Respons på artikel om Lewi Pethrus och radikalnationalism
I juni 2024 publicerade Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström fakta om Lewi Pethrus kopplingar till nationalism i Aftonbladet under den klickvänliga rubriken ”KD-grundarens hus fullt av nazipropaganda”. Artikeln väckte uppmärksamhet där debatt och seminarier följde. Nu har de jobbat vidare med materialet och hösten 2025 publicerade de en bearbetat artikel i Personhistorisk tidskrift. Torbjörn Aronson, docent och teologie doktor i kyrkohistoria, och Andreas Wessman, föreståndare i Pingst Malmö och regionledare i pastorsnätverket, har responderat på detta genom en akademisk granskning av Torbjörn och en pastoral respons från Andreas. Dessa texter finns att ta del av här.
Lundström & Poletti Lundströms forskning om Lewi Pethrus’ relationer till högerradikala rörelser och partier: en kommentar.
Av Torbjörn Aronson
I Personhistorisk tidskrift 121, 2025:2 har forskarduon Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström publicerat en mycket omfattande vetenskaplig artikel (82s) om Lewi Pethrus’ relationer till högerradikala rörelser, särskilt sådana som präglades av antisemitiska och rasistiska idéer. Artikelns titel är Lewi Pethrus och radikalnationalismen. Duon har gått igenom ett omfattande källmaterial och mycken historievetenskaplig sekundärlitteratur. Det finns samtidigt efterlämnat källmaterial som kunnat komplettera och ge en mer fullödig förståelse av Lewi Pethrus’ teologi, politiska idéer och etik och som förbigåtts. Samma sak kan sägas om sekundärlitteraturen. Samtidigt måste det understrykas att det finns en mycket omfångsrik förteckning av källor och litteratur i notform. Artikeln i Personhistorisk tidskrift anknyter till flera olika forskningsfält. Ett flertal historiska undersökningar om relationen mellan svenska folkrörelser och totalitära rörelser till höger och vänster har publicerats från slutet av 1990-talet och under 2000-talet och har problematiserat folkrörelsernas emancipatoriska och demokratiska karaktär. Per Ahlmark var något av en populärvetenskaplig föregångare för denna typ av forskning genom sina debattböcker Vänstern och tyranniet (1993) och Det öppna såret (1997). Ahlmark visade hur Olof Palme och andra socialdemokrater hyllat kommunistiska diktatorer och diktaturer. Lundström & Poletti Lundström gör ungefär samma sak med Pethrus som Ahlmark en gång i tiden, utan vetenskapliga pretentioner, gjorde med Olof Palme. LPs kontakter med personer som kallas ”radikalnationalister” redovisas, liksom det faktum att det fanns personer som tillhörde Filadelfiaförsamlingen i Stockholm och samtidigt var aktiva i ”radikalnationalistiska” partier eller organisationer. I anslutning till detta diskuteras också spridda citat från predikningar från olika tider samt citat från böcker och artiklar, särskilt sådana som behandlar Israel, det judiska folket och eskatologi. Det finns också en redovisning av böcker och papper i LPs bibliotek och arkiv som har anknytning till dessa teman. Argumentationen har karaktären av indicier som tillsammans syftar till att skapa bilden av LP som ”radikalnationalist” och att han hade kontinuerliga kontakter med personer och organisationer som hyste olika typer av vurm för det nazistiska Tyskland och att LP var påverkad av deras idéer. Detta även om han aldrig var medlem av dessa organisationer, eller offentligt yttrade något stöd för dem. Mina övergripande kritiska synpunkter på Lundström & Poletti Lundströms artikel är fem:
1) Författarna behandlar material från en lång tidsperiod och detta sätts sällan in i den breda samtida kontexten utan analyseras med hjälp av författarnas eget mer eller mindre tidlösa begrepp. Det leder tyvärr till en del anakronistiska analyser.
2) LP var primärt en religiös aktör, inte en politisk, och hans efterlämnade predikningar och brev behöver förstås i det perspektivet för att göras rättvisa. Detta sker enligt min mening inte i tillräcklig grad i artikeln. Artikeln förmedlar en betydligt mer politiserad bild av LP i jämförelse med hur han uppfattats både av sin samtid och eftervärld.
