fbpx

Gud bar Frida genom dödsskuggans dal

Gud bar Frida genom dödsskuggans dal
I stormens öga finns det trygghet i Gud. Det vet Frida Nyberg. Hon berättar naket och ärligt om det värsta som drabbat henne i livet men också om kärleksbevisen i vardagen som vände mörker till ljus.

Det är en tidig tisdag i slutet av augusti och jag kan ana morgontröttheten i Frida Nybergs ögon, men där finns också en skärpa och ett fokus. Förutom att vara pastor och föreståndare i Pingstkyrkan, Boden, reser hon runt i landet och predikar, så en intensiv höst ligger framför.
– När man bor här uppe så har man ju inte varit så mycket i kyrkorna söderut, säger hon. Att få möta församlingarna på olika platser är väldigt roligt och lärorikt.
Frida är också aktuell med en personlig berättelse om sitt liv, sin kallelse och vägen igenom sin hittills svåraste kris – cancern som hon drabbades av för några år sedan.
– Jag har alltid varit en pratare, inte en skrivare, men första året efter jag blev sjuk skrev jag mig igenom. Det var min bearbetning.
Andra året kom tanken om att skriva för någon annan. Då åkte hon till familjens sommarställe i Luleå skärgård.
– De första två dagarna hade jag världens flow, men morgonen efter var alla 50 sidor borta. Filen hade på något sätt blivit trasig. Så jag skrev ingenting den dagen, jag var bara bitter, skrattar Frida.
Men så repade hon nytt mod och började om och under de två veckorna i stugan blev hon i stort sett färdig med boken. Hon var inte säker på om den bara var ämnad för hennes egna barn eller för en bredare publik, men skickade ändå in den till Libris förlag.
I boken lär vi först känna Frida som riktigt ung. Hon var gränslös, ville ständigt prova nya saker, men samtidigt var tron ett ankare i livet liksom gemenskapen i församlingen.
– Jag ifrågasatte oerhört mycket och kände att jag fick göra det. Jag har haft människor omkring mig som har vågat vara i mina frågor och inte kommit med enkla svar. Men jag är också en person som vägrar att nöja mig med mindre. Tron är en berättelse som jag har fortsatt att brottas med hela livet, samtidigt som Gud har hållit mig kvar.

Att engagera sig i församlingen var naturligt för Frida, men att jobba som avlönad pastor och föreståndare kändes inte lika självklart. Hon tyckte inte att hon passade in i den rollen.
– Jag är ingen from person, har aldrig drivits av viljan att vara god utan av mål. Är man grön på personlighetsskalan så är man väldigt lik Jesus, och jag är ju inte grön över huvud taget.
I själva verket finns det ju väldigt många nyanser i Jesu personlighet, men det lyckas man inte alltid förmedla, menar hon.
– En man sa i fjol till mig: ”Frida, din tävlingsinstinkt kan ibland ses som negativ i kyrkan, men använd den – det är du.”
Hon tyckte sig inte heller ha en tydlig kallelse att bli föreståndare och menar idag att det är viktigt att inse att de finns olika sätt att få och uppleva sin kallelse på. Däremot behöver den finnas där, för att man ska orka axla ett ansvar som detta.
När hon själv kommit till klarhet, så röstades förslaget om att kalla henne till föreståndare ner, vilket blev ett hårt slag.
Senare fick Frida frågan igen och trots att hon just fått sitt cancerbesked, så tackade hon ja till tjänsten. Hon förklarar det med en sorts inre förvissning om att hon skulle fortsätta att göra det som Gud lagt på hennes hjärta, så fick resten lösa sig.

Bara några veckor efter operationen var hon också inne i församlingens och ledarskapets processer. Hon konstaterar med ett skratt att hon är den hon är.
Ändå var denna tid oerhört svår för både henne och familjen.
– Att gå igenom cancer är en kris för den som drabbas och en annan för de närstående. Även om man på ett sätt tar sig igenom tillsammans, så är det viktigt att de som finns i kärnan av krisen hämtar sitt stöd utifrån. De som står allra närmast ska inte få bära bördan av min sorg eller förtvivlan.
Just stödet från församlingen och vännerna var oerhört påtagligt. De fanns där mitt i det svåra och hörde av sig i precis rätt stund med det som Frida behövde.
– Jag har aldrig sett Gud så konkret genom andra människor som då. Det var fascinerande att vara med om. Det går inte att med ord beskriva hur mycket detta stöd betydde. Liksom Aron och Hur höll Moses armar i Bibeln, så höll de verkligen upp båda mina armar.
Som ett pärlband genom hela Fridas bok löper exemplen på Guds kärleksbevis i vardagen. Hon beskriver dem på ett så naturligt sätt, men är det något man behöver öva upp sin lyhördhet inför?
– Jag tror att det handlar om att våga lita på att den rösten är så pass liten, att det är så enkelt att det är väldigt mänskligt. Jag tänker att varje människa har den förmågan för att vi är skapta av honom. Han har gett oss möjlighet att få se det vackra, se hans närvaro i det vi möter. Jag tror att man kan lära sig det men att det mer handlar om att fyllas av en förundran och en tro på att Gud är i det som sker.

