Jane stärker kvinnor i Uganda

Jane angom och jag möts på Pingsts kontor i Alvik, där Jane deltar i ett partnermöte som PMU anordnar. Det är soligt ute och Jane berättar att det är stor skillnad mot när hon förra gången var i Sverige och det var vinter och kallt.

– Då trodde jag att jag skulle frysa näsan av mig, skrattar hon.

Det blir bara det första av flera skratt vi delar under tiden vi samtalar.

Jane utstrålar en naturlig auktoritet och självsäkerhet och är lätt att få kontakt med. Att hon tidigt i livet fick olika ledarroller i skola och församlingssammanhang och numera jobbar med ledarträning och att på olika sätt stärka kvinnor känns självklart.

– När jag utan att ha kandiderat valdes till att på olika sätt representera eleverna i skolan förstod jag att jag hade ledaregenskaper.

Jane har genom åren läst och studerat mycket kring vad en ledarroll innebär och tycker det är viktigt att förkovra sig och utvecklas.

Jag ber henne berätta lite om sin bakgrund i hemlandet Uganda, landet i Afrika som ekvatorn skär rakt igenom.

– Jag växte upp i en familj med mamma, pappa och fem barn och var den enda dottern. Min pappa var mycket noga med att jag skulle gå klart skolan och utbilda mig.

Något som inte varit och fortfarande inte är självklart i Uganda. Om familjen av olika skäl behöver prioritera är det pojkarnas skolgång som gäller.

Tyvärr har pandemiåren förstärkt den negativa trenden för flickors skolgång, berättar Jane. En del unga tappade lusten för att plugga efter två år av skolnedstängningar, många flickor har gift sig och väldigt unga flickor har blivit gravida.

Vi återvänder till Janes uppväxt. Hur var det till exempel med kyrksamheten i familjen?

Eftersom Janes mamma var dotter till en anglikansk präst var det naturligt för henne att gå i kyrkan regelbundet, något som dock pappan inte var så intresserad av. Janes mamma tog i alla fall med sina barn dit och därför blev Jane redan som liten bekant med den kristna tron. Åtminstone i teorin.

När Jane var 13 år hade hon stora besvär med magont. I samma veva kom en grupp pingstvänner till hennes skola och av en kompis fick hon rådet att gå till deras samling eftersom pingstvännerna var kända för att be för sjuka.

– Jag gick dit och de bad för mig. Jag blev frisk och samtidigt bestämde jag mig för att ge mitt liv till Jesus.

Från det ögonblicket blev Janes tro personlig och verklig.

Alltsedan dess har hon på olika sätt engagerat sig i pingstverksamhet i Uganda. Hon började direkt att sjunga i en kör i

församlingen och fick efter hand flera olika ledaruppgifter där.

När jane var 18 år dog hennes mamma.

– Det var mycket tufft för hon var familjens ankare och jag skulle precis börja på universitetet. Då blev en gemenskap med andra troende ungdomar på väg mot universitetsstudier mycket betydelsefull för mig. Vi samlades regelbundet för att be, sjunga och genomföra olika utåtriktade satsningar och allt det där höll mig kvar i tron.

Efter ytterligare ett par år dog även hennes pappa.

– Jag brukade vittna om min tro vid olika evangelisationsarrangemang. Jag talade utifrån egen erfarenhet om Gud som en far för de faderlösa och det Bibeln har att säga om detta blev väldigt levande för mig vid den här tiden.

Jane utbildade sig till högstadielärare på universitetet. Hon fick direkt efter utbildningen jobb på en skola där hennes ledarkapacitet snabbt upptäcktes och hon fick snabbt större ansvar.

Så småningom blev hon rektor på skolan och i den rollen funderade hon på vad hon kunde göra för det hon brann extra för, nämligen att få flickor att fortsätta studera.

– Av egen erfarenhet visste jag att föräldrarnas support är mycket viktig. Min far var ju mycket noga med detta.

Rektor Jane valde att arrangera en konferens omkring flickors skolgång och till den kom en pingstledare. Han såg hennes ledarpotential och sa till henne att hon skulle kunna vara till stor nytta i pingströrelsen och bidra på olika sätt. På så vis kom det sig att hon gick in i en nationell ledarroll för den ugandiska pingströrelsen.

