fbpx

”Om jag inte mött Jesus hade jag varit död idag”

”Om jag inte mött Jesus hade jag varit död idag”
En ond spiral av övergrepp, självhat och ångest ledde Mi Karlung allt närmre döden. Men när hon mötte Gud såg hon sig själv med nya ögon och valde istället livet.

Mi Karlungs berättelse är som en väg som slingrar sig fram i ett nattsvart landskap, mil efter mil, för att till sist plötsligt lysas upp av solen och den blå himlen och bli rak.
Hon ger ett lågmält och lite försiktigt intryck när vi möts vid pendeltågstationen i Södertälje, men hon är tydlig med att hon vill dela med sig av sin historia.
– Jag vill förmedla den för att visa att Gud är god. Jag är ett bevis för att det går att resa sig upp från botten och vill få andra att förstå att det aldrig är hopplöst eller för sent. Man ska aldrig ge upp.

Vi går genom centrum och fram till Pingstkyrkan, där pastor Andreas Ardenfors välkomnar oss in. I denna församling har Mi funnit en gemenskap och en ny mening i livet.
Ljudet från gatan tonas ner när Mis berättelse växer fram. Den tar sin början 1967, när hon och hennes tvillingsyster 16 månader gamla kommer som adoptivbarn från Sydkorea till en svensk familj i Salem. Senare anländer två systrar till och så småningom även en pojke från Thailand.

Mi har en oro inom sig som barn. Hon får panikartade utbrott som föräldrarna inte vet hur de ska hantera. Kanske att de bottnar i en rotlöshet.
– Jag bar på en längtan efter mina biologiska föräldrar, minns Mi. Jag ville åtminstone ha namn och en bild på dem. Men det fanns inga papper att göra efterforskningar utifrån eftersom vi hittades på gatan och togs till ett barnhem.

Tio år gammal börjar Mi spela fotboll. Det blir en värld att fly in i och stilla oron. Men det som borde vara sunt och stärkande för den unga flickan blir istället destruktivt, när hon från  15-årsåldern utsätts för sexuella övergrepp av sin tränare. Hon bär denna mörka hemlighet inom sig i många år utan att berätta för någon.
– På den tiden pratade man inte om sånt på samma sätt som idag, säger Mi.

Upplevelserna under tonårstiden sätter djupa spår och så småningom blir mörkret allt djupare. Hon börjar jobba, flyttar hemifrån och utsätts 22 år gammal för nya svåra övergrepp som hon också väljer att hemlighålla.

Ett år senare gifter sig Mi, men makens alkoholproblem leder till svartsjuka och misshandel. När de fyra år senare skiljer sig på grund av detta så rämnar tillvaron för Mi.
– Jag blev 1993 för första gången inlagd för psykiatrisk vård och bara det var enchock. Jag hade aldrig legat på sjukhus över huvud taget och aldrig sett hur dåligt människor kunde må.

Med sorg i blicken berättar hon om år av psykisk ohälsa där hon inte fått det stöd och den hjälp som hon behövt.

När hon är 28 år gammal träffar hon för första gången Jens. De håller ihop i två år för att sedan separera. En ny relation följer men den är destruktiv för Mi och lämnar henne ännu mer sargad inombords.

Hennes och Jens vägar korsas igen. De gifter sig 1998 och får efter ett år sonen Linus, som senare visar sig ha flera diagnoser.
Utmaningarna i vardagen tär på relationen och leder till ännu en skilsmässa. På grund av att Mi mår så dåligt blir det Jens som får huvudansvaret för sonen.

I sitt sårbara tillstånd utsätts hon åter för övergrepp.
– Allt som jag samlat på lager inombords ledde till att jag blev allt mer destruktiv mot mig själv. Jag stängde av mig mer och mer.

När Jens drabbas av cancer 2002 och inte orkar ta hand om sonen så placeras Linus i familjehem. Men föräldrarna längtar efter sin pojke och två år senare tar Mi och Jens tillsammans upp den svåra kampen för att få tillbaka vårdnaden. De får hem honom 2005 och gifter sig då åter.

Även om detta är en seger för den lilla kämpande familjen, så är striden mot den inre ångesten inte över för Mi. Hon gör ett 20-tal självmordsförsök under åren och under det sista, 2012, ligger hon i respirator i två dygn.
– Att något fick mig att gå ut ur lägenheten efter att jag tagit alla tabletter, blev min räddning. En granne hittade mig och ringde ambulans. Senare på intensiven, fick jag en känsla av att någon stod och vakade över mig.

