Resa tände missionsiver hos unga ledare
Det är varmt, fuktigt och ryggsäckarna börjar skava. Det som hörs starkast är våra egna röster och djupa pustande andetag. Här finns ingen biltrafik eller andra bullrande stadsljud. Vi befinner oss mitt i djungeln på väg uppför ett brant berg via en smal upptrampad stig. Det är vägen för att ta sig till mangyanbyn Lomboy. Vi är en svensk missionsgrupp på besök med 19 ungdomsledare och fem reseledare.
Mangyaner kallas de åtta minoritetsfolk som bor på ön Mindoro i Filippinerna. De flesta av dessa lever i olika grupper väldigt avlägset uppe i bergen dit det endast är möjligt att ta sig till fots. Ibland måste man gå flera timmar för att komma fram. Den otillgängliga terrängen skapar stora utmaningar. Tillgången till skola och hälsovård är bara några exempel där begränsningarna är stora. Klimatpåverkan med allt fler årliga tyfoner förstör jordbruket och tvingar mangyanerna att ständigt börja om på nytt och bygga upp de hem som raserats av regn och vind. Fattigdomen är utbredd. Mangyanerna har länge stått utanför det övriga samhället. Många beskriver en övergivenhet och att de ofta fått höra nedsättande kommentarer på grund av sitt ursprung.
Missionsresan anordnas gemensamt av Pingst Internationell, Pingst Ung, Ibra och PMU. Innan avfärd planeras både digitala och fysiska förträffar. Förberedelserna handlar bland annat om missionshistoria, omvärldsbevakning, nuläget för kristen mission i Asien men även kulturkrockar och praktiska resetips. Vi talar också om begreppen de mest utsatta och de onådda som är centrala begrepp för svensk pingstmission.
Vi visste att vandringen uppför berget skulle vara utmanande − att vi skulle få uppleva mangyanernas vardagsliv genom att vandra den väg de måste gå varje dag till och från hembyn. Ändå kom ansträngningen som en chock för många. Vandringen gav tid att tänka; hur klarar äldre och små barn att ta sig fram? Vad gör man om någon blir allvarligt sjuk?
Väl uppe på toppen möts vi med öppna armar och hjärtliga leenden. Besök av utlänningar är inte vanligt här. PMU:s lokala partnerorganisation PMUI är de som regelbundet besöker byn för att identifiera behov, utbilda och organisera insatser som driver byutvecklingen framåt. Tack vare hjälpen har många liv förändrats. PMUI:s medarbetare har ett starkt driv utifrån sin kristna tro. De berättar om Bibelns uppmaningar att släppa de förtryckta fria, dela bröd åt den hungrige, skaffa boning åt de hemlösa och klä den nakne (Jesaja 58:6-7).
Mitt i byn Lomboy ligger en kyrka som mangyanerna själva har byggt. Det är söndag förmiddag. Missionsgruppen som precis anlänt får direkt kliva in i kyrkan och fira gudstjänst. Flera av ungdomsledarna tar chans att dela en kort predikan eller ett vittnesbörd. Vi delar nattvard. Ett litet chokladchips symboliserar ”brödet”. Vi viker varsitt blad i form av en bägare där vi fångar upp några droppar vatten från en hink. Det symboliserar ”vinet”. Sedan får de svenska ungdomsledarna be för mangyanerna.
− Det är fantastiskt att vara här. Vi har firat gudstjänst, delat vittnesbörd och sjungit tillsammans. Och vi har även fått se helande. En flicka fick bli helad från smärta i knä och i rygg, berättar deltagaren Paulina Wester efteråt.
Vi stannar i byn under eftermiddagen, kvällen och natten. Det lagas storkok och hela byn tar del av maten. Sedan finns det tid att sitta ned och prata i skuggan av vindskydd hopsnörda av bambu. Några ungdomsledare går iväg för att leka med barnen, andra sätter sig i en hydda och får lära sig att fläta korgar på mangyanernas vis.
− Alla talar kärlekens språk. Även om vi inte kan förstå varandra så kan vi peka och leka och på så sätt kommunicera, säger Alina Lyreborg, en annan deltagare, och fortsätter.
− Jag tror att alla behöver åka på en sån här missionsresa för att rubba sina perspektiv. Vi har ett väldigt svenskt sätt att tänka och se på världen som behöver utmanas.
Det blir stor uppståndelse när de svenska ungdomsledarna utmanar mangyanerna till en basketmatch. De som inte deltar är minst lika engagerade vid sidlinjen. Hemmalaget är klart bättre och tar hem segern till barnens stora glädje.
Dagen efter reser vi till ytterligare en mangyanby där folket tagit sig ned till låglandet sökande efter mat och bättre möjligheter för sina familjer. Även denna by får hjälp genom den lokala organisationen PMUI.
− De vuxna har inte fått gå i skolan, men nu har de fått lära sig läsa och visade upp det genom högläsning för oss. Det var jättefint, berättar Elise Björnler efteråt. Hon, precis som många andra ungdomsledare, är berörd över det hon sett.
Kvällen innan det är dags att ge sig av för att fortsätta missionsresan till Thailand sitter ungdomsledarna och samtalar om det man sett och upplevt. Känslan av orättvisa och tyngden av att möta extrem fattigdom kommer upp i samtalen. De bollar också tankar om vad mission egentligen är; att det handlar om att se till människors alla behov såväl andliga som materiella − precis som Jesus gjorde.
− Under dessa dagar har vi inte hunnit läsa mycket bibel, men vi har gått i Jesu fotspår den här tiden. Det är som att vi har gått från ord till handling, delar Joacim Örnberg.
Under resan blir flera möten mellan människor oförglömliga. Relationer upplevs som huvudingredienser i arbetet för mission.
En äldre kvinna från bergsbyn Lomboy skickar med oss en avskedssång som hon själv komponerat:
Även om ni är så långt bort, det finns ett hav och berg mellan oss, så har ni värderat att komma hit till oss. Men detta är inte det viktigaste. Vi kommer inte bara träffas här, utan i himlen – där våra hus kommer vara så vackra. Vind och regn kommer inte kunna förstöra. Vi har ett vackert hem där uppe.
Text och foto: Linnéa Jimenez