Äntligen har LP ett nytt hem för kvinnor

Vi möts på Torpahemmet i småländska Viebäck. De två senaste åren har Johanna Berger ägnat en stor del av sitt arbete som vårdchef och biträdande verksamhetschef för LP-riks till planering och utveckling av det nya behandlingshemmet för kvinnor. Invigningen i början av oktober blev en festlig tillställning med bandklippning och tårta. När vi kommer på besök ett par veckor senare har två kvinnor flyttat in och snart väntas fler fylla de åtta rummen i den gamla kursgården.
– Vi är ju bara hyresgäster här och huset var ganska nergånget, men Pingst FFS har som ägare gått in och renoverat och det är så roligt att vi kan göra det här tillsammans, säger Johanna.

För att skapa en bra avgränsning mellan kvinnornas avdelning och männens behandlingshem med 14 vårdplatser så har huset delats upp med två olika ingångar. Männen har fem rum och ett gym i sin del av huset, kvinnorna har sina privata rum, en gemensam matsal och ett stort gemensamt vardagsrum.
– Vi har satt upp väggar och tagit bort några väggar för att ta bort själva kursgårdskänslan. För mig har det alltid varit viktigt att skapa en hemlik miljö, säger Daniel Berger. Han är Torpahemmets föreståndare. Hit kom han redan 2011 som nyutbildad socionom och blev föreståndare för LP:s kvinnohem Lillvik som då drevs på området.
– Men Lillvik lades ner 2015 när det till sist blev för tufft med ekonomin. Flyktingvågen gjorde att väldigt många behandlingshem fick läggas ner, inte bara Lillvik, när pengar öronmärktes på ett annat sätt av kommunerna, berättar Daniel.

Under några år gjorde LP-verksamheten försök med öppenvård i Nässjö, speciellt riktad till kvinnorna. Men Daniel släppte aldrig tanken att få återöppna ett behandlingshem.
– Behandlingsvärlden har varit så mansdominerad. Statistiken visar att det är fler män än kvinnor som får behandling och dessutom får kvinnorna ofta hjälp i ett senare skede av sitt missbruk, säger Daniel.
Varför det ser ut så kan inte besvaras på ett enkelt sätt, menar Daniel.
– Men om jag skulle gissa skulle jag säga att missbruk är mer skambelagt för en kvinna. Och kvinnor är mer rädda för att förlora sina barn.

Johanna är gift med Daniel. De bor i Gränna och pendlar till Viebäck, även om Johanna även får pendla en hel del till Stockholm.
– Att komma hit till Torpahemmet och få kontakten med våra klienter här, både killarna och tjejerna, är så viktigt. Att min vardag inte bara blir ramavtal och administration utan att jag får leva nära verksamheten, det ger ett annat liv åt tjänsten, säger Johanna.

Uppstarten av behandlingshemmet för kvinnor har inneburit att man nyanställt fem personer. LP-verksamhetens behandlingsprogram är detsamma som tidigare, vilande på den teoretiska grunden KBT – kognitiv beteendeterapi, som i sin tur bygger på sambandet mellan tankar, känslor och beteende. Johanna berättar hur LP-verksamheten genom åren har utvecklat missbruksvården med ett öra ständigt mot marken för att göra den viktiga omvärldsanalysen och förstå vilka insatser som är aktuella och behövs just nu.
– Vi bygger vår grund på vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi måste vara pålästa, hänga med i vad som fungerar, och det är väldigt roligt att konstatera att vi faktiskt gör det. Pingst är det enda samfund som bedriver den här typen av vård och det ska vi vara väldigt stolta över, säger Johanna.
– Även om trender kommer och går i missbruksvården så har vi våra ramavtal med både kriminalvård och socialtjänst, vi har det som samhälle och nationella riktlinjer kräver, plus arvet från LP, förklarar Daniel.
– Och vi har ett helt oförfalskat evangelium, fortsätter Johanna. Det är helt fantastiskt att vi just nu kan vara med och ställa oss frågan: Hur kan LP-verksamheten vara med och spräcka den kriminella vågen i vårt samhälle?

Det här är något som Johanna och Daniel brinner för: att LP-verksamheten ska få betjäna de människor som söker hjälp – och – att LP-verksamheten ska få betjäna hela samhället.
– Vi vill också vara med och betjäna den rörelse vi står i. I vår verksamhet bygger vi en kunskapsbank, vi har till exempel stark kompetens inom frågor som rör psykisk ohälsa och npf-problematik. När det dyker upp problem i våra församlingar så vet man att man kan vända sig hit. Vi kan stå till församlingarnas förfogande, säger Johanna.
Den allra största vinsten med LP-verksamhetens nya behandlingshem för kvinnor tycker Johanna ändå är att kunna erbjuda kvinnor missbruksvård på kristen grund.
– Den kristna profilen ger en sådan enhet. Alla i personalen är troende. Det finns en sådan grundkärlek till människor, alla vill verkligen att kärleken från Gud ska vara det man känner när man kommer hit, säger Johanna.

För Rebecka var den kristna profilen avgörande. Vi möts i Torpahemmets vardagsrum med utsikt över ängsmark och skog.
– Jag ville till ett kristet behandlingshem, det var i princip det enda krav jag hade, säger Rebecka.
Hon är en av de två kvinnor som hittills flyttat in på Torpahemmet, en ung ensamstående mamma med tre barn; 7, 5 och 4 år gamla. Rebeckas historia vittnar både om missbrukande föräldrar och syskon, och för henne själv började det med en utmattning.
– Jag gick in i väggen och hade bett om hjälp länge. Det jag fick var en stödfamilj en helg i månaden, men jag mådde så dåligt att jag inte ens tog mig upp på morgonen och hade inget nätverk att vända mig till, berättar Rebecka.

Utifrån hennes mående blev barnen jourhemsplacerade.
– Samma dag gick jag direkt in i missbruk. Jag ville ju inte svika mina barn och jag kunde inte leva med smärtan. Så jag flydde till mamma som var aktiv missbrukare, berättar Rebecka.
Ganska tidigt fick Rebecka en LVM-anmälan vilket hon är tacksam för idag.
– Jag var mycket trasig, hade mycket ångest och skuldkänslor, men jag kände Guds närvaro hela tiden, han drog i mig på flera sätt mitt i allt det trasiga.
För tron på Gud har Rebecka alltid haft med sig:
– Jag och pappa har alltid pratat om Gud och gett varandra hopp i det, och när det var som svårast hemma bad jag mycket. Jag har mött folk som har bett för mig och saker har verkligen fallit på plats, berättar Rebecka.

Det har gått tre veckor sedan hon flyttade in på Torpahemmet.
– Och på torsdag ska barnen få hälsa på. Det ser jag fram emot, säger Rebecka och ler.

Text och foto: Gabriella Mellergårdh