Kyrka via skärm – församlingarna och coronapandemin

I början av 2020 ökade smittspridningen av Covid-19 i snabb takt. Ändå var det få av oss som anade att två år av pandemi, med omfattande restriktioner, väntade runt hörnet. Att inget skulle bli som vanligt igen.

Ett signum för den kristna församlingen är att ha öppet och ta emot människor – inte minst i svåra tider. Nu uppstod det ett helt nytt läge. Hur vi hanterat detta är ämnet för den nya forskningsrapporten Svensk frikyrklighet i pandemin – En studie av församlingen i corona och corona i församlingen, från Institutet för Pentekostala Studier. Den bygger främst på en omfattande enkät som besvarats av 184 pastorer och aktiva medlemmar utan uppdrag i styrelse eller församlingsledning. De finns i strategiskt utvalda församlingar inom Pingst, Evangeliska Frikyrkan, Equmeniakyrkan och Svenska Alliansmissionen.

Även om pandemin varit ett grundskott mot en bärande struktur för andlig gemenskap, så slår den förnyade aktiviteten igenom i enkätsvaren, framhålls det i studien. Detta har visat på frikyrkoförsamlingarnas styrka som en självständig och levande del av civilsamhället.
Hela 93 procent av församlingarna ställde om sin verksamhet på ett tydligt sätt.
– I svaren beskrivs en stor förändring av församlingarnas arbete under pandemin. De visar också på en längtan tillbaka till en förlorad gemenskap där man kan utveckla tron tillsammans, säger Magnus Hagevi, professor i statsvetenskap vid Linnéuniversitetet, som gjort en övergripande analys av frikyrkolivet under pandemin.

Tron och de andliga frågorna har blivit ännu viktigare under pandemin, uppger 79 procent. Hela 85 procent tycker att församlingens ledarskap har klarat utmaningarna bra. Det är dock tydligt att relationerna blivit lidande och att redan utsatta grupper drabbats hårt. Samtdigt lyfts nya initiativ fram för att stärka
relationer, uppmuntra vuxna att dela tron med barn i hemmet och ge stöd till dem som lever i ensamhet.

Två tredjedelar av församlingarna har börjat använda digitala och sociala medier betydligt mer för att nå nya människor. Drygt hälften av pingstvännerna svarar att de delat sin tro mer med andra, vilket är lite fler än i de övriga samfunden. De har också engagerat sig mer i samhällsbehov som kommit under pandemin, jämfört med andra frikyrkomedlemmar.

Det finns få och små skillnader mellan pastorers och medlemmars syn på församlingen i ljuset av pandemin, men något större skillnader mellan stora och små församlingar. Exempelvis har relationerna drabbats hårdare i de stora församlingarna än i de små. En analys av enkätsvaren inom EFK visar att de församlingar som tycker sig ha påverkats minst av pandemin är de små, som kunnat fortsätta att mötas i någon form trots restriktionerna, och de vars gemenskap sedan tidigare bygger på smågrupper som en prioriterad del av verksamheten.

”Detta väcker även frågor om hur hållbara strukturer byggs i församlingen och i människors liv,” skriver Maria Furusand, pastor i Folkungakyrkan i Stockholm och studieledare vid ALT i Stockholm.

I den lilla gruppen har man kunnat stötta varandra och växa i tro och lärjungaskap.

Överlag ser de svarande positivt på framtiden och tror på en god utveckling i församlingen efter pandemin. Här är det dock viktigt att väga in att det är kyrkligt aktiva som ger denna bild, framhåller Ulrik Josefsson, prorektor på ALT och en av studiens redaktörer.
– Frågan är vilken bild de medlemmar som redan tidigare befann sig mer i periferin skulle måla upp av situationen och framtiden, säger han.

I en tid av kris har konturerna blivit tydliga av en missionell församling som sträcker sig utåt och vill nå fler, där tron är aktiv och leder till involvering, och där man är förändringsbenägna och hittar nya vägar.
– Men förändringen ligger inte i att bli någon annan utan handlar om att i en värld som förändrats radikalt så måste vi förändras för att kunna fortsätta att vara de vi är, säger Ulrik Josefsson, som analyserat synen på församlingens identitet och väg framåt.

