Äntligen vill Simon leva
Det är svårt att tro, när jag ser Simon Tufvesson, att han för knappt två år sedan saknade viljan att leva. Framför mig har jag en 25-årig kille vars blick utstrålar trygghet och glädje. Han har precis kommit hem från sitt arbete som statistiker, men i stället för att tillbringa fritiden i ensamhet handlar hans tillvaro numera till stor del om att fler ska få uppleva den livsförvandling som han själv gjort. Snart ska han åka med Testa Mission till Sydafrika, något han ser fram emot.
Simon bor i Ystad och beskriver uppväxten i sin hemstad som oerhört ensam. Ångest och depressionen ledde till många besök hos BUP, men varken mediciner eller terapi hjälpte riktigt.
– Jag var mobbad i skolan vilket bidrog till det hela. Jag vågade inte vara mig själv bland människor. Sedan kände jag att det inte fanns någon mening med livet alls.
Simon hade ingen som han verkligen vågade prata med om mobbingen och att han mådde så dåligt. Och allt detta ökade ensamheten ännu mer.
– Jag kunde inte se någon färg i livet, allt var mörkt. Det var en ny plåga att leva ett nytt år. Jag längtade bara efter att det skulle försvinna. Jag längtade efter döden.
Första gången han försökte ta sitt liv var han bara 12 år gammal, sedan blev det många fler försök. Under en tid av studier i matematik på Stockholms Universitet var det särskilt svårt.
– Jag blev ständigt inlagd på psyket. Jag klarade inte av att ta hand om mig och var en stor fara för mig själv.
I det hem där Simon växte upp fanns ingen tro på Gud och i skolan var man korkad och man trodde att det fanns något övernaturligt.
– Eftersom jag verkligen ville passa in bland alla andra så stängde jag mig själv helt för sådana tankar.
Men något hände som förändrade allt. Det började med att Simons attacker av panikångest förvärrades för varje dag under en vecka.
– Den sjunde dagen låg jag i sängen och skrek, grät, krampade och skakade. Det var som om hela rummet bara snurrade runt mig och i den stunden så kände jag att det är nu jag kommer att dö.
– När det var som allra värst upplevde jag hur ett ljus kom in och fyllde hela rummet. Jag hörde en röst i mitt huvud, men den var inte som de skrikande, hatande röster som jag tidigare hört. Det var en kärleksfull röst som sa; ”Simon, du är älskad, du behöver inte må så här. Det finns en utvägväg ur detta och det enda du behöver göra är att tro.”
Efter detta fick Simon se minnen framför sig, men från ett tredjepersonsperspektiv.
– Jag såg de absolut värsta stunderna i mitt liv och hur Gud kommit in och sett till att det inte blev ännu värre. Och så rösten igen: ”Jag har alltid varit där och hjälpt dig och kommer alltid att finnas där och hjälpa dig i framtiden.”
När sedan rösten och bilden försvann, då upphörde även ångesten direkt.– I den stunden förstod jag att det finns en gud. Jag visste ingenting om den här guden, bara att han är mäktigare än något annat som jag mött och vill vara min vän.
Simon började googla för att hitta mer information om gudar och religioner.
– Men så fort jag läste om Jesus så var det som att det lyste väldigt starkt och jag förstod att det var ingen annan än Jesus som kommit till mig.
För att få veta mer började han lyssna på kristna poddar och särskilt en som hette Jesussnack. Han tyckte att dessa personer verkade ha koll så han skrev ett mail till dem, berättade vad som hänt och frågade vad han skulle göra. De gav honom rådet att prova att läsa Bibeln och rekommenderade också en pingstförsamling som fanns i närheten av honom.
– Jag gick till denna kyrka men var livrädd för att gå in. Jag visste inte vad som skulle hända, hade aldrig varit i en kyrka förutom på någon skolavslutning. Men jag tog ändå steget in där och blev varmt välkomnad.
I hälsobackskyrkan i Ystad träffade han en äldre man, Ingemar Jarlsbonde, som bjöd hem honom till sig torsdagen efter för att prata om tron och läsa Bibeln tillsammans. Hemma hos Ingemar samtalade de om frälsningen och dopet och ungefär en månad senare så lät Simon döpa sig.
