Kvar i stöd till Ukraina efter tre år av krig

I ett hav av flyktingar på en järnvägsstation står en kvinna och ropar förtvivlat. Hennes lilla flicka har blivit kidnappad mitt framför hennes ögon. Kriget i Ukraina har precis brutit ut och Andreas Frankner är på plats utanför gränsen tillsammans med Pelle Hörnmark.

– Bilden av mamman som förlorade sin dotter bara några meter från oss är något jag bär med mig resten av livet. Samtidigt som hjälporganisationer tog emot flyktingar utnyttjades situationen av kriminella för trafficking, säger Andreas Frankner.

De tre år som gått sedan dess har inneburit många fler möten och berättelser som visar på ljus och mörker i stark kontrast. Hur människor drabbats hårt av kriget, men också vittnesbörd om församlingars och individers outtröttliga insatser för att hjälpa individer i nöd.

Men kriget behöver ses ur ett längre perspektiv, då ryska soldater funnits i landet sedan annekteringen av Krim, Majdan-revolutionen och konflikterna i Donetsk och Luhansk, påminner Frankner. Som missionär i Ryssland under många år och senare missionsansvarig pastor i Filadelfia Stockholm, samt samordnare för flera länders insatser i Ukraina, är han väl insatt i händelseutvecklingen sedan långt tillbaka.

Ända sedan början av 1990-talet då landet blev fritt, har ett 40-tal svenska pingstförsamlingar vänförsamlingar som de bett för och stöttat genom åren. Att bygga broar mellan pingströrelsen i öst och väst låg också på Pelle Hörnmarks hjärta när han efter sin första period som föreståndare för Pingst FFS blev ordförande för Pentecostal European Fellowship och europamissionär utsänd av Filadelfia Stockholm. Med sig hade han erfarenheter av att jobba med konflikthantering och försoning, sedan åren som missionär i Etiopien.

– När kriget bröt ut så fanns kulturförståelse, förtroende och infrastruktur att bygga på. Relationer hade skapats med samfundsledare såväl i Ukraina som i grannländerna Polen, Rumänien och Moldavien där pingstförsamlingarna tog emot väldigt många flyktingar, berättar Frankner.

Hans eget fokus har till stor del varit att upprätthålla och utveckla relationerna med ledare på nationell nivå. Samtidigt har församlingar och individer i Sverige gjort viktiga insatser lokalt. Här är second hand-butikerna som de driver tillsammans med PMU en stor tillgång.

Pingstförsamlingarnas arbete i Ukraina samordnas genom Land-AU, ett arbetsutskott, där Pingstkyrkan i Eskilstuna idag är ordförandeförsamling, med ett starkt engagemang i landet. Tillsammans med PMU, biståndsorganisationer i övriga nordiska länder samt församlingar och organisationer i Ukraina, kan insatserna formas och kanaliseras utifrån de behov som finns.

Patrick Ölund, medlem i Eskilstuna och regionsekreterare för Eurasien, ser ett stabilt stöd till Ukraina. Samtidigt framhåller han att det är viktigt att påminna om situationen och behoven, för att inte engagemanget ska mattas av. Regelbundet skickas nyhetsbrev ut och den 23 februari, årsdagen för krigsutbrottet, hölls en nordisk böne- och insamlingsdag för Ukraina.

– Vi behöver be mer för församlingarna i Ukraina, men även för dem i Ryssland, för folket och för ledarna. Våra vänner behöver få höra att vi står med dem så länge som de behöver oss, säger Patrick Ölund.

Det finns ett omedelbart behov av exempelvis mat, generatorer och batterier, men också av långsiktigt stöd såsom traumabearbetning. Inte minst för barnen, som drabbats hårt av kriget och även förlorat många år av normal skolgång.

Medan vissa församlingar i Ukraina har starka band utåt, är andra väldigt isolerade.
– Det finns många mindre pingstförsamlingar som kanske inte har någon relation alls med ett land och församling utanför, framhåller Patrick Ölund.

Nyligen hjälpte han till att knyta ett vänskapsband mellan en församling i Dalarna och en i Sumy oblast, i nordöstra Ukraina.
Filadelfiaförsamlingen i Djurås har ett 20-tal medlemmar och via Missionstians biståndsförening bedriver de sedan länge missionsarbete i Öst.

– För oss känns det jätteviktigt att stötta våra syskon i Ukraina. De behöver få veta  de inte står ensamma i sin kamp, säger Robin Malm, pastor.

Trots att deras vänförsamling är liten, har den ett omfattande arbete för barn och ungdomar. Pastorn besöker regelbundet flera utposter, varav en bara ligger fyra mil från fronten.

– Vi brukar prata med varandra så gott som varje vecka. Nyligen berättade han att de tagit bilen ifrån honom så vi håller på att samla in pengar till en ny. För två veckor sedan stod han också inför att bli skickad till fronten men fick stanna hemma och vi fortsätter att be till Gud att han ska kunna vara kvar i sitt viktiga arbete.

Nästa steg är att besöka den nya vänförsamlingen och göra mer ingående research om vad den behöver för fortsatt stöd, berättar Robin Malm. Han framhåller att de kommer att finnas kvar även långsiktigt.

Kanske ligger det nära till hands att tänka att stora pingstförsamlingar i Sverige kan göra mer än små, men Andreas Frankner framhåller de mindre församlingarnas styrka i att de ofta jobbar väldigt konkret och nära, med regelbundna resor till Ukraina.

– Jag tror att utmaningen oftare ligger hos de större i att skapa närhet, hjärta och engagemang, säger han.

