Tema: Pingstvänner om hur de ser på sin rörelse
Vad stod egentligen pingströrelsen för när den bröt fram för över 100 år sedan? Vad var det som gjorde att den växte så snabbt och hur har den sedan förändrats under åren? Är det så att vi behöver hitta tillbaka till den drivkraft som fanns, i mötet med dagens och framtidens utmaningar?
För att få en inblick i pingstvänners tankar om sin rörelse förr, idag och i framtiden, gjorde tidningen Pingst intervjuer med två äldre och två yngre personer. Trots deras olika perspektiv så är de överens om mycket, inte minst att det behövs mer av bön, frimodighet och Andens gåvor i funktion. Något de ser som tydliga kännetecken historiskt.
Marianne Henriksson Holmström, 90 år, tillhör Frihamnskyrkan i Göteborg. Hon är Kongomissionären som blev barnevangelist och aktiv i insamlingskampanjen Världens barn för PMU.
– Det är viktigt att tänka till om sitt liv och vad vi varit med om som rörelse. Jag tror att vi står inför en övergång där vi behöver fråga oss vad vi ska prioritera. Framför allt ska vi leva i nuet.
Marianne framhåller att Jesus Kristus är kärnan i pingströrelsen och att den fick sin framgång genom att stå för något nytt i en tid präglad av social misär.
– Det bröt fram en väckelse på min barndoms ö, där mormor blev frälst. När morfar kom hem så sa hon: ”Nu har du druckit nog Gustav, nu böjer du dina knän vid soffan och tar emot Jesus.”
Ett tydligt kännetecken för rörelsen var att man fick ett annat språk.
– Min mamma berättade om ovanliga saker som hände i rummet när Anden föll över de församlade. Jag längtade efter detta andedop och efter bönemötena, efter att bli mer lik Jesus.
Som tonåring läste Marianne boken Med bibel och skurborste. Hon ville ta skidorna på och åka runt till stugorna i Norrland som evangelist.
– Istället hamnade jag i Kongo, men tack vare det blev jag bekant med ett nätverk som har varit mig till otrolig hjälp – Pingstmissionen, Pingst Ung och PMU.
Med åren har talet om den helige Ande minskat, liksom frimodigheten, menar Marianne. Sekulariseringen i samhället har inverkat. Själv har hon fortsatt sitt arbete i skolorna och betonar att vi inte behöver vara rädda.
– Det är klart att jag får ha rätt tofflor på fötterna i skolorna, det går inte att säga att jag är pingstevangelist. Men bara ett enda ord om Jesus behövs, hans namn går igenom märg och ben.
Hennes arbete hade inte varit möjligt utan den samverkan som finns inom pingst, betonar hon.
– När jag började jobba med Världens Barn var det en fantastisk förmån att alla församlingar genast visste att vi hade en sådan insamling. Genom det fick jag representanter i 49 församlingar i Västra Götaland där jag var ansvarig.
I framtiden vill hon se ett ännu starkare fokus på Jesus.
– Sista kvällen innan Jesus dör och uppstår, säger han något viktigt till lärjungarna: ”Älska varandra.” Sedan säger han: ”Följ mig.” Jag tror att de unga skulle stärkas i sitt självförtroende om vi talar mer om Jesus, att det är honom vi tjänar. Han är vårt stora föredöme i allt.
Att finnas där för de unga och mötas som generationer ser hon som viktigt.
– Ibland talar man till barnen som om de vore en grupp i gruppen. Vi är en enhet! Våra barn är kloka och har ett budskap till oss äldre människor också. När jag var barn var föreståndarna Allan Törnberg och Harald Gustavsson med på våra samlingar och lyssnade till oss. Vi växte som människor och visionen blev starkare därför att vi fick förebilder.
Helt avgörande är att den helige Ande får leda oss, menar Marianne.
– Vi har en allemansrätt här som vi inte använder fullt ut. Jag upplever att det är för lite utrymme för profetian i våra möten.
Hon tror att det finns en osäkerhet inför det spontana tilltalet, att det ska bli fel, men betonar att vi får prova allt som sägs mot Bibeln.
– Vi behöver träna både kroppen och den andliga människan. Det första gör du genom att sätta dig sakta i en stol och resa dig fort, det andra genom bibelstudier.