– Sedan dess har jag fortsatt att träffa Ingemar varje vecka. Han är själv bibellärare och vi läser Bibeln ihop och diskuterar tron och olika teologier.
För Simons föräldrar var det tydligt att något nytt hade hänt deras son. Under en promenad längs stranden vände han sig ut mot horisonten och uttryckte sin hänförelse över havet. De tittade förundrat på honom.
– Jag hade aldrig tidigare sagt att något var vackert.
När han berättade att han hade börjat gå till pingstkyrkan så blev föräldrarna först oroliga. De undrade om det var en sekt. Men ju mer Simon berättade, desto mer insåg de att detta var bra för honom.
– De kom på mitt dop och fick träffa Ingmar och prata med honom och andra i församlingen. Nu är de otroligt tacksamma att jag har fått möta Jesus. De har berättat om hur de förr var vakna på nätterna, ständigt rädda att polisen skulle ringa och säga ”er som har tagit livet av sig.” De såg det som att jag redan var död, men nu har jag kommit till liv.
Den tydligaste skillnaden i hans liv är just viljan att leva.
– Jag känner glädje över att jag lever och över omgivningen och hela skapelsen.
Från att tidigare ha varit upptagen av sin egen smärta kan han också se människorna omkring sig med nya ögon, känna med dem både i deras glädje och lidande.
Pingstförsamlingen har blivit Simons hem, där han idag är ungdomsledare, engagerar sig i gudstjänster och bygger upp kyrkans hemsida. Tillsammans med sina nya kristna vänner runtom i Skåne, gör han också olika utåtriktade satsningar.
– Sedan jag själv kom till tro har jag ofta undrat varför ingen berättade för mig om Jesus på ett tydligt sätt förut. Jag önskar att fler ska våga göra det och inte stänga inne sin tro. Vi är ett gäng som satsar väldigt mycket på att nå ut med evangeliet.
Förutom att prata om sin tro med dem som de möter, bjuder de också in till upptäckargrupper där människor får veta vad Bibeln säger om olika saker.
– Många har en åsikt om Bibeln trots att faktiskt aldrig har läst något i den. Nu kan de ta med sina kompisar eller sin familj för att läsa Bibeln tillsammans med andra. Jag brukar förbereda ett stycke som vi går igenom och tar reda på vad texten säger om Gud och om människan, om det finns något vi kan göra utifrån detta.
Nyligen var Simon i Sjöbo och träffade epa-ungdomar, som han bjöd på fika.
– Vi försöker inte trycka på människor något, utan det handlar om att vara oss själva och våga dela även vår tro. Det finns en stor längtan, ett mörker. Så fort man tar upp något så brukar de flesta ställa frågor.
Han vill visa andra unga att det finns ett hopp, att livet inte är meningslöst och att de är så mycket mer värda än de tror.
När Simon tänker på sin egen framtid så är det längtan efter att sprida det goda budskap som han själv fått del av, som överskuggar allt. Där står Bibeln i fokus.
– Jag tror att det här kan skapa en sorts rörelse bland unga. Att de börjar läsa Bibeln mer och tar emot det som förmedlas. Det är vad jag ser i framtiden, någon sorts bibelläsarrörelse.
Han ser redan detta hända i många kyrkor – hur man i ungdomsgrupperna börjar läsa Bibeln tillsammans.
Att gå in i ordet har förvandlat honom själv på djupet.
– Mina tankar och mitt psykiska mående har förändrats. Dagen blir så mycket bättre när jag har tagit tid för Bibeln. Det finns helt klart en kraft i att läsa den.
Till andra som lider av psykisk ohälsa vill Simon ge rådet att be till Gud, men också att prata med någon människa som de känner förtroende för.
– Min erfarenhet är att det är när vi vågar öppna upp oss och visa vår svaghet som det vi kämpar med kan lösas upp och vi kan bli starka.
Relationen med Jesus har bara fördjupats.
– Jesus är ju min allra bästa vän, som jag kan prata med om allt som är bra och dåligt. Jag behöver aldrig någonsin känna mig ensam igen.
Text: Noomi Lind, foto: Björn Tufvesson