3) LPs och Pingströrelsens principiella hållning till politik kännetecknades av partipolitisk neutralitet. Evangeliet gällde alla människor oavsett politisk hemvist och LPs eskatologi medförde också en distansering till partipolitik.[1] En följd av den principiellt neutrala hållningen var att kontakter kunde odlas med företrädare för olika politiska grupperingar. I Lundström & Poletti Lundströms artikel redovisas endast en typ av kontakter, nämligen högerradikala. För få en rättvis bild måste LPs kontakter med politiska företrädare för andra politiska partier och rörelser också redovisas, liksom det faktum att Pingströrelsen härbärgerade personer med väldigt olika politisk hemvist.
4) Forskarduons begrepp ”radikalnationalism” är egenhändigt konstruerat och får en värderande och pejorativ klang genom prefixet ”radikal”. Det fanns inte i samtiden och Pethrus kallade aldrig själv ”radikalnationalist”.
5) LPs teologi var inte originell utan motsvarar den som fanns i Pingströrelsen i övrigt och i andra protestantiska kyrkor i Sverige vid denna tid och när detta inte tydliggörs framstår Lewi Pethrus både som mer originell och i vissa fall mer extrem än vad han var. Teologisk kritik kan och bör riktas mot både hans bibeltolkning och hans teologi. En sådan kritik är viktig och nödvändig men återfinns inte i artikeln.
1) Håkan Blomqvist, docent i historia vid Stockholms Universitet, har publicerat en rad undersökningar om den svenska arbetarrörelsens relation till rasism och antisemitism, bl.a. Nation, ras och civilisation i svenska arbetarrörelse före nazismen (2006), Socialdemokrat och antisemit? Den dolda historien om Arthur Engberg. (2001) och Gåtan Nils Flyg (1999). Ingen av de nämna böckerna av Blomqvist finns med i källhänvisningarna till Lundström & Poletti Lundström eller refereras i dess diskussion (dock finns en annan bok av Blomqvist där, Myten om judebolsjevismen. Antisemitism och kontrarevolution i svenska ögon (2013). Blomqvists forskning visar att rasism och antisemitism var ymnigt förekommande i den svenska arbetarrörelsen. Socialism och vänsterpolitik kunde förenas med antisemitiska och rasistiska idéer i Sverige vid denna tid. Ett uttryck för detta var det rasbiologiska institutet i Uppsala, vilket startade sin verksamhet 1922 efter ett riksdagsbeslut 1921 där både Högern och Socialdemokraterna röstade ja. Samtidigt gör Blomqvist stora ansträngningar för att sätta in dessa förhållanden i en historisk kontext och därigenom fördjupa förståelsen. Varför är detta viktigt att nämna? Lewi Pethrus växte upp och var aktiv i den svenska arbetarrörelsen innan han slog sig in på predikantbanan. Pethrus präglades även fortsättningsvis av arbetarrörelsens förhållningssätt och idéer. Hans rötter i arbetarrörelsen har betonats i populär litteratur om honom (Adrian Holmberg och P O Enquist).[2] Undertecknad har också lyft detta i olika sammanhang.[3] I det svenska samhället under 1930- och 1940-talen var Pingströrelsen en främmande fågel genom sin spiritualitet men inte i politiskt och socialt hänseende. I det dåvarande svenska samhället fick arbetarrörelsen ett politiskt genombrott och kom efterhand att dominera det politiska livet. Pingströrelsen hade framgångar i tätorter som präglades av industriarbete men rörelsen gjorde också inbrytningar i andra samhällsklasser.[4] I det svenska samhällets etablissemang, dess överklass och övre medelklass och i dess medielandskap fanns många som sympatiserade med högerradikala, eller ”radikalnationalistiska”, idéer och många beundrade under 1930-talet det nazistiska Tyskland. Det har kartlagts i en rad avhandlingar och redovisas bitvis även av Lundström & Poletti Lundström. Det fanns personer med olika politiska hållningar och anknytningar i Pingströrelsen samtidigt som Pingströrelsen och dess ledare betonade att den stod över och utanför partipolitiken. Med denna bakgrund är det inte särskilt överraskande att Lewi Pethrus påverkades av och reflekterade idéer som hade en framträdande roll i det svenska samhället (arbetarrörelsens idéer samt allmänt omfattat idégods) även då dessa kunde innehålla idéer som byggde på rasbiologi eller raspolitik. Att detta återspeglas i hans bibliotek och i hans efterlämnade papper är inte heller ägnat att förvåna. Lundström & Poletti Lundström strävar, i jämförelse med Blomqvists forskning om Socialdemokraterna, inte efter att kontextualisera och förklara utan driver snarare en förenkling och renodling av bilden av Lewi Pethrus.