Långa väntetider utan vård gör det svårt för Mi att komma på fötter. Hösten 2019 vill hennes vän att hon ska åka med till kontaktverksamheten LP-Ria i Hjärna. Trots att hon först inte vill, så väljer Mi att följa med och hon lär känna föreståndaren Gunilla Israelsson.

Så småningom bjuder Gunilla med sig Mi till sin församling, Pingstkyrkan.
– Det var den sista gudstjänsten innan allt stängdes ner på grund av pandemin. Jag kände att det var något som var annorlunda här. Något som berörde mig.

Hon får också möjlighet till stödsamtal hos en diakon i Svenska kyrkan. Mi mår fortfarande mycket dåligt och har fattat beslutet att avsluta sitt liv, men diakonen som hon besöker ser till att hon ringer jourmottagningen och dagen efter blir hon inlagd på Huddinge sjukhus.
– Där satte de vak på mig under tre veckors tid. Jag kommer inte ihåg de besök jag fick men vet att de kristna vänner som jag fått bad för mig. Och i januari förra året kände jag att nu var det dags att resa mig upp. Det var något som hände.

Mi börjar gå i en bönegrupp och besöker församlingens gudstjänster via Youtube.
– Tankarna gick fram och tillbaka. Kan jag verkligen bli kristen?

Så småningom får åtta personer i taget fira gudstjänst på plats i kyrkan. Mi upplever hur en ny värld öppnas för henne och hon grips av budskapet.
– Jag kände jag att jag var hemma. Jag satt där och det var något som bara kom, ett lugn som fyllde hela kroppen.

När pastor Andreas Ardenfors frågar om hon vill ta emot Jesus och döpa sig i maj känns svaret naturligt. Dopbassängen fylls med vatten och en liten grupp församlingsmedlemmar samt Mis make Jens, är samlade.
– Genom dopet kunde jag lägga det förflutna bakom mig och även förlåta mina förövare. Det tomrum som jag haft inom mig fylldes av Jesus och mitt självhat ersattes av inre frid. Jag känner att jag kan vända mig till Jesus med allt, be till honom och känna mig trygg, säger hon.

I församlingen har hon funnit en gemenskap som stärker och upprättar henne.
– Från det att jag steg över tröskeln till kyrkan första gången så har de kunnat se något i mig. De vågade tro på mig fastän jag och många andra redan hade gett upp. Det stöd jag har nu från så många medlemmar här, har jag aldrig tidigare haft.

Hon beskriver Gunilla på LP-Ria som en räddande ängel i hennes liv.
– Jag är så tacksam att hon fångade upp mig och aldrig gav upp hoppet om mig när det var som värst.

Nu börjar hon också känna att hon själv har något att ge till andra som har det svårt.
– Genom mina erfarenheter av hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur man bemöts, kan jag säga det som jag önskar att någon sagt till mig tidigare.

Efter alla år då hon tryckt ner svåra händelser och inte ens kunnat gråta, så tar det tid att läka. Mi går fortfarande i terapi och dagar när hon har haft det svårare än vanligt så har församlingen gått in särskilt i bön för henne.
– Idag känner jag att det finns en mening med livet, att jag är tacksam och glad för att jag lever. När det blir jobbigt så kan jag ändå hantera känslorna så att jag inte faller till botten.

Det är inte är alla i familjen och släkten och av de gamla vännerna som förstår vad som har hänt i Mis liv, men hon tvekar inte att vara ärlig om sin nya tro. Hon är tränare för ett innebandylag och har skrivit om sitt livs förvandling på deras facebook. Varannan lördag är hon ute på stan och berättar om Jesus tillsammans med andra församlingsmedlemmar.

För att lära sig mer om Bibeln och  livet med Jesus går Mi i en Alpha-grupp.

På LP-Ria möter hon många trasiga personer och känner att hon behövs. Hon om någon kan visa att det finns ett hopp.
– Sedan jag kom i kontakt med kyrkan så har min tillvaro förändrats drastiskt. Jag inser att jag är ett levande mirakel för om jag inte mött Jesus så hade jag varit död idag.

Text och foto: Noomi Lind