Kostar tillväxt något?
Krönika av Samuel Lewinson, pastor i Pingst Örebro. Krönikan publicerades i tidningen Pingst nummer 3 år 2023.
En av de tydligaste förändringarna i mitt liv de senaste åren är att mitt liv allt mindre centreras kring mig själv. Visst låter det ädelt. Att vara någon som fokuserar på andra, sätter andra först och så vidare. Ja, det är måhända ett ideal att sträva efter. Faktum är dock att det inte helt beror på att jag förädlat min moral och lyckats i min strävan efter en högre väg. Det handlar snarare om att vi fått barn. Tre stycken har min fru och jag blivit välsignade med. Och de har tagit den självklara platsen som centralfigurer, precis som sig bör.
Ska livet växa och förnyas så tycks det som att det är denna ordning som gäller. Det nya tar plats och det gamla får backa. Jag är visserligen inte speciellt gammal, men tillräckligt för att ha rollen att se till att barnens behov blir tillgodosedda. Jag ska ge, de ska ta emot.
När det gäller den biologiska familjen är vi ofta överens om att detta är den goda ordningen. Jag tror att samma ordning gäller församlingen. En kyrka med önskan om att växa genom att nå nya människor kommer behöva omfamna tanken på att livet allt mindre centreras kring de som varit med i gemenskapen länge. Det nya tar plats och det finns en kostnad som behöver betalas av de som funnits med sedan tidigare. Det handlar dock aldrig om att det äldre ska utplånas. Hemma i vår familj skulle det gå snett ganska omgående om barnen lämnades ensamma. Jag spelar en helt avgörande roll för att våra barn ska fortsätta växa. En livsavgörande tjänare för att använda en biblisk term.
Det krävs en grundmurad övertygelse om att tillväxten är värd kostnaden. En växande kyrka behöver vara övertygad om sin vision att nå fler. När en kyrka växer sker det huvudsakligen genom unga människor. Den som tar emot Jesus gör det i regel i unga år. Det är därför klokt att fundera på hur kyrkan gör för att nå och fokusera på unga. Exakt hur det ska gå till går inte att svara på såhär och är heller inte den första frågan att ställa sig. Jag tror snarare på att ställa sig frågan ”är vi beredda att betala priset?”. En del av priset är att allt mindre kommer centreras kring dig.
Jag tror att det mest naturliga är att svara ja på denna fråga. Det ligger på något sätt i skapelsens natur att man efter ett tag bör sluta vara huvudperson och istället ge vidare till nästa generation. Det gäller på individnivå men även på församlingsnivå. Det är naturligt att en moderförsamling önskar se nya församlingar växa upp.
Vad skulle kunna stå i vägen för tillväxt? Den starkaste motståndaren är nog jaget. Det är ju den delen som ska offras för att det nya ska blomstra. Hur blir det med min vilja, mina önskningar, det som är mitt? Det vet jag inte riktigt, gissningsvis kommer en del av det få offras. Det jag vet är att nytt liv alltid är en större välsignelse och glädje än mitt eget fokus på mig själv.