Förlåtelse – en levande och ömtålig process
Att bära på oförlåtenhet är att tyngas ner av en börda vars innehåll förmörkar hela livet.
– Den håller oss bundna till precis det som vi vill komma bort från. Den isolerar oss, skapar rädsla, oro, smärta och ångest och hindrar oss från att vara hela som människor, säger Christine Viklund, verksamhetsansvarig för Pingst omsorg.
Förlåtelsen och försoningen genomsyrar hela Bibeln. Detta är Guds kärleksgåva till mänskligheten, genom Jesus, som räddar, befriar och upprättar oss. Ändå har ordet förlåt ibland fått en kravfull ton i våra församlingar, som gjort mer skada än nytta. Många bär sedan barnsben med sig känslan av att om de inte ber om, eller klarar av att ge förlåtelse, så riskerar de att gå ”evigt förlorade”. Det blir en prestation för att slippa ett straff.
– Jag tror att vi ska lära våra barn att säga förlåt, men inte att de ska göra det för fort. Jag vill inte lära mina barn en mekanik utan en livsrytm av förlåtelse och försoning, säger Viklund, och menar att det är viktigt att gå tillbaka till vad som egentligen står i Guds ord.
Den fångenskap som det talas om i Bibeln handlar inte om att Gud straffar oss, utan om vad det gör med oss människor att bära omkring på bördan av oförlåtenhet, betonar hon. I första Johannes 4:18 kan vi läsa att fullkomlig kärlek driver ut rädsla. Den som är rädd för straff har inte förstått kärlekens fullhet.
– Jag behöver se förlåtelsen utifrån att han som är perfekt kärlek, han som håller domen i sin hand, som är fullständigt sann och rättvis och ser hela perspektivet, valde på korset att gå ner i mitt mörker och säga; ”Nu försonar jag mig själv med dig. Jag är den som betalar straffet och, löser ut dig”. Då inser vi att liksom Kristus har förlåtit oss en skuld som vi själva inte kan betala, så får vi genom honom kraft att förlåta varandra, framhåller hon.
– Gud begär inte att vi ska kunna förlåta med samma kapacitet som han gör. Det han säger är att vi ska leva i hans kärlek och försoning, nära källan till helighet, renhet, sanning och upprättelse så att vi hela tiden minns vilka vi är och vad han har gett oss. Då har vi också lättare för att själva förlåta.
Malin gunnargård Hübsch är kurator och specialpedagog på June Folkhögskola. Hon är även med och leder och undervisar på den själavårdsutbildning som anordnas av June i samarbete med Pingst. Där ingår en särskild del kring förlåtelse och försoning som hon håller i.
– Detta är ett ömtåligt område som vi behöver stanna upp vid och hantera varsamt. Ofta vill vi genast komma till vad förlåtelsen ska leda till, själva resultatet. Men det målet kan vi inte nå om vi inte har vandrat hela vägen genom förlåtelseprocessen. Vi behöver i vår förkunnelse och i mötet med människor i våra församlingar ha förståelse och respekt för den process inom människan, mellan människor och i relation till Gud, som förlåtelse innebär. Hon berättar att det är tydligt att det även sker ett arbete inom deltagarna själva under kursen. Själavårdsutbildningen bygger på tre nivåer; den egna processen, det som sker i mindre gruppsamtal och i den gemensamma undervisningen.
– Vi behöver inte ha upplevt samma sak för att kunna möta en annan människa, men vi behöver själva vandra förlåtelsens väg och känna vår egen resa för att kunna vara medvandrare, säger hon.
I utbildningen används bland annat Desmond Tutus bok Förlåtelse – den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Där skriver han att förlåtelse inte förutsätter tro:
”Förmågan att skilja på synden och syndaren har inget med tro och religion att göra, och det har inte förlåtelsen heller. Förlåtelsens cirkel är en allmänmänsklig process som inte tillhör någon särskild grupp eller trosriktning.”
Malin Gunnargård Hübsch menar att det kanske kan vara en utmanande tanke, men ett betydelsefullt perspektiv.
– Den gudomliga förlåtelsen, som vi får leva i och bära med oss, den är ju given oss som gåva genom det Jesus gjorde på korset. Den är Guds tanke med alla människor och hela skapelsen. Men vi äger inte förlåtelsens innebörd.
Det finns många perspektiv på förlåtelse som hänger samman med de erfarenheter som vi bär med oss som människor. Ofta skuldbelägger vi oss själva om vi inte klarar av att förlåta andra men främst är detta något som vi behöver göra för vår egen skull, menar hon. Därför brukar hon inleda kursdelen med Ordspråksboken 4:23. ”Framför allt som ska bevaras, må du bevara ditt hjärta, ty från det utgår livet.”
Men kanske är det svårast av allt att förlåta sig själv. Varför är det så?
– Den enda människa som du aldrig någonsin kan komma ifrån är dig själv. Du ställer alltid högre krav på dig själv än på andra, eftersom du känner varje liten svaghet som finns hos dig. När du gör ett misstag så skadar det din tillit till dig själv och den relation inom dig som behöver vara trygg för att andra relationer också ska kunna vara det, säger Christine Viklund. Tillit är något grundläggande och väldigt vackert som har så mycket med våra relationer att göra. Den påverkar vår förmåga till försoning och gränsdragning med oss själva och med andra.
– Vi människor är väldigt komplext och vackert ihopsatta och det är absolut nödvändigt att förlåtelsens process också får vara det, fortsätter hon.
När Gud i sitt budord säger att vi ska älska våra nästa som oss själva, så är det för att kärleken till oss själva är en grundförutsättning för att kunna älska andra, förklarar Viklund.
– Jag kan som individ tänka att han hängde på korset för den kollektiva mänskligheten, men det är svårare att inse att även om jag varit den enda människan på jorden så hade Jesus sett det som värt att betala detta pris för mig.