En personlig, nära och innerlig tro eftersträvas, men den blir aldrig individuell, utan formas tillsammans med andra och gestaltas gemensamt i mötet.
– Det är i spänningsfältet mellan det personliga och gemensamma som den frikyrkliga identitetens hjärta finns och därför blir mötet inte bara gudstjänsten eller eftermötet. Mötet i en vidare form blir så viktigt och har varit så saknat, säger Josefsson.

I enkätsvaren betonas att den andliga atmosfären i rummet aldrig kan ersättas. Man kan också utläsa en oro för att det digitala mötet haft en passiviserande effekt.
– Om digitalisering och distans lett till att fler är betraktande konsumenter, vad händer då långsiktigt med engagemanget och delaktigheten? Detta är en av det stora och svåra utmaningarna för den post-pandemiska församlingen, framhåller han.

Risken för en ökad professionalisering där ledarskapet smalnat av och det frivilliga engagemanget minskat beskrivs också. Pastorerna verkar i många församlingar har blivit mer ensamma i både beslutsfattande och genomförande under pandemin.

När gudstjänsterna börjat sändas på Youtube eller Facebook så har församlingarna nått ut till fler och nya människor, men behovet av att vårda relationerna med de egna har lett många till att efter hand satsa mer på interaktiva redskap som Zoom och Teams. Ulrik Josefsson beskriver också hur vägarna till att ta kontakter blivit mer strukturerade, för att fånga upp medlemmar som hamnat i periferin.

Det är tydligt att gudstjänsten har fått högsta prioritet under pandemin. Antalet medlemmar som bidragit till själva gudstjänsten har dock minskat, samtidigt som exempelvis pastorer och tekniker fått mer att göra.
– Omställningen till digitala gudstjänster var för frikyrkorna i Sverige lika snabb och omfattande som för de flesta kyrkor globalt, säger Frida Mannerfelt, präst i Svenska kyrkan och doktorand i praktisk teologi vid EHS, som studerat denna process. Precis som andra kyrkor i världen så vill man också fortsätta med det digitala och en viktig anledning är att man når ut till fler.

Gudstjänsten har anpassats för att bli mer offentlig. Den har fått ett enklare språk och är ofta mer strukturerad och förberedd. Generellt ses detta som bra utveckling, värd att behålla. Predikan och solosånger är de inslag som de svarande tycker har fungerat allra bäst digitalt. Förbön, nattvard och lovsång är moment som ses som svårare att förmedla via skärm. Känslan av att vara delaktig och engagerad i gudstjänsten har för många minskat, även om vissa församlingar hittat lösningar som de tycker ger ännu bättre interaktion än förr, beskriver Mannerfelt.
– Genom den forskning och debatt som finns om frikyrkorna sedan före pandemin kan vi se att det digitala förstärker tendenser som redan tidigare fanns. Det teologiska perspektivet ger en tolkningsram för att förklara resultatet, men också resurser inom frikyrklig spiritualitet som kan utforskas för att göra de digitala gudstjänsterna ännu bättre i framtiden framhåller hon.

Vad säger då studien mer specifikt om hur församlingar inom Pingst påverkats av pandemin? Att den skyndat på redan planerade förändringar märks mer här än hos de övriga samfunden.
– Den framåtanda som jag ser som väckelserörelsens signum är väldigt tydlig hos oss i Pingst. Trots svårigheter så finns det alltid möjligheter. Om vägen stängs så öppnar Gud alltid en ny dörr, säger Henrik Åström, pastor i Pingstförsamlingen i Lund och teolog, som analyserat dessa svar. Vi ställer inte in, vi ställer om, har varit pingströrelsens devis hela vägen.

Många mindre församlingar som inte tyckt sig ha kapaciteten eller sett behovet tidigare, har plötsligt fått prioritera digitala gudstjänster och med små resurser göra sitt bästa. Genom det digitala har församlingarna på ett helt nytt sätt tagit steget ut i samhället och blivit tillgängliga.
– Någon församling hade 70-80 deltagare på en vanlig gudstjänst och helt plötsligt hade man 700 tittare och det gav en ny stolthet och ett självförtroende att man nådde ut, säger Åström.