Anders Ekstedt, 76 år, är medlem i Sionförsamlingen i Linköping, dit han kom som medarbetare till Samuel Halldorf för 40 år sedan. Han var missionsansvarig i sju år och föreståndare i 21 år fram till pensionen. Som 21-åring gick han på bibelskola i Frankrike och har sedan varit anställd i fem olika pingstförsamlingar under hela sitt yrkesliv.
Kärnan i pingströrelsen är för Anders omvändelsen, dopet, andedopet, bibeltroheten och den fria församlingen. Han ser lekmannaskapet och spontaniteten som ett tydligt kännetecken historiskt.
– Någon kunde komma fram mitt i gudstjänsten och ge en profetisk hälsning. Människor talade i tungomål och fick olika nådegåvor som användes i församlingarna. Man vågade mer och det blev ett överraskningsmoment i gudstjänsterna. Numera är det ofta väldigt uppstyrt, det har också stelnat till och blivit mer passivitet i bänkarna.
Hans intryck är att bönemötena med tiden blivit färre, men gläds åt en nytändning i den egna kyrkan.
– Jag tror att en bedjande församling får se människor komma till tro och vi har just nu en fantastisk tid när vi har dop nästan varje söndag. Under våra väckelsemöten varje torsdag med LP-verksamheten, blir människor frälsta hela tiden. De mötena är också mer folkliga och spontana.
Generellt upplever Anders att vi inte vågar lika mycket som förr i mötet med andra människor.
– Jag tror att frimodigheten hos pingstvännerna har minskat, sedan finns det alltid undantag.
Han framhåller betydelsen av goda ledare och andliga förebilder.
– Jag frågar mig själv, hur har jag lämnat över stafettpinnen? Även om man gått en akademisk utbildning så tror jag att det är viktigt att få gå bredvid någon med erfarenhet, som kan föra pingstväckelsens dna vidare.
Anders var med i den process då samverkan mellan församlingarna formaliserades mer.
– Tanken var att samordna de gemensamma verksamheterna för att få synergieffekter, vilket vi har fått. Ett toppstyrt samfund ville vi inte ha. Nu tror jag att det är bra att vi ser över processen, där jag själv gärna ser en mer lokal delaktighet.
Hans önskan är en varm församlingsgemenskap med fyra generationer som drar åt samma håll.
– Vi behöver återvända till det viktigaste, vilket är att nå nya människor. Då behöver det också finnas andliga fäder och mödrar som undervisar och hjälper dem som kommer till tro.
Insikten om att varje ledare som avskiljs bör vara andedöpt och ha en andlig utrustning, behöver stärkas, menar Anders. Att bevara troheten till bibelordet ser han också som livsviktigt.
– Pingströrelsen ska inte anpassa förkunnelsen och omtolka bibeltexterna av risk för att bli av med statliga bidrag. Vi behöver stå frimodigt fast vid Guds ord.
Han tror att församlingarnas framgång hänger på att inte stelna i en samfundsform och bli indragna i kyrkopolitik.
– När jönköpingspastorn Norris Leffler låg för döden sa han till mig: ”Anders, jag är rädd att pingströrelsen förlorar enkelheten”. Det har funnits i mitt hjärta sedan dess, att vi måste bevara enkelheten.
Mathilda Nordenvall, 30 år, är föreståndare i Pingst Överhörnäs sedan augusti 2023. Tidigare läste hon vid ALT. Som barn till en ensamstående mamma fick hon en tuff start i livet. Pingstförsamlingen i Boden blev hennes andra hem, där man visade omsorg och kärlek.
– Jag var en trasig person och när jag blev gravid redan i skolan och familjen stängde dörren, så välkomnade församlingen.
Detta säger mycket om var vi är idag som pingströrelse, betonar hon.
– Jag mötte människor som öppnade famnen när livet krisade, vars ord blev till handling. För mig är kärnan i vår rörelse att det alltid finns en väg tillbaka, sårbarhetens väg som håller igenom. Det finns förlåtelse och försoning. Vi får hjälp att resa oss upp igen för att sedan ta stafettpinnen och våga springa igen, frimodigt.
Hon värdesätter både att pingstförsamlingarna är fria och att det finns en gemenskap och samverkan.
– Det är en styrka att vi får uttrycka vår tro på olika sätt, men att våra blickar alltid är fästa på Jesus och att vi står grundade i samma teologi. Vi är inte beroende av någon enskild person utan håller fast vid Guds ord och går tillsammans på vägen. Skulle något hända så stöttar vi varandra. Detta är för mig samverkan på ett väldigt vackert sätt.