När Petrus i Matteus 18:21-22 frågar Jesus hur många gånger han ska förlåta så får han svaret ”Inte sju, utan sjuttio gånger sju gånger.”
– Förmågan, gåvan att förlåta, handlar om att leva med en barmhärtig hållning, både till sig själv och till andra, säger Malin Gunnargård Hübsch. Förlåtelse handlar inte om kvantitet, eller att det blir bättre ju fler gånger. Det handlar om en helandeprocess för den som vandrar vägen.
I undervisningen använder hon även boken Förlåta och bevara sitt hjärta av Margareta Melin, där det bland annat står:
”Det går att leva lycklig med sin egen ofullkomlighet – och även andras. Men det förutsätter att man inte fortsätter att anklaga och skuldbelägga än sig själv än någon annan.”
Det gudomliga perspektivet på förlåtelsen innebär dock inte på något sätt att den ska förenklas, menar Christine Viklund.
– Jesus begär inte av oss att vi blint ska förlåta och försonas med människor som gjort oss väldigt ont. Förlåtelsens process är att göra beräkningen över vad som blev stulet från oss, och sedan fråga oss om det som Jesus gjorde för oss på korset räcker för att betala denna skuld. Om vi kommer fram till att det är så, får vi lämna över allt till honom så att skulden avskrivs.
Vi får inte automatiskt ett förnyat förtroende för den som sårat oss, betonar hon, men vi behöver inte längre släpa på bördan av oförlåtenhet. Förlåtelse och försoning är inte samma sak. Det är viktigt att komma ihåg detta. Även i de fall då miraklet försoning har kunnat ske, så är ofta tilliten skadad och det kan ta lång tid att bygga upp den igen
Tiden i sig läker inte våra sår, men kan vara en viktig faktor i processen.
– Det goda som vi menar finns i att förlåta varandra, kan ibland bidra till att vi är lite snabba. Jag tror att vi istället kan behöva hjälpa varandra att bromsa, säger Malin Gunnargård Hübsch. Annars finns risk för att det blir något som inte är trovärdigt och helt, där vi inte hinner läkas. Kanske landar vi i insikten att vi ännu inte är redo att förlåta och den platsen är helt ok att få vara på.
Om förlåtelsen tvingas fram så går dess befriande inverkan förlorad, menar hon.
– Vi behöver förstå att i Gud, genom Jesus, finns förlåtelsen en gång för alla. Men samtidigt är förlåtelsen inget statiskt förhållande utan en levande och pågående process i mötet med livet och varandra.
Hur får vi då förlåtelsen att verkligen landa på djupet? Till nycklarna hör att tala sant om livet och viljan att vilja förlåta eller ta emot förlåtelse, menar Gunnargård Hübsch.
– Det handlar om att jag vågar säga som det är. Att kännas vid och acceptera de tankar och känslor som jag har och nämna saker vid deras rätta namn. Kanske väjer människor för detta, men inte Gud.
Även om hon tror på förlåtelsens kraft också i det som kan verka oförlåtligt, så ser hon många exempel på hur oerhört svårt det kan vara.
– Därför tänker jag att när vi talar om vad förlåtelse är, så är det också viktigt att synliggöra vad förlåtelse inte är. Det är inte att förminska eller ursäkta skuld, att tillåta fortsatta kränkningar eller att ge upp sitt behov av gränser och integritet. Förlåtelse ska heller inte vara ett maktmedel eller ett sätt att slippa konsekvenser. Det innebär inte att vi behöver sluta prata om det smärtsamma. Och förlåtelse slutar inte alltid med återupprättade relationer, med försoning.
I utbildningen lyfts tre möjliga vägar till försoning; förlåtelse, förståelse och kärlek.
– Försoningen kräver också tid och en lång bearbetningsprocess för att vara äkta och ärlig. Det kan ibland vara så att vi försonas med det som har hänt, men inte med personen som det handlade om. Att försonas med livet i sig, sådant det blev och är, kan vara en omfattande och djup process i sig.
Vad är det slutligen som händer med oss människor när vi väljer att förlåta? Desmond Tutu beskriver det så här:
”Det innebär inte att det som hände aldrig mer kommer att göra ont. Det innebär inte att vi aldrig kommer att sakna det som har gått förlorat för oss eller det som tagits ifrån oss. Det betyder däremot att vår värdighet är återupprättad och att vi kan gå vidare i livet.”
I grunden handlar det om att vi blir fria, säger Malin Gunnargård Hübsch och påtalar att själva ordet förlåta i sin grundform betyder att släppa taget, att lämna.
– När denna process blir hel så gör den något ofattbart med oss. Det sker ett under när den sanna förlåtelsen möter människan.
Text: Noomi Lind, illustrationer: Pingst kommunikation
Dina steg till förlåtelse
Ta det i portioner
Dela upp vägen till förlåtelse i små steg.
Acceptera
Börja där du är genom att acceptera känslor och nämn saker vid dess rätta namn.
Identifiera
Urskilj vad som kan finnas av skam och/eller skuld.
Berätta
Tala om det du upplever, så länge du behöver, med någon som kan lyssna.
Möt dig själv
Ställ dig frågorna:
• Vilka behov har du?
• Vad behöver läkas?
• Vad behöver du släppa taget om?
Tips för dig som vandrar med
Ha tålamod
Orka vara närvarande och lyssna.
Tillåtande atmosfär
Skapa varma, ömma rum för känslor, tankar och längtan som behöver
uttryckas och urskiljas.
Ta tid
Var inte för ivrig att ställa allt till rätta. Ibland behöver du till och med hjälpa till att bromsa för att ge förutsättningar för förlåtelseprocessen.