Stilla musik lockar ovana besökare till Pingstkyrkan i Överhörnäs

Utanför Pingstkyrkan i Överhörnäs står en ljuslykta tänd på trappan klockan 19.00 den första onsdagen varje månad. Även i kapprummet är ljuslyktor utplacerade som den enda belysningen, och inne i gudstjänstlokalen finns batteriljus i fönstren. Endast estraden, där församlingens orkester gör sig redo, är upplyst.

Alla som vill är välkomna in för att njuta av klassiska andliga sånger framförda helt och hållet instrumentalt.

Anna-Maria Söderholm spelar piano och tar fram arrangemangen för orkestern som också består av stråkar, blåsinstrument och församlingens egen pastor Pontus Perstrand, på bas.

– Vi brukar vara 5-6 stycken som spelar tillsammans varje gång och det är fantastiskt roligt, berättar Anna-Maria.

Det var hon som kom med idén om Stilla musik, mot bakgrund av den oro och stress som präglar dagens samhälle, där många människor försöker varva ner och må bättre genom exempelvis mindfulness och yoga.

– Jag tänkte att vi har ju världens bästa budskap att erbjuda liksom förmånen att ha vår egen orkester. Precis som David fick spela för Saul när han mådde dåligt, så kan vi göra det för människor som söker ro i själen.

Förutom att det är stämningsfullt i den mörka lokalen, så är det lätt för en ovan kyrkobesökare att både komma in i och lämna den utan att dra till sig någon uppmärksamhet.

Efter att man hälsat välkommen spelar orkestern i en dryg halvtimme utan något uppehåll. Därefter ber alla tillsammans Fader vår och så avslutar man med Herrens välsignelse. De som kommer är i alla åldrar från 13 till över 90 år.

– Det är underbart att se alla människor som aldrig tidigare har satt sin fot i kyrkan. Efteråt brukar de fråga när det blir musikkväll igen, om det är ok att ta med sig grannarna och om de får komma även på gudstjänst eller om denna bara är för församlingen.

– En person kom till mig och sa: ”Anna-Maria, det känns så gott här i hjärtat. Det är en sådan atmosfär och jag vill inte att det ska ta slut.” Då kände jag en sådan tacksamhet till Jesus.

Det har också hänt att besökare bett om att få vara med och spela.

– En proffsmusiker frågade om han fick spela O store Gud på valthorn, och självklart fick han det. Det var fantastiskt! Han brukar komma varje gång vi spelar.

Detta initiativ, och att få se frukten av det, har svetsat dem samman som musikteam och även församlingens övriga medlemmar har hittat sina roller.

– En del av dem brukar ta med sig vänner som inte är troende och sedan bjuda hem dem till sig. Efter en stund som denna blir det naturligt att tala om det man upplevt, om församlingen och tron på Gud, säger Anna-Maria.

Hon framhåller att det är ett enkelt koncept som även andra församlingar kan använda på sitt eget sätt och med de musiker man har. Det gäller att göra tröskeln till kyrkan så låg som möjligt.

Den sista sången som spelas är alltid ”Som när ett barn kommer hem om kvällen”. Den har väldigt många människor en relation till.

– Det känns viktigt att spela sånger som människor känner igen och framför allt att de får dricka direkt ur den äkta källan av levande vatten.

Text: Noomi Lind, foto: Christina Hellström