Nära till ett gudsmöte på anstalten

Vägen till Österåkersanstalten slingrar sig fram genom villaområden och jordbruksfält. Slutligen dyker fängelset upp och skingrar med sitt höga stängsel idyllen.
Legitimationen lämnas i utbyte mot nycklar till ett skåp där allt utom anteckningsblock och penna förvaras under besöket. Sedan passerar vi genom en metalldetektor.
En vandring genom långa korridorer slutar utanför ett rum där Nämnden för andlig vård (NAV) håller till. Det visar sig vara varmt och inbjudande.
Gustav Sjöqvist och hans två kolleger från Svenska Kyrkan och Equmenia, förbereder nattvardsgudstjänsten och efterföljande fika under småprat. Kaffebryggaren sänder ut sin välbekanta doft i en i övrigt främmande miljö.

Sedan kommer de in på led tillsammans med två vakter, åtta män i gröna kläder varav flera är väldigt unga. Alla tar artigt i hand och säger att det är trevligt att ses innan de plockar upp sångböcker och programblad och sätter sig på stolar i en cirkel.
Vi sjunger psalm 112, ”Möt mig nu som den jag är”. När de sedan erbjuds att komma fram och skriva ner sina böneämnen, reser sig männen genast upp. De tar god tid på sig, viker noga ihop lapparna, lägger dem i en korg och tänder sedan varsitt ljus.
Gustav läser ur Johannes 21, om hur Jesus möter lärjungarna efter påsken.
– Trots att Petrus förnekat Jesus så får han förtroendet att bli ledare. Vi är som Petrus, vi misslyckas men det är inte över utan framtiden reser sig ur askan, säger han. Vi blir lagade och är älskade och förlåtna.
Under nattvarden råder inte heller någon tvekan. En efter en tar de emot brödet och doppar det i bägaren.
Andakten avsluts med Sinnesrobönen och sedan är det dags för kaffe. En ung man går genast fram till böckerna, tar upp Sebastian Staksets biografi Bara ljuset kan besegra mörkret och ber om att få låna med sig den.
Runt fikabordet kretsar samtalet en stund kring längtan efter att komma ut till en sjö och fiska. En man berättar att hans favoritpsalm är Blott en dag som de sjöng på hans mormors begravning. Gitarren åker fram igen och efter sången applåderar killarna. Sedan meddelar vakten att det är dags att avrunda.
Vi stannar till vid NAV-personalens kontor. På väggen hänger en multireligiös kalender till hjälp för att pricka in så många högtider som möjligt.

Därefter återvänder vi till Åkersberga centrum, där Gustav på ett kafé berättar sin egen historia. Hur han växte upp i Horda i Småland, där det hölls tältmöten om somrarna.
– Jag brukade gå fram till botbänken ganska flitigt och tjatade mig redan som 7-8-åring till att få bli döpt. Senare landade jag i vissheten om att Gud hade tagit emot mig, att jag inte ständigt behövde göra bot. Gustavs pappa jobbade inom Hela Människan och bjöd även hem personer med en bakgrund av missbruk och fängelsestraff.
– Jag lärde tidigt känna dessa människor och hade lätt för att prata med dem.
Gustav ville fördjupa sig, gick bibelskola och förstod att han var kallad. I fortsatta teologiska studier var det särskilt den sociala förståelsen av Bibeln han fäste sig vid.
Efter ett antal år som ungdomspastor och senare föreståndare i Aspnäskyrkan Järfälla började han 2019 jobba heltid som fängelsepastor.
– Jag kände att allt jag varit med om hade förberett mig för detta, hur min personlighet kom till sitt naturligaste uttryck i denna miljö.

En fängelsepastor lägger mycket av sin tid på gudstjänster och enskilda samtal. Säkerhetsapparaten sätter tydliga ramar för hur upplägget ser ut.
– Jag skulle beskriva detta arbete som väldigt fyrkantigt, komplext, oförutsägbart och samtidigt underbart. Genom att jobbet är så inboxat så får jag en paus och distans när jag går ut genom murarna, vilket jag tror är viktigt för att överleva som själavårdare här på sikt.
Österåker är en anstalt i säkerhetsklass två, vars interner kan ha dömts för allt från narkotikabrott till misshandel eller mord. Kanske upplever de sig ha blivit orättvist behandlade i livet. Kanske har de utsatts för brott som barn och fått en dålig start. Att de själva vållat stor skada, får många att känna starka skuldkänslor.
– Tiden på anstalten kan bli en nystart i livet. Frågor ställs om vem man egentligen är, vad man vill med framtiden och hur man ska förhålla sig till sin medmänniska. Här kan vi bli ett bollplank.
– Gudstjänsterna är omedelbara på ett helt annat sätt än i en vanlig kyrka. När internerna får chansen att skriva ner sitt böneämne eller tända ett ljus, så sitter de inte och väntar på att någon annan ska ta steget först. De gör det direkt.
Han beskriver hur livet på något sätt blir naket och ärligt.
– Jag brukar säga att när man hamnar i häktet blir man av med gänget, drogerna, vapnen och statusprylarna. Det som blir kvar är en människa.
Gustav har nyligen påbörjat en ny tjänst på Sveriges Kristna Råd där han är en av tre konsulenter inom NAV. Arbetet innebär bland annat att utbilda och rekrytera nya pastorer till tjänst inom kriminalvården.
– Vi finns ju på alla anstalter och häkten i hela landet och jag tror att vi gör stor skillnad.
Enligt prognosen kan kriminalvården framöver bli tre gånger större än den är idag vilket innebär att dagens 180 själavårdare kan utökas till uppåt 600.
– Min bön är att oavsett hur stor kriminalvården blir, ska kyrkorna vara redo. Det är oerhört viktigt att vi kan fortsätta att ge den själavård som människor behöver.

Han trivs med sin nya tjänst, men saknar att varje vecka åka ut till en anstalt.
– Arbetet som fängelsepastor har gett mig ovärderliga insikter om vad det innebär att vara människa. Dagarna har varit fyllda av möten som ofta kommit väldigt nära.
Även om detta inte är ett uppdrag som passar alla, så tror han att det finns stereotypa bilder som blir till onödiga hinder.
– Kanske tror man att det krävs en matchopastor som kan gå in och mäta musklerna med killarna på kåken. Det är en helt felaktig bild. Jag tror snarare att det behövs själavårdare som klarar av att lyssna, som stannar kar i lyssnandet.
Fastän mycket sker i det fördolda och man kanske inte får se frukten i den egna församlingen, så är detta arbete oerhört viktigt framhåller Gustav.
– För den som kan tänka sig att vattna i grannarnas trädgårdar och kan glädjas åt att det blomstrar där, tror jag att detta är en väg att gå.

Text: Noomi Lind, foto: Julia Carlsson och Pexels