Tomas Sjödin: “Jag finns inte utan evangeliet”

Höstsolen strålar över centrala Jönköping. Tomas har just avslutat ett föredrag på RPG:S distriktsmöte i Pingstkyrkan där han delat tankar från sin nya bok, den femtonde i ordningen. I SMS-växlingen inför vårt möte hade jag, något opåläst, föreslagit att vi kunde träffas den 6 augusti. Svaret blev kort och koncist: ”Min födelsedag…Pensionär…” Och så en skräckslagen smiley på det.
Anar jag en viss ambivalens inför själva ordet pensionär? Tomas lägger huvudet på sned.
– Egentligen inte. Möjligen upplever jag att det är något syltburkartat över titeln. En etikett som är alldeles för enkel över ett så stort skifte i livet. Anledningen att jag hållit fast vid att jag inte blir pensionär utan volontär är att jag finns kvar i en församling där jag drivit så mycket av volontärarbete. Nu är det lite upp till bevis, säger Tomas.

Både han och hustrun Lotta är födda 1959. Hon gick i pension ett halvår före Tomas. Själv avtackades han i Frihamnskyrkan Göteborg den 2 juni efter 40 år i församlingens tjänst. Deras gemensamma beslut att gå in i en ny fas i livet var noga genomtänkt med en tydlig plan.
– Vi bestämde oss för att ta en termin helt off i församlingen. Vi går på gudstjänster men är inte engagerade i någon verksamhet, och det har varit en väldigt bra lösning. Annars hade det inte blivit någon skillnad alls utan bara rullat på som vanligt.
Tomas kallar det för en ”sabbatical”, en paus för att sedan komma tillbaka till ett arbete men då volontärt. Något man längtat efter att göra mer av. Efter nyår ska han och Lotta försiktigt plocka på saker en efter en. Det enda Tomas vet just nu att han med säkerhet kommer att engagera sig i är Smyrna Senior.
– När vårt sociala arbete exploderade för mer än tio år sedan så riktades allt fokus helt och hållet utåt. Våra äldre kom lite i skymundan. Därför startade vi Smyrna Senior där vi inbjuder 55-plussare till ett bra föredrag, kaffe och nattvardsfirande varannan onsdag. Det vill jag fortsätta med. Det känns så meningsfullt och roligt, säger Tomas.
Att inte längre vara anställd ser Tomas som en ny början.
– Det är inte ett avslut, det är bara en ny tid som kanske blir min viktigaste tid. Vad vet jag?

Vissa små, symboliska handlingar har förstärkt känslan av att vända blad och påbörja ett nytt kapitel. Som när han första gången gick på gudstjänst utan att vara anställd.
– Jag har alltid haft en tydlig roll, jag har suttit tillsammans med teamet därframme på varje gudstjänst. Så, för första gången på alla år, sitter jag tillsammans med Lotta nere i kyrksalen. Det var en jättekonstig känsla, väldigt kluvet. Vem är jag nu? Jag älskar ju att vara med och forma en gudstjänst. Har jag verkligen frivilligt klivit av det här, som är så underbart?
Tankarna kring den egna identiteten har funnits där: Hur presenterar man sig när man inte längre är pastor i Frihamnskyrkan? Tomas ringde redaktören på GP och sa att de måste ändra titeln i hans byline. ”Ja, vad vill du ha då?” blev svaret. Efter viss vånda föll valet på ”författare”, trots att Tomas aldrig velat identifiera sig som det.
– Jag är bara en som skriver böcker. Säger jag att jag är författare så missar man hela kyrkans värld med förkunnelsen. Så frågan är, vilken titel täcker in min kallelse?
Många gånger formar vi vår identitet utifrån vad vi gör. Vad du gör förklarar vem du är. Men det är inte riktigt så enkelt, menar Tomas.

