Seminarium om Knutbyrapport i Pingsthuset

Det har hunnit gå många år sedan Knutbydramat, men det har lämnat ett djupt avtryck. Händelserna som kulminerade i ett mord 2004 var extrema och församlingen tillhörde inte längre pingströrelsen. Ändå finns anledning att dra lärdomar om hur det kunde gå så fel. Därför släpptes i somras forskningsrapporten Entusiastisk kristendom och fanatism i Knutby, av Institutet för Pentekostala Studier, IPS. Rapporten behandlar utvecklingen i Knutby ur många olika perspektiv. Totalt har 19 personer medverkat och varje kapitel har skrivits i samarbete mellan två författare.

För att gemensamt summera de viktigaste slutsatserna möttes den 25 november representanter för Pingsts teologiska nätverk, pastorer och författare till rapporten för ett seminarium. Moderator var Johannes Magnusson, verksamhetsledare för Pingst Utbildning.

Inledningsvis tecknade Magnus Wahlström, redaktör och författare, Knutbyförsamlingens historia. Han lyfte fram 1999 som ett centralt år, då den på många sätt befann sig på sin höjdpunkt.
– De 73 medlemmarna hade ett så stort engagemang att det motsvarade en normal församling med 500 medlemmar, sa Wahlstöm.

Samtidigt började destruktiva element ta form med ett andligt högmod och kritik mot etablerade församlingar. Gemenskapen i Knutby formades till ett alternativt samhälle samtidigt som pingströrelsen i stort befann sig i övergången mellan det gamla systemet av fria församlingar och en ny samfundsstruktur på riksnivå.

Ett omvälvande 1990-tal i världen och Sverige ringades in av Ulrik Josefsson, även han redaktör och författare, samt prorektor på Akademin för Ledarskap och Teologi, ALT. Han beskrev också hur bland annat en kraftig nedgång i medlemsantalet inom frikyrkan öppnade upp för olika experimentella initiativ och event. En expressiv karismatik framträdde, liksom en mer informell maktstruktur och en förändrad syn på att bilda församling, präglad av nybyggaranda.
– Knutbyförsamlingen gick mot ökad exklusivitet och stegvis isolering, där den såg sig själv som den enda försvararen av sann pingstanda, sa Josefsson.

Utifrån lärdomarna om vad som formade detta skeende, är det viktigt att vi även ser dagens högst föränderliga samhälle, framhöll respondenten Maria Eriksson, föreståndare i Brunnsparkskyrkan Tranås och med i det teologiska nätverket.
– Unga människor är väldigt utsatta också nu. Hur behöver vi tänka för att ha motståndskraft framöver, undrade hon.

När Ulrik Josefsson fick frågan om det som hände i Knutby skulle kunna ske idag svarade han:
– Det finns inga system som kan skydda sig mot människor som är manipulativa och väljer att begå brott, men vi har byggt upp en mer strukturerad ordning.  Jag tror att vi skulle ha upptäckt tendenserna tidigare och ha starkare redskap mot dem.

Nästa punkt i seminariet var ämnet bibelsyn och bibelbruk, som Andreas Wessman, pastor och föreståndare i Europaporten, Malmö, fördjupat sig i.
Wessman lyfte fram tre signifikativa avarter i bibeltroheten och bibelbruket i Knutby – avsaknad av bibelordet, feltolkningar av det och plockandet av bibelord för att stärka sin egen tes. Bland annat nämnde han att Åsa Walldau sällan citerade bibelord utan snarare ”gjorde sig till ett” med bibelordet.

För att inte hamna snett framöver skickade han med fyra utmaningar:
1: Varje medlem måste bemyndigas att läsa Bibeln på ett sunt sätt. 2: Gör skillnad mellan personligt läsande och allmänna doktriner för rörelsen som helhet. 3: Läs Bibeln tillsammans med hela kyrkan.
4: Utforma en praktik för att pröva tolkningar och profetior.

Människor behöver idag lära sig att läsa Bibeln och vi bör tala mer om vad vi läser än hur vi läser det, kommenterade Anna Lennartsson, medlem i det teologiska nätverket.
– Anden är inte underställd Ordet, det är vår erfarenhet av Anden som är det, betonade hon.