2) Under större delen av sitt vuxna liv var Lewi Pethrus pastor och predikant i Filadefiaförsamlingen i Stockholm (1910–58). Som sådan strävade han efter att bygga sin församling och rörelse och hjälpa dem att växa och konsolideras. Ett övergripande syfte med kontakter med personer utanför församlingen och rörelsen var evangelisation och mission, dvs att personerna i fråga skulle bli frälsta och gärna även bli pingstvänner. Detta är kontexten för hans predikningar. LP var inte politiker och inte heller ideologiproducent i någon annan bemärkelse förrän han blev ledarskribent på Dagen från 1945 och framåt. Han ville som predikant och pastor gärna ha ett stort kontaktnät men syftet var naturligtvis att människor skulle föras till tro på Jesus Kristus och bli en del av den egna församlingen eller rörelsen. Att Pethrus bjöd in även ”radikalnationalister” till väckelsemötena med William Branham 1950 var i det perspektivet naturligt. Han ville att de skulle bli frälsta och uppleva Guds helande kraft. Att det fanns ett antal ”radikalnationalister” i hans personliga nätverk, vilket Lundström & Poletti Lundström kartlägger på ett uttömmande och detaljerat sätt, och i hans församling, visar att pingstväckelsen överraskande nog bröt sig in även i sådana kretsar. Hur Pethrus agerade mot dem och mot andra församlingsmedlemmar i samband med Lidmanstriden är komplicerat. Lundström & Poletti Lundström får det bitvis att se ut som om personer som tog Lidmans parti även var dem som var starkt kritiska mot att församlingsmedlemmar med högerradikala kopplingar hade framträdande positioner och tvärtom. Striden var betydligt mer komplicerad och kan inte uttömmande sätt beskrivas här, men så mycket kan sägas att det är en djupt förenklad bild. LPs kanske främste försvarare och vapendragare, Allan Törnberg, var folkpartist och liberal. Ställningstaganden för och emot de båda kombattanterna samvarierade inte på ett enhetligt sätt med politiska sympatier.
3) LP förhöll sig principiellt neutral till partipolitiken men odlade kontakter åt olika håll. Detta förklarar också det faktum att det i samma pingstförsamling kunde finnas personer som tillhörde Socialdemokraterna (Adrian Holmberg), Folkpartiet (Allan Törnberg) och högerradikala partier (Karl-Erik Svedlund). Lundström & Poletti Lundström nämner inte att Pethrus’ tilltänkte kronprins i Filadelfiaförsamlingen på 1950-talet var en politiskt aktiv liberal (Allan Törnberg). I valet 1946 kandiderade många pingstvänner för Folkpartiet och Socialdemokraterna. [5] I Pethrus’ personliga nätverk fanns kontakter i olika politiska partier och det gällde i ännu högre grad hans församling. Lundström & Poletti Lundström ger ett oproportionerligt stort utrymme åt de sk ”radikalnationalistiska” kontakterna och kontextualiserar dem inte. Helhetsbilden blir därför snedvriden. För få en rättvis bild måste LPs kontakter med företrädare för andra politiska partier och rörelser också redovisas.