Nej, identiteten hänger snarare ihop med kallelsen.
Livet som pensionär har inte på något sätt förändrat Tomas kallelse. Han har alltid sett sig själv just som evangelist i bemärkelsen att han vill nå människor som inte annars blir nådda med evangeliet.
Tomas beskriver sin egen ton som nedväxlad, ett försök till varsam kommunikation utan att tumma på evangeliet. Hans roll som evangelist och kommunikatör har varit tydlig både i församlingsarbetet och i hans skrivande. Vinterprat och sommarprat i P1 liksom krönikor i Göteborgs-Posten har gett honom en fantastisk plattform att sprida hopp, kärlek, tröst och tro.
– Jag är besjälad av att berätta för människor om Jesus och vad mötet med honom kan ge, säger Tomas.
Genom åren har det blivit tydligt att han särskilt når fram till två grupper av människor. Dels de som är intresserade av tron men har svårt för ett religiöst språk, dels de som är uppvuxna i kyrkan men som av olika skäl valt att lämna.
Hur känns det att ha en så stor publik? Att bli efterfrågad gång på gång för nya radioprat, sälja böcker och fylla samlingslokaler med åhörare?
– På ett sätt blir det svårare och svårare, men samtidigt, med åren, tillåter man sig att sänka axlarna litegrann. Det är ett pund att förvalta. Men om man tänker att allt man har, inklusive kvalitéer och förmågor, är gåvor, så slipper man brösta sig och ursäkta sig. Jag ger bara det jag har fått och är min kallelse trogen.
Samtidigt har Tomas svårt att ta in uppmärksamheten som ofta riktas mot honom. Nyligen skulle han tala i Domkyrkan Visby och tänkte liksom många gånger förr:
– Ikväll blir det nog inget folk… Varför valde de en så stor lokal… Och så bara smäller det till och blir nästan fullsatt, en tisdagskväll. Jag blir lika chockad varje gång. Och tacksam. Det är en del av min evangelistkallelse. Jag finns inte utan evangeliet.

Har du känt behov av att summera ditt liv, nu när du gått in i en ny fas?
– Ja, på ett sätt, men inte som ett bokslut utan mer som jag pratade om idag, säger Tomas.
Han visar boken ”Drömmar är segel – minnen är roder” (Libris 2024), hans fjärde bok baserad på ett urval av GP-krönikor.
– För att gå vidare framåt blir det allt viktigare att komma ihåg. Jag tänker väldigt mycket mer på det förflutna än jag gjort någonsin tidigare och jag tror att det är viktigt att leva mer i sina minnen för att hålla rätt kurs framåt.
I september gjorde Tomas och Lotta en resa till Grekland just för att minnas. De luffade mellan öarna enligt samma rutt som Tomas gjorde för 45 år sedan.
– Den här resan har jag längtat efter att få göra. Jag fick hälsa på den unge gänglige Tomas Sjödin igen, fundera över vem jag var då och vem jag är nu. En stor del av mitt liv med glädje, sorger och förluster har förflutit däremellan. Allt har gjort något med mig, och jag tror att de här minnena är jätteviktiga. Våga drömma, men var rädd om dina minnen, för utan roder blåser du bort.

Tomas uttrycker en djup tacksamhet över åren som anställd i Smyrnaförsamlingen.
– Det kan vara väldigt jobbigt med en sådan person som jag som tar så mycket plats, men inställningen har alltid varit ”känn dig fri och kör”. Jag har i princip kunnat skapa min egen arbetsbeskrivning vilket är oerhört generöst. Smyrna har varit den totala friheten, som en egen atoll, och det har gjort det här livet möjligt med allt mitt skrivande.
Och skrivandet fortsätter alltjämt, med krönikor i GP liksom en holländsk och en tysk tidning. Ofta skriver han från tidig morgon till lunch med enorm respekt för språket.
– Det är ett arbete, att inte gå den kortaste vägen utan hitta det bästa uttrycket för vad jag vill säga. Det kräver tid. Någon skulle kunna säga att jag ägnar mig åt ordsnickeri, säger Tomas.
Men det handlar inte bara om valet av rätt ord.
– I vilken inbördes ordning du sätter orden kan göra skillnaden som öppnar en människas liv. Det är fantastiskt. Det är en gåva.

Har livet som pensionär – och snart volontär – fått en ny guldkant? Tomas funderar.
– Ja, det skulle väl vara vårt barnbarn Malva.
Att han och Lotta skulle bli farföräldrar var ingen självklarhet men en stor glädje.
– Annars pysslar vi med hus och hem som vanligt, jag snickrar och målar och vårt intresse av trädgård kommer vi säkert att utveckla. Sen är jag ju en skogsfanatiker som tillbringar jättemycket tid i skogen av många skäl. Där finns mycket att hämta, just nu har det varit svamp, men jag går även dit bara för att hämta ro.

Text och foto: Gabriella Mellergårdh