När hon började var hon enda kvinnan i den nationella styrelsen. Nu är de fyra kvinnor i den 19 personer stora styrelsen.

Hennes uppdrag i det centrala sammanhanget är att på olika sätt stärka ledare. Vilket bland annat innebär att uppmuntra kvinnor till att våga gå in i ledarroller och även att få männen att förstå och förhålla sig till kvinnor som gjort det.

– Jag vill inte att någon ska hindras från att göra det de vill på grund av kön. Det är viktigt att kvinnors och mäns olika perspektiv finns och kan komplettera varandra.

– Det behövs mycket visdom när man jobbar med de här frågorna, konstaterar Jane. Vissa roller behöver omdefinieras och det är viktigt att läsa Bibeln mycket noga och inte rycka ut enskilda verser

eller ord från sina sammanhang.

Hon berättar att i Uganda finns nu inte bara kvinnor i styrelsen och i det centrala arbetet, utan också som pastorer och predikanter runt om i landet.

När Jane Angom deltog i en BKGT-konferens (Building the Kingdom of God Together) i Tanzania kom hon i kontakt med PMU. Och nu är hon projektledare för ett alfabetiseringsprojekt.

– Min drivkraft är att göra vad jag kan för att åstadkomma förändringar till det bättre. Jag vill tjäna Gud och mänskligheten. Jag är optimistisk, passionerad, agerar utifrån behov som jag ser och vågar säga vad jag tycker.

Jane uppskattar mycket samarbetet med PMU och inte minst att det alltid också är kopplat till en församling i Sverige och ser fram emot att få åka till Pingstkyrkan i Eskilstuna, samarbetspartner för alfabetiseringsprojektet.

– Det är vad jag menar ett sant partnerskap. PMU och församlingen trycker inte på oss sina uppfattningar, de frågar alltid efter vad vi tycker och om vi tror att olika saker kan fungera i våra sammanhang.

– Om jag kan vara med och förändra så vill jag. Det är helt baserat på min tro att Gud är kärlek och den kärleken vill jag ska synas i mitt liv.

I delar av Uganda är behovet av alfabetisering mycket stort, trots att skolor finns.

– Det finns områden där föräldragenerationen dog i hiv/aids och barnen fick växa upp utan vuxna och skola och klara sig bäst de kunde.

Förutom att lära sig läsa och skriva får deltagarna kunskaper om näringslära, ledarskap, miljö- och klimatfrågor och om betydelsen av ett fungerande civilsamhälle.

– I våra kurser deltar både män och kvinnor och det finns inget krav på att man ska höra till en kyrka. Vi har många muslimer som deltagit. Det är väldigt roligt när man får veta att en del som deltagit i kurserna blivit så inspirerade att de startat egna skolor i sina byar.

Hur tänker hon då om framtiden? Även om hon har en optimistisk livssyn så oroar hon sig för läget i Uganda. Det råder stort tryck på opposition och journalister, ekonomin är dålig, priserna stiger, många saknar bröd för dagen och sjukvård och skolor har stora brister.

– Som kyrka försöker vi svara på de behov som uppstår utifrån det och ser det som ett tillfälle att kunna vara ett svar, exempelvis på behovet av mat.

Hur pandemitiden påverkat församlingarna i landet är svårt att säga, menar Jane. Två år av stängda skolor, gränser och restriktioner för folksamlingar har fått återverkningar, vars omfattning är  svårt att riktigt se ännu.

Hennes hemförsamling hade omkring

2 100 medlemmar innan coronan.

– Pandemin har splittrat flocken och vi vet inte hur många som finns kvar. Men nu försöker vi se vad vi kan lära av pandemin och se framåt.

Text: Ulrika Ramstrand, foto: Josef Maxson

Fakta:

• Ålder: 45 år.
• Familj: Make och tre barn, 19, 15 och 13 år.
• Bor: I Gulu i norra Uganda.
• Favoritbibelord: Allt vad ni gör i ord eller handling, gör det i Herren Jesu namn. Kol 3:17