4) Lundström & Poletti Lundström placerar konsekvent LP i ett nationalistiskt sammanhang och använder begreppet ”radikalnationalism” för att beskriva honom. Begreppet har forskarna själva, med stöd av andras forskning, konstruerat. Begreppet fanns inte i samtiden. I samtiden fanns begrepp som nazism, fascism, nationalism, konservatism, osv. Varför inte använda dem? Det hade förenklat jämförelser mellan deras forskning och andras. Nationalism i Sverige, och i synnerhet kristen nationalism, har undersökts i en rad historiska och kyrkohistoriska avhandlingar.[6] Det hade definitivt varit relevant att anknyta till dessa studier och jämföra Pethrus med andra pastorer, präster och predikanter i och utanför Svenska kyrkan. Christer Strahl har i Nationalism & socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige 1890–1914. (1983) visat hur nationalismen utgjorde en politisk överideologi i Sverige årtiondena före första världskriget. Urban Claesson har i Folkhemmets kyrka (2004) och i andra publikationer undersökt Socialdemokraternas typ av nationalism, som han beskriver som en medborgarnationalism.[7] Den uteslöt inte en samtidig politisk universalism ifråga om mänskliga rättigheter. Ungkyrkorörelsens nationalism var en distinkt kristen nationalism där ”folket” spelade en viktig roll. Den har undersökts i flera avhandlingar.[8] Ungkyrkoledaren Manfred Björkquist besökte och talade tillsammans med LP i en fullsatt Filadelfiakyrka 1946.[9] Pethrus kallade aldrig sig ”radikalnationalist” och begreppet fanns inte i debatten. Att enbart redovisa ett antal kontakter mellan Pethrus och högerradikala personer under en längre tidsperiod säger därför inte särskilt mycket om Pethrus’ typ av nationalism om inga jämförelser görs med andra nätverk av kontakter. Att det fanns personer med högerradikal bakgrund och sympatier i det tidiga KDS är väl känt men KDS kom framför allt till som en reaktion på ett riksdagsbeslut att ta bort kristendomsundervisningen i den svenska skolan. Namninsamlingen mot detta, som spelade en viktig roll för partiets bildande, samlade över två miljoner namn. Bland dem som grundade KDS fanns också personer med bakgrund i Högern, Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Att enbart diskutera några personer med högerradikal bakgrund ger en för snäv bild av KDS’ bildande och LP.[10]
5) Lundström & Poletti Lundström redogör för predikningar och citat från böcker av Lewi Pethrus och argumenterar för att han måste ses som en anhängare av dispensationalistisk teologi och att han är en kristen sionist. De lyfter också fram hans syn på Gud som domare och hur detta vägleder hans förståelse av förföljelsen av judar i Tyskland, inklusive förintelsen. Dessa delar av hans teologi är kända sedan tidigare och varieras i olika böcker och predikningar under en stor del av hans liv. Här var Lewi Pethrus inte originell. Dispensationalistisk teologi fanns företrädd inom olika frikyrkosamfund och hade profilerade företrädare. Synen på Gud som domare, och hur den kunde tillämpas på aktuella skeenden, hade samtida företrädare bland ledande lutherska teologer inom Svenska kyrkan.[11] Både teologisk och etisk kritik kan och bör riktas mot Pethrus’ sätt att beskriva Gud som domare i relation till det judiska folket och mot hans sätt att beskriva antisemitisk förföljelse av judar som ett sätt för Gud att driva dem tillbaka till det heliga landet. I båda fallen blir följden att antisemitism legitimeras. Två områden som (överraskande) helt förbigås av forskarduon är dels att Bonniers publicerade böcker av och om Lewi Pethrus och dels Pethrus’ syn på kristen mission bland judar. LP kritiserade Bonnier-förlagen starkt på 1950- och 1960-talen för att de publicerade kristendomsfientliga och, enligt Pethrus, sexualetiskt tveksamma artiklar och böcker. Detta tolkas av forskarduon i ett antisemitiskt perspektiv. Samtidigt varken nämner eller diskuterar de det faktum att Pethrus på 1930-talet själv samarbetade med Bonniers. Förlaget gav ut Den goda vägen. Tankar och bilder. av LP 1938. Bonniers publicerade också en biografi om LP, Lewi Pethrus. En ropande röst i tiden. Mannen och verket. av Nils Hydén 1940 och dessutom LPs sista bok på svenska, Ett sagolikt liv 1976. Pethrus’ relation till Bonniers gick både upp och ner och tider av samarbete avlöstes av tider som präglades av stark kritik. Intrycket man får när man läser Lundström & Poletti Lundström är att relationen till Bonniers var oerhört negativ och att LPs kritik mot dem ska tolkas i ett antisemitiskt perspektiv. Frågan är i så fall varför LP från tid till annan gärna samarbetade med Bonniers och varför Bonniers efter hans död gav ut hans sista bok på svenska. Ifråga om sin syn på kristen mission bland judar skiljde sig Pethrus från både traditionella lutherska ersättningsteologer i Svenska kyrkan och många kristna sionister. Trots ett stort missionsengagemang, som spelade roll för Pingströrelsens stora missionsinsatser i olika delar av världen, var Pethrus avvisande till kristen mission bland judar och någon sådan pingstmission organiserades aldrig. Det verkar som om Pethrus istället väntade sig ett kommande direkt övernaturligt gudsingripande. Om detta var inspirerat av hans egna erfarenheter av pingstväckelsens uppkomst eller ej kan inte uteslutas. Samtidigt visar detta att Pethrus inte enkelt kan placeras in i traditionell kristen teologi med antisemitisk orientering.