Attraktionskraften under pionjärtiden tror hon låg i betoningen på att livet med Jesus var något konkret – Andens gåvor i funktion.
– Det fanns en frimodighet hos ett folk som fick uppleva Andens kraft. De sprang med sina stafettpinnar och rörelsen backade upp. De insåg att det skulle bli fel ibland, men vågade ändå.
I takt med att rörelsen blev etablerad så fanns en tendens att försöka återupprepa en formel för framgång, vilket inte fungerar menar Mathilda.
– Gud gör alltid något nytt och därför får vi stanna upp, släppa det vi gör i egen kraft och fråga vad han vill för den här tiden.
Samtidigt har vi mycket att lära av historien, framhåller hon.
– De människor som gått före påminner oss om att när allt skakar är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid Guds ord och bönen och står tillsammans. Det pågår en andlig kamp där den onde vill splittra oss genom influenser från olika håll.
Mathilda tror på att våga bygga församling på ett annorlunda sätt. Hon ser behovet av en gemenskap som är avskalad och enkel, mötesplatser där relationer kan byggas.
– I vår församling ser vi hur väldigt trötta människor kommer till kyrkan. De orkar inte med fler aktiviteter men längtar mer än någonsin efter att få uppleva Gud. Jag tror på det spontana, att inte ha all kontroll utan att bara våga gå. Jesus skapade inte verksamhet, han mötte människor och deras behov.
Hon önskar också att Andens gåvor ska återupptäckas och användas.
– Det är inte en slump att Gud har gett Andens gåvor till sin församling. De finns till kraft att tjäna andra människor, där Gud får bevisa sig själv.
Lukas Olsson, 23 år, är ungdomspastor i Karlstad Pingst sedan två och ett halvt år och läste tidigare vid ALT. Han är själv pastorsson och uppväxt inom pingströrelsen.
– Jag har så länge jag kan minnas haft en längtan efter att jobba i kyrkan. Efter ett tydligt tilltal från Gud valde jag att lämna Göteborg för att testa en ny stad och ny församling. Jag ville gå ut i tjänst och pröva kallelsen.
I centrum för den egna rörelsen ser han den helige Ande och karismatiken.
– Andens frihet att göra vad han vill har alltid kännetecknat pingst för mig. Men jag tänker också mycket på Nyhem och på gemenskapen, att vara en stor familj. För de lite mindre församlingarna runtom i vårt land ger detta ofta hopp i det egna arbetet.
Även om han själv är ung så tycker han sig kunna se en viss förändring i vad som prioriteras idag, jämfört med när han själv var liten. Då åkte man ofta iväg och hade utåtriktade kampanjer. Han minns också hur han som sex-sjuåring fick vara kvar och sova på någon bänkrad när det var bönemöte, fastän han kanske längtade hem ibland.
– Jag är uppväxt med bönemöten. När vi numera möts på konferenser eller har träffar för ungdomspastorer, så kan jag känna att vi ber för lite. Det pratas mycket om hur man ska gå framåt organisatoriskt och orka och så, men jag tycker att den andliga dimensionen har försvunnit lite de senaste åren. Här behöver vi steppa upp.
När han ser framåt, lyfter han fram betydelsen av ett inkluderande förhållningssätt.
– För mig är det viktigt att pingströrelsen står för en varm gemenskap med öppna armar utåt. Att vi inte dömer ut människor som kanske är nya i tron och fortfarande på en resa. Jag tänker att ingen av oss är perfekt, vi kämpar alla med olika saker.
Lukas tänker mycket på hur man på bästa sätt ska nå unga människor.
– Jag ser att det faktiskt växer upp en generation i vårt land nu som hungrar efter Gud och efter Bibeln. Ibland pratar vi mycket om nästa generations ledare, men jag tror att vi behöver fokusera på att redan nu utmana och inspirera unga människor att ta ansvar.
– Min erfarenhet är att när vi ger unga människor ansvar och unga ledare utrymme, så inspireras hela församlingen av deras tro. Det är viktigt att vi satsar på våra ungdomar, att vi vågar lämna stafettpinnen vidare.
Detta är något som ibland kan vara svårt, men att låta unga testa sina vingar och ibland också misslyckas, är något som kommer att löna sig, menar Lukas.
– Jag tror att det är de unga människornas tro som kommer att föra oss framåt som rörelse och leda oss till det som vi alla vill se.
Text: Noomi Lind, foto: Pingst arkiv