Det har för många känts lättare att bjuda in till en digital gudstjänst än en fysisk, och därmed dela med sig av sin tro. Under pandemin har man också ägnat mycket tid åt egen reflektion över tron och åt bön.

Det fysiska deltagandet minskade, men däremot inte engagemanget, framhåller Henrik Åström.
– Allt färre kunde mötas och uppgifter kanske pausades. Samtidigt kan vi se att offrandet i de flesta församlingar inte har minskat och deltagandet i digitala böne- och  församlingsmöten har ökat jämfört med tidigare.

Det är tydligt att mer interaktiva verktyg som Zoom och Teams kommer att fortsätta att vara ett komplement i församlingsarbetet. Däremot råder det ingen tvekan om att pastorer och medlemmar inom Pingst har saknat det personliga mötet. Det finns också en tydlig oro för att människor nu har vant sig vid och föredrar ett bekvämt och flexibelt digitalt församlingsliv.

– Vår församlingssyn är ju en bubblande, levande, andefylld gemenskap där det händer något i rummet och att se det digitala som ett stort hot tror jag är överdrivet, säger Henrik Åström.

Han nämner också att han som pingstpastor är förvånad över att ingen i enkätsvaren ens berör karismatiken, de andliga gåvornas plats i den digitala gudstjänsten.

Att smågrupperna kommer att prioriteras efter pandemin är tydligt.
– Jag ser en spänning mellan att man vill dra igång och gärna utöka verksamheten för att kyrkan ska vara öppen för alla, och samtidigt vill prioritera den lilla gemenskapen som ju också tar tid.

I balansen mellan det yttre och inre behöver också formatet på gudstjänsten vägas in, menar han. Om den återfår sitt fokus på rummet och på de behov som finns där, kanske den inte längre passar lika bra att samtidigt sändas digitalt.

Sammantaget ser Henrik Åström att strukturer och verksamhet har genomlysts inom Pingst under pandemin,  vilket ger positiva möjligheter till utveckling och förändring. Som en röd tråd ser han tron på framtiden och en förnyad kärlek till församlingen och dess uppdrag.

– Det är hoppfullt att yttre omständigheter inte kvävt kyrkans liv. De verkar paradoxalt nog snarare ha varit upplivande.

Text: Noomi Lind, foto: Lightstock

_______________________________

Så tyckte vi inom Pingst

• 94 % Församlingen har har haft en bra förmåga att ställa om verksamheten.
• 75 % Delaktigheten i gudstjänsten har minskat.
• 94 % Utsatta grupper i församlingen har varit särskilt utsatta.
• 43 % Församlingen har tagit särskilda initiativ för att förstärka relationen mellan människor.
• 56 % Medlemmar har delat sin tro mer under pandemin.
• 84 % Digitalisering och mer användande av sociala medier har lett till att man nått fler personer, nya människor och nya grupper.

 ____________________________

Så gjorde vi under coronapandemin

• Linköpings Pingstförsamling: 70 plus-fika i parken med djupa samtal och nya kontakter.
• Pingst Jönköping: Zoom-kurs på persiska med lärjungaträning.
• Pingstförsamlingen i Västerbottens Mellanbygd: Digitalt valborgsfirande med livemusik, tävlingar och intervju med kommunalråd och vårtal av kulturchef.
• Åredalens pingstförsamling: Möten flyttades ut till vindskydd med familjekyrka där vuxna och barn formade gudstjänsterna ihop.
• Pingstkyrkan Karlshamn: Konstutställning i kyrkans fönster med en digital gästbok via QR-kod.
• Pingstkyrkan Örnsköldsvik: Dagliga andakter (totalt ca 650) på 1-2 minuter i sociala medier där man läste en vers och delade en tanke.
• Pingst Skellefteå: Livesända gudstjänster för alla åldrar med bibelbingo och kryss.
• Pingstkyrkan Bjurholm: Ungdomsverksamheten flyttades till biltorget där gänget med EPA-traktorer var. Det bjöds på hamburgare och nya kontakter knöts.