Den fjärde delen i seminariet stod Hans Sundberg, teologie doktor och pastor, för. Hans fokus var läroutvecklingen i Knutby, där han djupstuderat predikningar från församlingen.
Sundberg beskrev hur en stark betoning av helgelse ledde till en lydnadskultur, där korrigering förstärktes, ledarna fick stor auktoritet och en bild av Gud som dömande och hård trädde fram.
– Bland annat gjordes uttalanden som ”om Gud är mot dig, vem kan då vara för dig” och ”ditt intellekt är ditt största hot mot din helgelse”, berättade han.

Man hade allt färre relationer med ledare utanför det egna sammanhanget och menade att 99 procent av de övriga pingstförsamlingarna var ”döda”, så varför lyssna till dem.

Till de stora feltolkningar som gjordes hör hur namnet Kristi brud, som syftar till relationen till Gud som församling, istället kopplades till Åsa Walldau personligen. Hon hävdade att en exklusiv kärleksrelation med Jesus väntade henne under tusenårsriket.

Sam Wohlin, pastor och föreståndare i Pingstkyrkan Karlstad, summerade hur uppmaningen att bevara den sunda läran vändes i sin motsats. En osund och extrem teologi utvecklades, budord misstolkades, ledarskapet blev hårt och manipulativt, Jesus förminskades, Gud blev dömande och våld och övergrepp begicks.
– Detta är en modern tragedi. Det som från början var sunt, var på slutet inte längre kristen tro.

En fråga som kom in under seminariet var om Pingst borde ha en tydligare legitimering av pastorer. Här framhöll Hans Sundberg att bibelbildning är en viktig grund men det måste också finnas rum för egen personlig uppenbarelse. Samtidigt betonades betydelsen av gemensamma forum för dialog, och här sågs det pastorsnätverk som numera finns inom Pingst som ett viktigt skyddsnät.

I ett efterföljande panelsamtal betonades att försök gjordes från flera andra pingstförsamlingar att få samtala med församlingsledningen i Knutby under denna tid, men att de inte fick något gehör.
Monica Winerdal, tidigare pastor och föreståndare i Pingst Norrtälje, lyfte fram den enskilda individen. Hon har från Pingsts sida arbetat med själavård i Knutby och till rapporten gjort intervjuer med många personer från församlingen.
Hon beskrev hur människor kom dit med en otrolig glädje och upplevelse av gemenskap. När sedan ett allt hårdare och mer dömande budskap smög sig in, fanns varken tid eller ork för reflektion eftersom de måste arbeta så hårt. Dessa människor behöver oss än idag, betonade hon.

När hon fick frågan hur vi ska möta dem svarade hon:
– Vi ska vara som vanligt, men med en otrolig respekt inför människor som kämpat sig igenom och visar att de vill. De ska känna att de är väntade och välkomna, att de kan få en församlingsgemenskap igen.

Hon lyfte också särskilt fram de barn som växte upp i Knutby och vars liv blev sammanflätade med dessa händelser, samt de människor som kom till tro i församlingen och inte hade några erfarenheter av kristet liv sedan tidigare.

Även Daniel Alm, föreståndare för Pingst, såg behovet av närhet till individen:
– Det finns något så skört och sargat i detta och vi får inte stigmatisera människorna. Vi ska fortsätta att stödja dem som drabbades, men tar avstånd från den verksamhet och det ledarskap som fanns i Knutby.

Pingströrelsen måste leva med att detta har hänt, trots att det bara inträffade i en av dess 440 församlingar, konstaterade Alm. Han framhöll samtidigt vikten av att våga fortsätta tro på den fria församlingen.
– Om vi låter rädslan komma in så förlorar vi mark. När vi kommer fel så måste vi hjälpa varandra. Detta ska inte förminska det lokala församlingslivet och karismatiken, sa han.

Panelsamtalet mynnade ut i vikten av att fortsätta motverka tendenser till maktmissbruk genom nätverk och strukturer för att upptäcka varningstecken och hantera det som är osunt. Som församlingar är man ansvariga gentemot varandra och för att våga säga till när något blir fel.

Text: Noomi Lind, foto: Josef Maxson