Summa summarum innehåller Lundström & Poletti Lundströms artikel Lewi Pethrus och radikalnationalismen i Personhistorisk tidskrift 121, 2025:2, en omfattande och värdefull genomgång av ett stort källmaterial rörande Lewi Pethrus’ kontakter med personer med högerradikal bakgrund och med hemvist i sådana partier och organisationer. Tolkningen och slutsatserna angående dessa är enligt min mening tveksamma. Mitt råd till forskarduon är att koncentrera sin forskning till en mer avgränsade tidsperiod, och därigenom få tid och utrymme att gå djupare i både källmaterial och sekundärlitteratur och kunna dra mer tillförlitliga slutsatser.
Torbjörn Aronson
Källor
[1] Carl-Erik Sahlberg, Pingströrelsen och tidningen Dagen. Från sekt till kristet samhälle 1907‒1963. Skrifter utgivna av Insamlingsstiftelsen för pingstforskning 4, Flemingsberg, 2009, s63ff. Kapitel 2 behandlar den tidiga Pingströrelsens apolitiska hållning. Avhandlingen publicerades ursprungligen 1977 i serien Skrifter utgivna av Svenska Kyrkohistoriska Föreningen, Ny följd. 26 (Uppsala universitet).
[2] Adrian Holmberg, Lewi Pethrus. Rätt man på rätt plats i rätt tid, Normas förlag, Stockholm, 1976. P.O Enquist, Lewis resa, Norstedts, Stockholm, 2001.
[3] ”Spirit and Church in the Ecclesiology of Lewi Pethrus”, in PentecoStudies. An Interdisciplinar Journal for Research in the Pentecostal and Charismatic Movements. Vol 11:2, 2012, p. 202–206. ”Ledarskap och folkrörelseidentitet”, s. 43̶ 45 i Nod. Tidskrift för Tro, Kultur och Samhälle. Nr 2, 2018. ”Pingströrelsens ecklesiologi utmanad. Arne Imsens och Donald Bergagårds omdefiniering av pentekostal ecklesiologi i Sverige under 1960- och 1970-talen.”, s. 89‒95 i Ulrik Josefsson & Magnus Wahlström, red. Pingströrelsens ecklesiologi i förändring. Studier av Pingst som församling, rörelse och samfund. Forskningsrapporter från Instituet för Pentekostala Studier nr 11. Alvik, 2023
[4] Berndt Gustafsson, Svensk kyrkogeografi, Gleerups förlag, Lund, 1971, s68‒74
[5] Sahlberg 2009, s. 207
[6] Se t.ex. Ingmar Brohed, red., Kyrka och nationalism i Norden. Nationalism och skandinavism i de nordiska kyrkorna under 1800-talet. Lund University Press, Lund, 1998 och Kjell Blückert, Church as Nation. A Study in Ecclesiology and Nationhood. Peter Lang, Frankfurt am Main, 2000
[7] Urban Claesson, Folkhemmets kyrka: Harald Hallén och folkkyrkans genombrott. En studie av socialdemokrati, kyrka och nationsbygge med särskild hänsyn till perioden 1905‒1933. Studia historico-ecclesiastica Upsaliensia 42, Uppsala
[8] Alf Tergel, Ungkyrkomännen, arbetarfrågan och nationalism 1901‒1911. Verbum, Stockhom, 1969. Torbjörn Aronson, Den unge Manfred Björkquist. Hur en vision av kristendomens möte med kultur och samhälle växer fram. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Historica-Ecclesiastica Upsaliensia 44. Uppsala, 2008, s.223‒232
[9], Per Ewert, ”Definierade Lewi Pethrus verkligen Pingströrelsen som en väckelserörelse inom Svenska kyrkan? En källstudie om frikyrklig identitet och historiebruk.” i Kyrkohistorisk årsskrift 1:125, 2025, s. 143‒147
[10] Sahlberg 2009, s. 60‒63, Göran V. Johansson, Kristen demokrati på svenska. Studier om KDS tillkomst och utveckling 1964‒1982. Bibliotheca historica Lundensis 59, Lund, 1985
