Avväpnad av Guds kärlek
- Av Noomi Lind
Hans varma leende trotsar det grådimmiga vädret när vi möts en höstdag i Alvik. Elias Knudtzon är en trebarnspappa, ungdomspastor och tv-producent som en gång hade helt andra planer för sin framtid. I dag bär han på ett starkt vittnesbörd om att Gud inte ger upp och slutar älska oss, hur många gånger vi än sviker honom.
Glädjen i Elias ögon blandas med ett stråk av smärta när han berättar om tonårstidens dubbelliv.
– Jag önskar att unga som växer upp i kristna familjer ska slippa den kamp jag hade, att deras väg till en personlig omvändelse ska vara mer enkel och självklar, säger han med händerna runt kaffekoppen.
Elias föddes i Göteborg där föräldrarna var aktiva i en friförsamling. Själv tyckte han inte att han passade in i kyrkan. Han var för busig.
– Jag var också väldigt rädd för att bli utstött i skolan. Jag visste att elever kunde bli grovt mobbade i högstadiet och min största rädsla var att bli utpekad som kristen.
Samtidigt såg han Gud i allt som hände omkring honom. Han var på konferenser dit det kom busslaster med sjuka som blev friska. Även hemma var tron väldigt levande och Elias fick också uppleva mindre fysiska helanden som barn.
– Det är sådant som gjort att jag alltid vetat att Gud finns.
Men trots en trygg barndom så började det gå utför i tonåren. Hans skola hade rykte om sig att vara värst och låg i ständig konflikt med de andra högstadierna. Man fick inte förlora en fight.
– Jag kunde aldrig tacka nej till slagsmål eftersom jag var mer rädd för att bli kallad fegis.
Det som andra kunde se som pojkstreck var för Elias steg in ett mer kriminellt liv.
– Jag pratade gärna stort men var alltid rädd när det skulle genomföras. Men en gång skulle vi göra inbrott i en kiosk och jag klev fram och blev avgörande för att vi lyckades. Det blev stort för mig.
På gymnasiet fick Elias nya kompisar som höll på med grövre brott och det gick allt sämre i skolan. Hemma var han en mästare på att ljuga.
– Jag hade två helt olika språk. Med kompisarna svor jag som en borstbindare, men hemma blev jag en kyrkopojke. Jag mådde samtidigt väldigt dåligt. Jag brukade be Gud om förlåtelse varje kväll när jag kom hem.
Till sist kände Elias att det var dags att sluta hyckla. Han bestämde sig för att sluta be Gud om förlåtelse. En dröm om att bli rånare föddes, för att slippa ett svenssonliv och få vara fri, och Liam Norberg blev hans förebild.
En dag blev han erbjuden att köpa en pistol. Det visade sig vara just en sådan silverfärgad revolver med trähandtag som han önskat sig.
– Jag var inte så biffig och skräckinjagande så jag tyckte att jag behövde något mer för att kunna råna.
När priset också visade sig vara rimligt så tänkte Elias: ”Nu väljer jag mitt liv.”