Sundströms om att ha familjehem: “Livet blir på riktigt”

Färden genom ett höstfärgat Strängnäs leder till en stor och vacker äldre byggnad och in i familjen Sundströms varma, livliga vardag. Det doftar ljuvligt från spisen och två små pojkar tittar nyfiket fram.

Det är drygt tio år sedan David och Emilia tog emot sitt första barn, när deras biologiska dotter Leah var fyra år gammal. David jobbade på Frälsningsarméns skyddade boende för kvinnor och barn, där en sexårig pojke behövde en jourfamilj. Beslutet kändes självklart.
– Jag tycker att vi var kloka när vi möttes som unga säger Emilia och ler. Vi jämförde våra drömmar och mål för att se om de stämde överens och vi visste båda att vi inte ville leva bara för oss själva.

Tidigt i livet som gifta hittade de också ett annorlunda hus till salu med ett bra pris.
– Vi frågade oss om det var ansvarigt att köpa 600 kvadratmeter tidigare mentalsjukhus, där så gott som allt behövde göras om, berättar Emilia.
Men husets stora ytor och många rum passar perfekt för ett familjehem. Det inrymmer också två separata lägenheter för hyresgäster och två studentrum.

Barnen, som är 3,5 och 4,5 år gamla, leker med sin tågbana tillsammans med Emilia och familjens hund lägger sig till ro i ett hörn. Snart meddelar David att lunchen är klar och vi sjunger ”Gode gud välsigna maten”.
Anthony, 21 år, som också bor här just nu, har anslutit sig till bordet och senare kommer hans bror Willy, 25 år.
– David och Emilia har en speciell värme. Bara att vara i närheten av dem gör att jag direkt känner mig hemma, säger Anthony.

Willy håller med:
– De vet hur man har det. Om det är något som har hänt så ser de det på mig direkt.

Förutom alla barn och ungdomar som kommit genom socialtjänsten så har Sundströms tagit emot flera via ideella organisationer. De framhåller att hela familjen behöver vara överens om ett beslut som detta och att det kan vara klokt att mjukstarta som kontaktfamilj.
– Oron fanns att vår dotter Leah skulle hamna i kläm, inte få någon uppmärksamhet eller ensamtid. Men med facit i hand så är hon ju en fantastisk tjej, väldigt klok. Hon har sett andra sidor av livet som nog gett ett bredare perspektiv än många andra fjortonåringar har, säger David.

Ibland har det varit riktigt tufft. På väg till sitt jobb som elektriker har David mött Emilia som vakat hela natten hos ett barn som behövt hennes trygghet. Medan han själv stått för servicen så har hon stått för mjukvaran, som han uttrycker det.
De har samarbetat med socialtjänsten i flera kommuner, där det fungerat väldigt olika. I ett fall hade de sex olika handläggare under ett år och även flera chefer, vilket inte var lätt.
– Be att få referenser på den kommun du fundera på att ta uppdrag från. Lika väl som du själv blir utredd så behöver du veta vad andra familjehem säger om kommunen, framhåller Emilia.

Som medlemmar i pingstförsamlingen i Strängnäs går de till kyrkan varje söndag. De leder lovsång, Emilia är med i församlingsledningen och David i personalrådet.
– Vi ser det som viktigt att redan från början vara tydliga med vår tro. När vi får frågan hur den kommer att visa sig, så svarar vi att den genomsyrar hela våra liv, men också att vi inte kommer att pracka på någon annan den. Varje människa tar sitt eget beslut, säger Emilia.

Stödet från församlingen, familjen och vännerna är oerhört viktigt för att få vardagen att fungera.
– När vi för två år sedan tog hand om våra små pojkar så var det ett ganska stort steg. Vi trodde att vi var färdiga med blöjbarn. Att veta att våra nära skulle finnas där och avlasta oss var avgörande för beslutet, säger David.

Inför ett särskilt svårt uppdrag funderade de över om de kunde göra en riskbedömning, men insåg att det var omöjligt. Hur ska vi någonsin kunna veta vad som kommer att hända oss i livet?
– Det vi visste var att vi var kallade att finnas där för våra medmänniskor och att vi hade chansen att säga ja och då var det bara att köra.

Att några uppdrag sker helt på ideell basis innebär att det kan vara svårt ekonomiskt. En gång fick de en större gåva från en familj som upplevt ett tilltal från Gud. En omsorg som betydde mycket.

De inser att de inte alltid är så bekväma att umgås med. Ofta kan de till exempel inte i förväg svara på hur många som kommer på middag. Gemenskapen med andra som vet hur det är, genom nätverket Familjehem i Pingst, är viktig.
– Att kunna bolla våra tankar och komma fram till hur vi kan hjälpa varandra är otroligt värdefullt, säger David. Jag hoppas att nätverket ska förstärkas efter hand så att familjer kan få stöd och vägledning på allt fler områden.

Emilia framhåller den andliga dimensionen.
– Bara att få sitta ner och be tillsammans är underbart. Styrkan av att vara tillsammans överraskade mig.

Ibland har hon inte tyckt sig räcka till, inte sett någon utväg. Då har hon påmints om att bara göra det hon själv ska och låta Gud göra resten. Först när hon släpper sin mänskliga kontroll får Gud fritt spelrum.
Det har kostat mycket, blivit vakna nätter och ibland funnits hotbilder, men de har också sett individer upprättas och bli trygga när de förmedlat Guds kärlek.
– Man får ju så otroligt mycket tillbaka, livet blir på riktigt, säger Emilia. David och jag har vuxit upp på varsin räkmacka. Vi har hela familjer, har fått allt vi behövt och även fått en trygg och stadig tro på Gud. Då är det dags att ge den vidare. Att tugga på den själv skulle smaka beskt och kännas tomt.

Hon visar bilder på barn som bott i hemmet, stryker med handen över ett foto och berättar en historia.
– Vi har aldrig vetat om de kommer att stanna hos oss i ett halvår eller ända till studenten, men det går inte att hålla tillbaka när man ska bygga en person. Man kan bara älska ett barn med hela hjärtat.

Alla familjer har sina brister men det hjärtat och motivet som avgör framhåller Emilia:
– Vänta inte på att bli perfekt utan ge det du har.

Text och foto: Noomi Lind