[11] Björn Ryman, Vår Lösen och Nazi-Tyskland 1933‒1946, s. 202‒203 i Anne-Marie Thunberg, red., Tradition i rörelse. Ett sekelskultursamtal i Vår Lösen. Carlsson Bokförlag, Stockholm, 2000
Pastoral reflektion efter läsning av artikeln Lewi Pethrus och Radikalnationalismen
Av Andreas Wessman
Historiska genomlysningar av inflytelserika människors drivkrafter, värderingar och motiv är viktiga. Därför är Lundström & Poletti Lundströms artikel i Personhistorisk Tidskrift mycket välkommen. Att i nutid försöka förstå historien är en svår men nödvändig övning och artikelförfattarnas tolkning av Lewi Pethrus kontaktnät och hans teologi bör nyanseras vilket Torbjörn Aronsson förtjänstfullt gjort. Samtidigt finns det besvärande uppgifter i artikeln som vi kan ta lärdom av vilket gör artikeln läsvärd och viktig för oss som vill försöka förstå vårt samfunds historia. Utifrån det som kommer fram i artikeln skulle jag vilja göra fem pastorala reflektioner.
- Pingströrelsen har aldrig varit antisemitisk eller rasistisk
- Den sunda bibeltolkningens nödvändighet
- Behovet av att ta ställning
- Syna dina meningsfränders motiv
- Finns det en kristen nationalism?
- Oavsett om Lewi Pethrus hyste antisemitiska åsikter eller ej kan vi konstatera att den svenska pingströrelsen aldrig odlat antisemitiskt eller rasistiskt tankegods. Tvärtom har vi alltid värnat om staten Israels rätt att existera och ofta har vi marscherat längst fram i demonstrationståg till stöd för Israel och mot antisemitism. Vårt lands synagogor vittnar ofta om att den lokala pingstförsamlingen är en av deras närmaste vänner. När flyktingvågen kom 2015 öppnade vi upp våra kyrkor och anordnade härbärgen och språkcaféer och många av våra församlingar fick på mycket kort tid se en mycket större mångfald bland gudstjänstbesökarna. Lewi Pethrus har lång tid efter sin död påverkat vårt samfund och hans teologi har exempelvis förts fram i argumentationen mot ett bildande av vårt trossamfund 2001. Om hans eventuella antisemitiska åsikter var en bärande del av hans teologi borde den ha märkts tydligare i vårt samfunds historia.
- Tolkningen av Jeremia 16:16 är såklart mycket problematisk och lär oss att en sund tolkningsmetodik är viktig. Som Aronsson påvisat var Pethrus inte ensam om att förkunna att Guds dom över det Judiska folket var en del av den sista tidens händelser. Men att Nazisternas vidriga hantering av Europas Judar var en del av Guds dom är naturligtvis en horribel tolkning då Guds dom snarare bör ha vilat tungt över Tysklands gudlösa nazistiska regim. En lärdom av detta är att det gäller att hålla huvudet kallt även när omvärlden brinner. I den tidiga pingströrelsen var apokalyptiken ständigt närvarande och mitt i ett brinnande världskrig tolkade man in samtidens dramatik in i den bibliska berättelsen. Det är uppenbart att Pethrus gick för långt i sin tolkning i detta fall och dessvärre finns det flera andra exempel på orimliga tolkningar av samtidens händelser och skeenden. I dagens klimatkris och när världsordningen rubbas gäller det att med en fortsatt respekt för bibelns auktoritet och profetior vara ödmjuk i tolkningen av samtiden i bibelns ljus. Här kan man med tacksamhet konstatera att den avoga inställningen till akademisk teologi som tidigare präglat pingströrelsen är på väg att ebba ut och genom olika lärosäten erbjuds våra pastorer flera viktiga verktyg i den svåra konsten att tolka bibeln och tänka väl om Gud.
