Kriget stoppar inte Yuriy

Ett 40-tal unga människor står i vita kläder vid kanten av en sjö, för att döpas. Runtom dem är resten av byns invånare samlade. Mitt i kriget är det skördesäsong i Ukraina, berättar Yuriy Kulakevych när vi möts på Pingsts huvudkontor i Alvik och han visar bilder på Facebook.
Yuriy är på besök i Sverige för att delta i Pingst International Networks första webinar. Syftet är att stärka samarbetet globalt för att få se ett årtionde av väckelse och hans iver för detta ändamål går inte att ta miste på.
– Jag tror starkt på att vi genom att förena våra idéer, resurser och strävanden, kommer att multiplicera resultatet, säger han. I våra olika kontexter arbetar vi hårt och kämpar ibland för att uppfinna hjulet själva. Men cykeln har redan trampats många varv runt jorden av andra, så varför inte lära sig av deras erfarenheter.
Själv är han internationell sekreterare för den ukrainska pingströrelsen och pastor sedan många år tillbaka. Född och uppväxt i regionen Rivne i Ukrainas bibelbälte, fick Yuriy den kristna tron med modersmjölken. Där bor 25 procent av alla pingstvänner i det forna Sovjetunionen.
Men Yuriy insåg också tidigt att det finns ett pris att betala för att följa Jesus. Hans farfar var pingstpastor och skickades av regimen till arbetsläger i Sibirien. En kusin sändes till en fabrik för att exponeras för de giftiga kemikalierna i förhoppning om att de skulle bli hans död.
– Det var tufft på 1980-talet. Min far var yngst i familjen och han blev förföljd på många sätt. Bland annat beslagtogs halva hans lön, vilket gjorde det svårt att försörja en familj med sex barn.

Idag är Yuriy engagerad i kommissionen för religionsfrihet, vilket bottnar både i den egna familjens erfarenheter och i insikten om att läget snabbt kan förändras till det sämre i landet. Det är ett arbete som till stor del sker i det tysta, men som öppnat upp processer och gett resultat.
– Även om vi har religionsfrihet i Ukraina enligt lag, så är situationen i Belarus och Ryska federationen väldigt annorlunda, liksom i de ockuperade zonerna av landet.
Det är tydligt att hans eget starka driv har gått i arv. Fastän Yuriy själv aldrig fick träffa sin farfar, så präglades han av föräldrarnas berättelser om honom.
– Farfar sa ofta att hans barnbarn skulle bli goda tjänare åt Herren, som förkunnade budskapet om frälsning och det är vi. Många av mina kusiner är pastorer i Ukraina och andra länder genom Guds nåd och den välsignelse som flödat ner från tidigare generationer.

Visshet om sin kallelse fick Yuriy genom vad han beskriver som Guds mjuka och innerliga arbete i hans hjärta. Bara 14 år gammal fattade han beslutet att viga sitt liv åt att tjäna Gud i församlingen. Det var precis i början av 1990-talet, Ukraina hade blivit självständigt men landet var fortfarande ostabilt politiskt och ekonomiskt och kommunismen stark.
Några år senare ansökte han till landets första pingstbibelskola, Kiev Bible Institute. Tillsammans med sina medarbetare började han sedan att plantera församlingar och idag finns hela 21 pingstkyrkor i Kiev, varav en har honom som pastor. Någon tanke på att slå av på takten har han inte.
– Det finns fortfarande miljontals människor ute på gatorna som inte hört budskapet och vi behöver fler församlingar. Vi planterade ett par förra året och två detta år, trots kriget. Folket är öppet för evangelium och vi vill använda detta fönster.

Kriget innebar en enorm omställning för församlingarna. Människor flydde ut ur landet, hela kyrkor flyttade från krigszonerna och andra såg sitt medlemsantal halveras. Kvar blev ofta ledarna och äldre människor som vägrade att lämna sina hem. Samtidigt har internflyktingarna ökat i dessa områden.
– I Kiev såg vi i början av förra året långa köer av människor som sökte sig till kyrkorna, där de visste att de skulle få hjälp. Kyrkan var snabbast i att ge respons och mest proaktiv och flexibel inför behoven i landet och regeringsföreträdarna insåg detta.

