Tema: Dags att plantera nytt
Ribban ligger högt. En miljon nya församlingar ska planteras inom pingströrelsen globalt under tio år.
– För våra systerkyrkor i andra länder ligger församlingsplantering idag så högt uppe på agendan att allt annat centreras kring detta, säger Per-Johan Stenstrand, pastor i Lifecenter Church, Västerås och verksamhetsledare för området Pingst Plantering.
När pingströrelsen växte fram i Sverige startades 506 nya församlingar på 30 år. Medlemsantalet ökade från 1010 till 76400 mellan 1915-1945.
– Detta är vårt DNA. Det är vårt arv som rörelse och den grund vi ännu står på, säger Richard Svensson, verksamhetsledare för Pingst Församling.
Ändå saktade utvecklingen ner decennierna efter och såväl sekulariseringen som de sociala utmaningarna ökar i vårt samhälle.
– Sverige ligger idag utanför den norm av andlighet, personlig tro och tillväxt som finns i resten av världen, påtalar Per-Johan Stenstrand. Vi behöver återfå hungern för att se människor frälsta.
Läget är akut. Vi står inför en enorm missionsutmaning i vårt eget land, framhåller Daniel Alm, föreståndare för Pingst.
– Jag vill hedra alla som gått före, som varit pionjärer i vår rörelse och etablerade något som sedan också har vårdats. Kontinuiteten är viktig, men det behövs också ett rum för det nya, det oprövade, det späda, ett ledarskap som omhuldar det som görs för att expandera cirklarna.
– För att så många som möjligt ska få en personlig relation med Jesus så behövs det också så många platser som möjligt där lampan lyser, där människor får del av evangeliet, säger Alm.
I Pingsts framtidsbild ingår att vara en rörelse som aldrig slutar att växa och en allt större betoning läggs på sådd och plantering. Ett bibelord som anger färdriktningen är Psaltaren 107:37 ”De sår sina åkrar och planterar vingårdar och de får riklig skörd.
Från 2018-2020 togs 30 initiativ till nya pingstförsamlingar i landet och under den kommande tioårsperioden är siktet inställt på 300 nya planteringar. För att detta ska lyckas behöver drivkraften finnas i den lokala församlingen. Men vilka tankar väcker detta ämne? Finns det föreställningar som utgör hinder?
Patrik och Kicki Olofsson är föreståndare i Hope Church Vetlanda, som planterat nytt i Växjö och Nässjö. Paret är också engagerade i internationellt arbete. De tycker sig se att den starka lojalitet som finns såväl inom svenska församlingar som på missionsfältet, ibland hämmar de pionjära initiativen. Man tänker att man ska ta hand om det man har först.
– Sanningen är att ett sätt att bevara det vi har är just att sträcka oss ut till nya områden. Men många har inte riktigt förstått den principen ännu, säger Patrik Olofsson.
Denna bild delas av Richard Svensson.
– Tanken finns att om församlingen planterar nytt så riskerar den att förlora sitt bästa folk. Den blir försvagad själv om den går vidare. Jag tror att det är precis tvärt om.
Statistik från andra länder visar att det finns ett tydligt samband mellan församlingsplantering och tillväxt. Församlingar som planterar nya församlingar växer cirka tre gånger mer än de som inte gör det, berättar han.
– En av anledningarna är att vi i denna process återfår passionen för att vara en missionell kyrka. Det är som om hjärtat för människor, för att nå ut med budskapet, väcks till liv igen när vi väljer att ta ett steg in i ett nytt initiativ, säger Svensson.
– När vi ger som gåva det vi har fått som gåva, så kommer det också en ny belöning tillbaka.
För att få mod att ta det där första steget, behöver vi blicka både bakåt och framåt, menar Richard Svensson.
– Vi är här som ett resultat av att andra har tagit initiativ. Någon annan tänkte
expansion och delade sin tro. Historien visar oss att när vi är enade, när vi tror Gud om något och sätter axeln till, då händer det något i vår rörelse.
– Vi behöver fortsätta att utveckla en miljö av tro, vision och uppbackning till alla som tar initiativ till plantering framöver.
Han lyfter fram Paulus ord i 1 Kor 3:6. ”Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten.” Det gäller att se vårt eget ansvar, men också var Gud kommer in.
– När vi sätter ribban högt så frågar vi oss också om det är möjligt och det är sunt att tänka den tanken. Om vi klarar det själva är vi inte beroende av en vision från Gud, men när vi känner oss lite knäsvaga då kan vi också få se Gud göra något genom oss, säger Richard Svensson.
Pandemin har varit tuff, men den har också inneburit tid för reflektion som öppnat upp för nya tankar, framhåller Per-Johan Stenstrand.
– Jag tycker mig se att det har hänt något, inte minst i de större församlingarna, post covid. Man har umgåtts mycket med Gud, skalat av och återvänt till sitt grunduppdrag, att se Sverige förvandlat. Jag upplever att tillväxt och expansion verkligen finns på agendan idag.