Förtröstan på Gud är tydlig i berättelsen. Ändå försöker Frida inte linda in den förtvivlan som ibland var väldigt stor. Men känner många ledare att de måste förbli starka genom allt? Är det viktigt att också våga visa sin skörhet?
– Det är inte alltid du kan dela det svåra och smärtsamma när du är mitt i krisen. Jag tänker också att i vissa skeenden och situationer så kan du inte som ledare darra på manschetten. Du behöver skapa en trygghet i rummet.
Samtidigt framhåller hon att Bibeln är full av exempel på att det är i vår svaghet som Guds styrka visar sig. Förmedlar vi med våra liv en annan berättelse, då visar inte vi på evangelium.
– Gud är det blödande lammet men också lejonet. Det finns något som är väldigt sårbart men också en styrka i Gud utifrån den han är och det hopp som vi bär på. Hur ljuset bryter igenom mörkret. Denna dubbelhet behöver finnas i våra liv och i våra församlingar.

Till Fridas insikter hör att helande inte går att beställa. Vi får vara konkreta, men kan inte diktera villkoren utan behöver lämna detta till Gud som har den större bilden. Hon skriver bland annat: ”Det var inte tron på att min cancer skulle försvinna som räddade mig. Det var tron på Jesus, som redan räddat mig.”
– Det finns något så otroligt vackert i att vi ber för varandra. Går man till en vanlig församling så är det ju väldigt många som blivit helade, men samtidigt finns det minst lika många som inte blivit det. Ibland kan vi tro att om vi bara har den rätta formeln, tror på rätt sätt, så får vi se det hända. Det är något väldigt frustrerande i detta.
Själv trodde hon under den resa till Italien som gjordes före operationen, att cancern var borta. När hon sedan kom till sjukhuset fick hon istället veta att den hade spridit sig mer än man först trott.
– Då gick ju något sönder i mig. Jag orkade inte bära bördan av att förvänta mig helandet, för att sedan kanske bli besviken. Jag var så mättad av smärtan, ångesten, att jag inte klarade det fallet. Men Jesus säger; ”kom till mig alla ni som är trötta och bär på tunga bördor så ska ni få vila för er själ.” Jag tror att vi behöver hjälpa dem som inte ser ett under, genom att peka på tröstens Gud och hur han bär oss genom allt.
Många som har läst boken har uttryckt att den hjälpt dem.
– Jag tror att de har kunnat spegla sin egen smärta och sina ärr i det jag varit med om men också funnit tröst i en berättelse som både är så mörk och så ljus.
När hon ska summera sina lärdomar, så återvänder Frida till en fråga som hennes man Samuel ställde för 14 år sedan när hon första gången stod inför beslut om församlingstjänst. Vad är det värsta som kan hända?
– Det visade sig vara så mycket värre än något jag över huvud taget hade kunnat tänka mig. Jag kunde förr ibland döma andra utifrån deras handlingar, men detta har gjort mig otroligt ödmjuk inför hur svårt det är att vara människa, hur otroligt ensamma och utsatta många är. Samtidigt har det lärt mig att Gud alltid är Gud.

Fridas främsta råd till den som går igenom en livskris är att släppa in ljuset.
– Även om vi är på botten så är det ett så stort steg ibland att våga dela smärtan. Släpp in ljuset med en medmänniska som varit där tidigare och kan gå med dig, men också med någon som arbetar professionellt och ger dig verktyg för att ta dig igenom. Var också i bönen och lovsången.
Om du inte just nu orkar be eller lovsjunga, så låt andra göra det åt dig. Släpp in Gud som är ljuset själv.

Text: Noomi Lind, foto: Linus Linbro

Frida Nybergs bok ”Allt kan hända! Allt kan vända! – se mina ärr” finns att köpa på libris.se