- Som Aronson påpekar vill Pethrus bygga en öppen rörelse med många kontakter och han ville inte att pingströrelsen skulle ta partipolitisk ställning. Men bildade inte Lewi Pethrus ett politiskt parti? Hans första politiska initiativ kom först 1954. Då bildade Lewi Pethrus tillsammans med biskop Sven Danell den kristna lobbyorganisationen KSA (Kristet Samhällsansvar). Målet var att påverka alla partier att lyfta fram sina kristna kandidater.[1] När detta blocköverskridande projekt misslyckades bildade han i stället det kristna partiet KD 1964. Värt att notera är att KD tänktes som ett värdekonservativt parti som inte villa placera sig på skalan höger eller vänster. Lewi Pethrus bakgrund i arbetarrörelsen märktes exempelvis i hans många progressiva reformförslag på det ekonomiska området (ex. 45h arbetsvecka och lika lön för lika arbete). Det är uppenbart att Pethrus, i alla fram till 1964, inte ville ta partipolitisk ställning vilket ledde till att det bland Filadelfiaförsamlingens ledande personer fanns representanter för många olika partier. Uppgiften i Lundström & Poletti Lundströms artikel om att Lewi Pethrus inte skrev under en ekumenisk protest mot nazismens brott mot Judar i Europa är nog artikelns mest smärtsamma upplysning. Vi lever i en polariserad tid och det är fortsatt viktigt att en kristen församling förhåller sig partipolitisk neutral. En utveckling likt den i USA är inte att föredra men i ljuset av artikeln måste man ändå fråga sig: var går gränsen för neutraliteten och öppenheten? Kan det inte ibland finnas skäl för en enskild pastor eller ett samfund att ta ställning i en enskild fråga? Personligen hade jag gärna sett att Lewi Pethrus hade haft mod att skriva under uppropet.
- Vi vet att Lewi Pethrus förfärades av det han ansåg vara ett moraliskt förfall i sin samtid. Det var han inte ensam om. Det verkar som om han i en del av Nazismens renhetsideal fann en meningsfrände. Det fanns någon annan som förfasades av alla destruktiva vanor som ex. dryckenskap och nöjesliv som förledde ungdomar och andra. Problemet var att Lewi Pethrus och Nazismen hade väldigt olika orsaker till sin renhetsiver. Det fanns många andra som Pethrus kunde alliera sig med i frågan och det är anmärkningsvärt att han alls berömde dem för detta. Ändamålen helgar inte motiven eller bakgrunden och därför är det viktigt att vi synar våra meningsfränders motiv och om de är tvivelaktiga är det viktigt att ta avstånd.
- När KD höll sitt första publika framträdande presenterade deras ordförande, prästen Birger Ekstedt, partiets konservativa vision. De förespråkade att landet skulle återvända till sitt kristna ursprung vilket man uppfattade hade hållit samman nationen både etiskt, kulturellt och andligt.[2] Denna vision låter som en rest av det tidiga 1900-talets konservativa nationalism. Aronsson påpekar att det är problematiskt att Pethrus tillskrivs epitetet radikalnationalist eftersom det inte var samtida med honom. Kanske skulle han vara trygg med att bli titulerad med det för honom kända begreppet nationalist? I sådant fall leder det till frågor som rör den kristna nationalismen vi ser växa fram i vår samtid. Då ansåg många att Europas problem stavades judar. I dag anser många att Europas problem stavas muslimer och i den kontexten växer en nationalism fram som inte sällan har kristna undertoner. Här blir det viktigt att som kristen rörelse navigera varsamt och vist på ett sätt som kommer att tåla historiens granskning. Den kristendom som nationalisterna åberopar handlar oftast om nationell identitet, historia, och kultur. Den kristendom som pingströrelsen försökt representera handlar om Jesus, synden, nåden och alla människors jämställda ställning inför den Gud som älskar alla människor förbehållslöst. Gud vill föra oss alla till frälsning och förena oss i en församlingsgemenskap där ingen är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.
Andreas Wessman, Föreståndare i Malmö Pingstförsamling