“Vi behöver sjunga ut hopp”

Hur känns det att gå in i det nya jobbet?
– Jag har respekt inför rollen, som känns stor att ta. Samtidigt är jag glad över det nätverk jag har, både genom att ha rest runt mycket i församlingarna och att jag är med i pastorskollegiet sedan länge. Jag har också varit med i ledningen för Pingst Kreativ sedan starten. Jag känner att Gud har förberett mig för tjänsten.

Vad innebär din tjänst?
– Allt det som gäller musik på ett större plan i vår rörelse, hamnar på Pingst Kreativs bord och hos mig, liksom att svara på frågor som finns inom detta område.
Det handlar också mycket om nätverk och att ge verktyg. Människor som står i ledarskap inom det kreativa känner sig ofta ganska ensamma. Sedan jobbar jag med konferensen Kreativ, med nya låtskrivarprojekt och album och med att samordna så att de sångerna som vi skriver också sjungs på våra konferenser.
– Jag känner mig stolt och tacksam över att få tillhöra ett sammanhang som satsar på kreativitet, musik och relationer. Om man vill att något ska växa så behöver det finnas en strategi och människor som får möjlighet att springa med dessa bollar.

Hur ser din vision ut framåt för Kreativ?
– För mig känns det viktigt att fånga upp det som föds i rörelsen och vara en resurs för de människor som tar olika initiativ. Under nästa konferens kommer man att känna igen sig i att vi fortsätter att investera in i de olika kreativa uttrycken, men i centrum av allt står ändå musikerna och sångarna vars arbete utgör en stor del i våra gudstjänster.
Hur kom du själv till insikt om din kallelse?
– Mamma brukar säga att jag sjöng innan jag pratade. Det är ett sorts pussel av att många människor har bekräftat och stöttat mig, blåst liv in i det jag har haft inom mig. Även det som jag inte har sett själv, men som Gud har sett. Detta vill jag verkligen ge vidare till andra människor.
– Jag gick bibelskola efter gymnasiet, mest för bibelundervisningen och musikdelen, men hamnade också på en ledarutbildning och förstod att här fanns något som jag skulle följa. Sedan tog det ytterligare några år innan jag vågade tro att jag skulle kunna bli pastor.

Jag har också förstått att du var blyg som ung. Hur fick du mod att ta stegen?
– Jag hade inte vågat i mig själv, så är det. Jag är en person som lyssnar in mycket, som känner av vad som sägs mellan raderna och vad folk går och tänker på. Jag tror att min blyghet ibland bestått i att jag har försökt att förstå min omvärld och vad jag själv kan säga i det givna sammanhanget.
– Jag skrev en sång om detta som heter Moses sång. När Gud kallar Mose vid den brinnande busken kommer han med alla ursäkter som finns och jag känner igen mig så mycket. När Mose säger att han inte har orden så svarar Gud att han ska lägga orden i Moses mun. Detta har jag haft med mig sen tonåren. När jag går in i en tjänst så har jag inte koll på allt, men Gud har koll. Jag får be honom om hjälp att vara tyst när jag ska vara tyst, tala när jag ska tala och lyssna när jag ska lyssna.
– Jag är nog tryggare i min kapacitet idag, men vill fortfarande vara beroende av Gud. Jag vet inte vägen fram för Pingst Kreativ, men jag vill lyssna in den. Jag väljer att tro att det finns en större plan för oss. Att nya sånger ska sjungas och nya personer komma in i tjänst.

Behöver vi bli bättre på att lyfta unga som bär på gåvor men inte riktigt vågar?
– Ja, jag tror verkligen att vi behöver bekräfta människor. Jag ber ofta Gud hjälpa mig att se potentialen i personer, kanske innan de ser den själva. Egentligen borde varje individ ha någon med sig en stund på vandringen, för att sedan kunna springa vidare själv. Så har det varit för mig, jag fick gå bredvid. Jag var med i uppåt tio lovsångsledares team på Nyhemsveckan innan jag själv fick leda och det var så bra.
– Sen tror jag också att vi behöver kunna ge sund förmaning till varandra, av omsorg och kärlek. Det finns människor som har tagit samtal med mig genom livet som inte har varit lätta, men de har gjort det på ett sätt som fått mig att växa.

Din sång Din trofasthet är den första svenskskrivna lovsång som nått över miljonstrecket och nu har 1,5 miljoner streams? Hur känns det?
– För mig är det ett tecken på Guds trofasthet att sången fick vingar och har tagit sig in i olika samfund och sammanhang. Processen bakom den var inte så enkel och jag hade inte klarat det utan Guds hjälp. Sen önskar jag ju att fler svenskskrivna sånger skulle komma upp dit och nu när vi haft Spotify i några år så börjar vi se det. Som svensk kristenhet har vi världens möjlighet att sprida musiken vidare, bara genom att vi lyssnar så når den fler. Spotify blir en evangelisationsplats.

Vad vill du särskilt förmedla i den tid som är nu?
– Jag tror att vi behöver sjunga ut hopp till en värld som gråter, som är i kaos och i trauma. Att det finns hopp för varje människa.
– Jag vill också förmedla att Gud är densamma igår, idag och för alltid. Han är klippan. Vi kan göra hur häftig musik som helst, men vi behöver återvända till klippan gång på gång. Vi behöver fråga oss vad som speglar sig i våra sånger, vad som blir frukten av dem. Lyfter sången fram mig som person eller lyfter den fram Gud?

Du och din man Lukas är ju båda föreståndare i Pingstkyrkan Katrineholm. Hur är detta?
– När vi möttes och ville dela livet så undrade vi samtidigt hur det skulle gå till eftersom vi bar på samma sorts kallelse. Vad fanns det för pingstkyrkor som anställde par? Samtidigt insåg vi att Gud fört ihop oss av en anledning. Det har varit vår dröm och få stå tillsammans och det har vi gjort. Vi tog detta beslut för att församlingsledningen ser styrkor i oss tillsammans och för att vi upplever oss kallade till det.
– Jag tror också att det fungerar för att vi är så pass olika och att vi har en tydlig uppdelning mellan oss i arbetet. Lukas är också prestigelös, vilket är en bra förutsättning för att arbeta ihop.

Vad gör du när du inte jobbar som pastor eller skriver låtar?
– Då är jag med mina barn och min man. Jag tycker om att vara hemma, att bara gå runt och mysa. Jag lyssnar gärna på en ljudbok eller en podd. Jag tycker också mycket om att åka på loppis.
– Vi hade också familjehem i några år. Jag tror att man lätt tänker att Josefina är hon som håller på med lovsång, men det som gör mig allra mest motiverad är nog att gå bredvid andra människor som har det tufft. Att få hjälpa dem att ta ett steg fram och hitta en ny plats i livet.

Text: Noomi Lind, foto: Julia Martinsson