fbpx

Helad på ett ögonblick

Helad på ett ögonblick
Ur lovsången från hennes läppar kom ett ögonblickligt helande. Gud fyllde Anna Bohlins lungor med ny kraft och gav styrka åt benen i hennes kropp. I dag är hon tacksam med hela sitt liv.

För tre år sedan blev Anna Bohlin så sjuk att hon inte längre orkade ta hand om sina döttrar. En kväll när barnen är nattade och lugnet sänkt sig, delar hon sitt fantastiska vittnesbörd om hur hon fick livet tillbaka. Det är en berättelse om styrkan i att tacka Gud även när det är som mörkast och att fortsätta lita på hans trofasthet.

Annas tro på Gud har funnits med ända sedan hon var liten. Hon växte upp inom missionskyrkan i Norrköping och flyttade till Stockholm efter lärarstudierna.

Sedan 13 år tillbaka är hon och maken Robert medlemmar i Hillsong. Anna är särskilt engagerad i lovsången med barnen, i församlingens böneliv och som connectgruppsledare i Stockholm Norra.

Sången och musiken är en viktig del i Annas liv, men det fanns en tid då hon varken kunde sjunga eller spela piano.

Det började med en brand på skolan där Anna var lärare.

– Allt brann upp, våra lokaler och vårt material. Det var en väldigt tuff arbetssituation under lång tid och då lagrades stressen i min kropp.

Så småningom kunde de flytta in i en ny byggnad, men det var fortfarande mycket som inte var på plats. Lärarna laddade upp inför höstterminen 2017 och hade en intensiv tid av planering, föräldramöten och utvecklingssamtal. Anna behövde andas ut, men kunde inte göra det.

Till sist sa kroppen ifrån. Det var helg och hon var på gymmet när hon fylldes av en enorm trötthet.

– Jag orkade varken göra övningarna eller springa. Kroppen hamnade i ett låst läge. Jag lyckades ta mig hem där jag bara somnade och på måndagen kunde jag inte åka till jobbet. Jag kände inte igen min kropp och tröttheten gjorde mig chockad.

Månader som sjukskriven på grund av utmattning gick och det visade sig att hon var i betydligt sämre skick än läkaren först trott. Hon fick börja på rehab med övningar att göra hemma varje dag.

– En gång tittade min psykolog på mig och sa: ”Vi ska avrunda vårt samtal lite tidigt idag för jag ser att dina ögonlock åker igen. Men en sak förstår jag inte och det är att du ser så lycklig ut trots att din kropp är så trött.”

– Hon såg att det ändå fanns en gnista i mig och jag kände själv att Guds glädje fanns kvar i mig hela tiden.

När Anna var som sjukast bad hon Psalm 23, som hon tidigare memorerat.

– Det kändes ibland som att vara i dödsskuggans dal, att inte ha en kropp som fungerade, inte längre kunna vara mamma på det sätt jag varit tidigare. Därför var det viktigt att ha det bibelordet att påminna mig om.

På rehab blev patienterna uppmuntrade att prova yoga och mindfulness. Anna berättade om hur hon själv läste Bibeln, och fick leda hela gruppen genom psalm 23. Kursledaren var väldigt positiv och sa att bibelordet innehöll alla element som behövdes i en avslappningsövning.

Det var en svår tid för hela familjen. Anna och hennes man förklarade för sina döttrar att det var på grund av stressen i arbetet som hon blivit sjuk.

– De är väldigt kloka och omsorgsfulla flickor och fastän det var svårt för dem att förstå så bad de båda för mig.

Men efter 11 månader utan någon förbättring så började Anna känna sig desperat, framför allt för sina barns skull.

– Jag tyckte att om deras böner inte blev besvarade så var det väldigt orättvist. Jag behövde också kraft och uthållighet att bevara mitt hopp. Jag ville tro att Gud hade en framtid för mig och mina barn, att de skulle få ha sin mamma.

Då kom ett bibelord, 1:a Korintierbrevet 10:13, till Anna: ”Ingen värre prövning har drabbat er än sådana som drabbar människor överlag. Men Gud är trofast och låter er inte prövas mer än vad ni kan klara av. När ni prövas så visar han också en utväg så att ni kan härda ut.”

Anna bad gud om hjälp att fortsätta tro att han ville henne det bästa och att kunna fortsätta tillbe honom från ett ärligt hjärta. Om hon var prövad över sin förmåga så måste Gud göra något åt situationen, i enlighet med sitt ord, bad hon.

Då upplevde hon hur Gud kom till henne och viskade att hon skulle sjunga en lovsång.

– Jag gick in och satte mig vid pianot trots att jag hade så ont i mina armar och händer att jag inte kunnat spela under hela min sjukdomstid och inte heller sjunga, eftersom jag inte lyckades få ner luft i lungorna utan att hyperventilera.

Hon lämnade allt, fäste blicken på Jesus och kom att tänka på ett vittnesbörd som en av hennes vänner delat. Det fyllde henne med tro på att Gud är stor.

– Från den platsen, i glädje för min väns mirakel, så började jag sakta sjunga den gamla lovsången ”Vi vill ge dig ära och tillbedjan”. Och när jag kom till refrängen, ”För du är stor, du gör stora under,” kände jag hur jag fick luft så jag kunde ta i från djupet av lungorna. Det var som om Gud låste upp hela min kropp, som att en tung grå filt rasade till marken.

Foto: Rickard L Eriksson