För att ge en förståelse och känsla för behoven gjorde Filadelfiakyrkan och Ulriksbergskyrkan nyligen en resa till Lviv, där både ledare och volontärer deltog. Med sig hade de varor som det samlats in pengar till.

En av dem som besökte landet för första gången var Valter Nyman, 20 år och medlem i Filadelfia. Han läser tv-produktion på Kaggeholms folkhögskola och filmade också resan.

I videon skildrar han besöket på en begravningsplats och beskriver känslan inför att många av de 2000 personer som ligger där dog i hans egen ålder och hade kunnat vara hans kompisar.

– När man får se med egna ögon kommer det nära på ett helt annat sätt. Att få ett ansikte på dem som faktiskt är drabbade av kriget och höra deras berättelser gör allt så mycket mer verkligt, säger Valter Nyman.

Det han upplevt har gett mersmak.

– Att få vara en del i något och bidra med det lilla man kan, känns väldigt fint. Jag har blivit ännu mer sugen på att jobba med film för att hjälpa människor genom att berätta deras historier.

Med på resan var också Ida Josefsson. Hon är uppväxt i Ulriksbergskyrkan men numera medlem i Filadelfia. För 15 år sedan gick hon bibelskola i Ukraina genom Ungdom Med Uppgift. Hon bodde också i ett halvår i Ryssland.

Att komma tillbaka och även få visa landet för sin man, var starkt för henne. Att få möta en av sina gamla vänner från Kiev, att slås av hur mycket Ukraina utvecklats som nation men också av det fruktansvärda i kriget.

– Det är omöjligt att förstå vad krig innebär när man inte lever i det själv, konstaterar Ida Josefsson. Samtidigt blev jag så stolt över min egen hemförsamling, över den ukrainska och över Guds församling i stort. Att vi alla står kvar i bön och olika insatser trots att det har gått så lång tid. Kanske är det nu stödet behövs som allra mest.

– Det berörde mig att få se banden mellan svenska och ukrainska församlingar. Det finns ett syskonskap som jag vill vara en del av. Detta är vad det innebär att tro och tillhöra Guds familj.

En dag besökte de en by där en kvinna öppnat ett hem för äldre medsystrar. De hade fyllt bilen med basvaror som blev ett stort bönesvar då potatisen tagit slut.

– Vad gör man när man är gammal och svag, inte har några anhöriga och ens stad blir invaderad? Vart tar man vägen? Dessa äldre kvinnor på flykt har hittat ett hem där de får en värdig sista tid i livet. Det var väldigt berörande att få se, säger Josefsson.

De fick också komma hem till en familj där mannen och hustrun förutom sina egna barn blivit fosterföräldrar åt tio barn som förlorat sina föräldrar i kriget.

– Överallt visade människor sin uppskattning över att vi inte glömt dem utan kom till dem, berättar Ida Josefsson.

Mitt i allt lidande pågår en skördetid. I många kyrkor fylls bänkraderna av internflyktingar och man talar om att fler kommit till tro på Jesus under kriget än under de senaste 20 åren totalt. I Charkov-regionen har 23 nya församlingar bildats.

– Jag har en oerhörd respekt för församlingarnas uthållighet i att vara ljus i mörkret för sina samhällen, säger Andreas Frankner. De har synts och märkts, har uppmärksammats för sin insats. De predikar evangelium och öppnar upp sina kyrkor i stöd. Det är också oerhört trötta av att göra detta i nödläge under tre år.

Till de länder dit strömmen av flyktingar kommit hör vårt eget, där Vasyl Derun tar emot sina landsmän. Han är pastor i en ukrainsk församling i Stockholm och även huvudansvarig för fem nya församlingar och två tillväxtgrupper som bildats runtom i Sverige.

– Förra året döpte vi 13 personer till Kristus och över hälften av dem kom till tro här. Nu börjar vi med undervisning för ett tiotal fler som ska döpas till sommaren, berättar Vasyl Derun.

Församlingarna har också köpt en lokal i Ramsberg som byggts om till en lägergård och i somras hade de ett gemensamt sommarläger där 80 barn, 40 tonåringar och 30 unga vuxna deltog.

– Vi vill vara en del av samhället här och av svensk pingströrelse. Vi vill använda den tid vi har fått för att berätta om Jesus, ge hopp till våra landsmän här och hjälpa dem som är kvar i Ukraina, berättar han.

På Deruns hjärta ligger särskilt att ordna en plats att bjuda in volontärer till som har jobbat hårt under hela kriget.

– Jag vill att de ska få bo här i lugn och ro under en vecka med sina familjer för att få lite själslig rehabilitering, säger han.

Även om det blir fred snart så kommer kriget att få konsekvenser för en hel generation. En viktig del i att bygga upp landet igen är arbetet för förlåtelse och försoning.

Systerkyrkor i andra länder har levt under svåra tider av krig och konflikter och den kompetens som byggts upp inom rörelsen kommer efter hand att bli värdefull för de församlingar som än så länge har fullt upp med att hantera den pressade situation som är.

– Det är viktigt för oss att be för och bevara relationerna och dialogen med pingströrelserna både i Ryssland och Ukraina, säger Andreas Frankner och fortsätter:

– När mörkret är starkt så lyser ljuset ännu starkare. Församlingen har på ett så tydligt sätt fått lysa i denna situation och jag tror att det kommer en ännu större skördetid framöver.

Text: Noomi Lind, foton: Valter Nyman och Robin Ibanez