och bidrar. Du behöver ha någon som är vass på text, en annan på melodier och en tredje på att harmonisera. Jag tycker att det märks att de har tänkt på detta när grupperna har satts ihop här. Tillsammans kommer vi fram till något som är bredare kreativt än vad vi skulle ha fått till på egen hand, säger han.

Det ligger både spänning och förväntan i luften när det blir dags för en recap av de första låtarna. Ord och melodier har filats på in i det sista. Sedan lättar glädjen, applåderna och de uppmuntrande orden upp stämningen när sångerna en efter en presenteras.
– Detta är något av det bästa, att få lyssna till de andra och inspireras av dem, säger Anton.
Han är nöjd med de bidrag som hans grupper hittills har lämnat in – två lite lugnare låtar åt det berättande hållet och även glad över mötet med alla andra.
– Jag har känt en värme i rummet, en längtan efter att se mer av Guds storhet och trofasthet och att få in gudsperspektivet i vardagen. När jag kommer hem härifrån är jag säkert trött, men har samtidigt fått väldigt mycket själslig energi.

Text: Noomi Lind • Foto: Oskar Modig, Noomi Lind