Jesus säger i Matteus 16:18 att han ska bygga sin församling. Människans del i det hela är att utifrån missionsbefallningen i kapitel 28:16-20, gå ut och göra alla folk till lärjungar. Där folket kommer till tro och samlas är Jesus och den samlingen blir församlingen – det nav som allt utgår ifrån och som människor förs till. Där tränas det ledarskap som sedan frigörs för att ta ansvar för nya planteringar.
En av de allra främsta lärdomar som Nicklas Mörling tar med sig från sina år som ansvarig för Pingst Plantering och som grundare av Tjugofyrakyrkan i Flemingsberg, är vikten av en moderförsamling.
– Jag behöver ha någon som bekräftar min kallelse, min karaktär, mina gåvor, mitt ledarskap och min vision och sedan finns där i stöd. Jag tror att det finns starka ledare som kan driva ett sådant här arbete själva under några år, men för att göra det över tid krävs ett nätverk. Människor kommer att lämna mig och mitt eget liv förändras och då behöver jag vara en del av något större för att orka fortsätta.
Med historien av självständighet kommer ibland istället en tendens att vända sig inåt, kan han se.
– Pingstförsamlingen är suverän, men det kan leda till ett osunt oberoende. Vi behöver vara beroende av varandra och det blir särskilt tydligt i en församlingsplantering.
Vikten av att få draghjälp i ett arbete som kostar på, framhålls också av Per-Johan Stenstrand.
– En ny församling som startas kan ha sin egen identitet även om den är kopplad till ett nätverk av andra församlingar. Det finns en kraft i att inte behöva uppfinna hjulet själv utan att hjälpas åt och dela de resurser som redan tagits fram.
För församlingarna generellt var pandemin en svår tid och att den slog extra hårt mot de nya sköra plantorna, vittnar flera exempel om. Då krävdes förmågan att stå fast.
– I grunden behöver jag ha ett tydligt ord från Gud, en visshet om min kallelse. Samtidigt är det viktigt att inte ha sin identitet i planteringen och dess framgång, säger Kicki Olofsson. Om plantan dör så får inte min relation till Gud dö, den måste vara djupare än så.
Hur ska då en ny församling som startas se ut? Bilden av den kan i sig bli ett hinder för att våga satsa, menar Nicklas Mörling.
– Jag tror att många församlingar, inte minst små och medelstora, tror att om de ska plantera en församling så måste den se ut som den som redan finns med allt vad det innebär och detta finns det inte kraft till.
Vi är beroende av exempel att inspireras av och i takt med att fler församlingar startas och bilden breddas, så kommer också insikten om att detta är något som går att göra, tror Mörling:
– En församling kan se ut nästan hur som helst så länge vi håller oss till Guds ord. Man behöver ha en tydlig uppfattning om vad man vill uppnå, men samtidigt vara oerhört flexibel i sin tanke och strategi.
Den som tror att allt ska vara på plats från början, löper stor risk för att tappa modet och ge upp menar Richard Svensson.
– Skala bort så mycket som möjligt och ställ den allra viktigaste frågan: Når vi nya människor med evangelium? Då tror jag att du kan se din plats i detta och hitta ditt sätt att arbeta på.
Vad har vi då för olika roller att spela i detta arbete? Finns det en typisk församlingsplanterare? Här framhålls behovet av att återupprätta synen på alla olika tjänstegåvor som på olika sätt bidrar till att identifiera, frigöra och plantera nytt, men framför allt att lyfta upp den apostoliska tjänsten, som en nyckelfunktion.
– Läser vi i Apostlagärningarna så ser vi att den innebär att bryta ny mark. Den vill vidare. Jag tror att den finns där, men att vi behöver tala om den, erkänna den för den är väldigt viktig, säger Richard Svensson.
För att engagemanget ska sprida sig genom hela församlingskroppen krävs det att ledarskapet verkligen tror på uppdraget och talar för det, framhåller Per-Johan Stenstrand. Att det finns en överlåtelse till Guds ord.
– Det är ingen hobbyförening eller underhållning vi ägnar oss åt utan vi gör detta för att Jesus har befallt oss till det, för att evangeliet ska nå ut. Och när människor känner att det är viktigt, då vill de hänge sig till det.
I grunden gäller det att återupptäcka vad lärjungaskapet innebär, menar Stenstrand.
– Att det finns en kyrka betyder inte per definition att vi gör lärjungar men där det finns lärjungar, där planteras det församlingar.
Patrik Olofsson lyfter fram betydelsen av de personliga samtalen.
– Efter pandemin tror jag att det relationella är viktigare än någonsin. Att säga till individen; ”Jag ser potentialen i dig, jag ser att du skulle vara en otrolig tillgång.” Att uttrycka att vi behöver varandra. Som ledare gäller det även att jag ställa frågor och sedan är tyst och lyssnar på svaren.
Varje individ ska känna att hon är en viktig del av något större. Även den som inte åker till ett nytt område eller predikar i en samling, kan vara med i bön, bidra ekonomiskt och visa på Jesus i sin vardag. Eller som Richard Svensson summerar det:
– Jag menar att alla pingstvänner, på ett eller annat sätt, kan vara delaktiga i en församlingsplantering. Vi har olika gåvor, tjänster och personligheter men det är vi tillsammans som gör det.
Text: Noomi Lind, foto: Pexels och Unsplash