Av de flyktingar som kom hade många aldrig tidigare varit kontakt med en evangelisk kristen eller pingstvän, aldrig haft en församling i sin stad. När kyrkan gav dem mat och husrum svarade de med att erbjuda ett par händer i arbete och fick samtidigt del av de goda nyheterna om Jesus. De anslöt sig till de team som gjorde hjälpinsatser i de ockuperade områdena och de stannade kvar i kyrkan.
– De upplevde församlingens sanna natur som en gemenskap av omtänksamma människor. Du ser det över hela Ukraina. Ibland ansluter de sig till hjälpteamen först och förstår sedan de goda nyheterna i frälsningen. De omvänder sig, döps och växer i lärjungaskap.
Samtidigt arbetar församlingarna under förhållanden som är mycket svåra.
– Medlemmarna är trötta, pastorerna i krigszonerna är slitna. Vi försöker se till att de får komma bort därifrån ibland för att vila upp sig under några dagar, säger han men fortsätter:
– Fönstret är vidöppet för evangelium och vi vill inte att något ska stå i vägen. Detta är inte ett jobb för några få utan varje individ har sin roll i att visa det vackra i Guds rike och frälsningen som Jesus erbjuder alla.

Minnena från förra årets kallaste månader, då de ibland kunde vara utan el och vatten i lång tid, oroar. Yuriy berättar att hans 14-årige son då var ansvarig för familjens vattenförsörjning och gick långt varje dag för att först stå i kö och sedan bära med sig det hem.
– Det kommer att bli ännu en tuff vinter. Vi försöker att utveckla alternativa uppvärmningssystem så att om strömmen går så kan människor sova över i kyrkorna där det finns värme.
Yuriy lyfter fram det andliga stödet som allra viktigaste, fortsatt bön för Ukraina och för det arbete som församlingarna står i. Men också ekonomisk och praktisk hjälp behövs. Enkla meddelanden via sociala medier betyder mycket. ”Vi ber för er” eller ”Vi har fyllt ännu en container som vi ska skicka till Ukraina.”
På söndagarna tar han ofta fram sin telefon och läser hälsningar från pastorer i andra länder. Då stärks de församlade i visshet om att de inte är ensamma, utan den globala kyrkan finns vid deras sida.

De tecken som de ser i både stort och smått på att Gud är med, hjälper dem att bevara tron stark i svåra tider.
– Trots att vi har förlorat stora jordbruksområden som blivit ockuperade eller minerade, så har de fält som kunnat sås gett en exceptionell skörd. Medlemmar har tagit med sig frukt och grönsaker till kyrkan och berättat om hur Gud trots kriget fyller behoven.
I församlingarna delas också vittnesbörden från soldaterna på stridsfältet. De brukar spela in korta videos om vad som händer: ”Man ser hjulspåren i marken och minorna, men de exploderade aldrig trots att vi körde över dem.”
– Vi ser människors kreativitet i att hitta lösningar på de problem som kriget medför. Bönderna gör sin del, lärarna sin och vi som kyrka gör vår del genom att ta emot de människor som behöver hjälp.
– Vi ser den enhet som finns som nation, av människor som förstår sitt ansvar i mötet med krigets faror. Folket håller modet uppe och arbetar för att segra.

Han lyfter fram karaktären hos församlingens ledare som nycklar i arbetet för väckelse.
– När vi är lika Jesus kommer det att dra människor till församlingen. De kommer att se honom, böja knä inför honom och följa honom. Detta låter enkelt men är också svårt.

FAKTA:

• Yuriy Kulakevych är pastor i en pingstförsamling i Kiev. Han är också gift och har barn.

• Han är engagerad i kommissionen för religionsfrihet i sitt land.

• Han har besökt Sverige många gånger utifrån sitt samarbete med svensk pingstmission.

Text: Noomi Lind, foto: Josef Maxson