Tema integration: “Vi ska ju vara ett i himlen, varför inte börja på jorden?”

Av Befolkningen i vårt land utgör cirka 20 procent utlandsfödda personer, men hur ser det ut i våra pingstförsamlingar och andra forum? Är de en självklar del av vår gemenskap och finns de representerade i alla delar av vår verksamhet? Och hur ser vårt samarbete ut med de många internationella församlingar som växer fram?
Under Rådslaget för Pingst i maj presenterades rapporten Pingströrelsen och framtiden, där rörelsen lyssnats in och förslag getts på hur vi ska arbeta framåt. Ett perspektiv som flera efteråt framhöll att vi inte får glömma bort, är just integration.
En av dem som funnits med i arbetsgruppen för denna process är Christian Mölk, pastor och föreståndare i Pingst Härnösand. Han är också ordförande för verksamhetsområdet Pingst Integration.
– Jag uppfattar inte att det ingick i framtidsgruppens uppdrag att gå in på olika perspektiv, som exempelvis integration, utan komma med övergripande förslag på struktur och ledning. Rapporten är skriven för hela Pingströrelsen, oavsett bakgrund. Med det sagt så tycker jag absolut att vi behöver jobba med integrationsfrågorna, och de förtjänar att bearbetas i ett eget sammanhang där dessa perspektiv kan få större utrymme, exempelvis i Pastorsrådet, säger han.

Inom pingst Integration lyfter man frågor som interaktion med internationella församlingar, asyl- och konvertitfrågor, intern integration i våra församlingar och hur vi värnar om våra minoritetsgrupper.
Detta arbete har varit både självklart och utmanande, säger Christian Mölk.
– Våra församlingar har fyllts av människor från hela världen och jag har fått möta fantastiska personer, leda många till tro och dop, och på nära håll se hur Anden förenar oss trots olika bakgrund. Men det har också inneburit kulturkrockar, språkbarriärer och mycket praktiskt arbete för att stötta människor i svåra livssituationer. Det har ibland varit krävande, men alltid oerhört givande.
– Jag ser att det ligger i Pingströrelsens dna att välkomna alla folk, och att Andens utgjutelse är universell. Samtidigt behöver vi ta nästa steg – att inte bara öppna dörren utan också låta bröder och systrar från andra länder få plats i ledarskap, på plattformen och i beslutande forum, säger Mölk.
Paul Orlenius, pastor i Pingst Vallentuna och verksamhetsansvarig för Pingst Integration, målar bilden av pingst så här.
– Vi ligger i framkant när det gäller att visa barmhärtighet gentemot människor i nöd. När vågor av flyktingar kommer är vi ofta snabba med att ta emot, ställa om och betjäna. När det gäller att arbeta vidare med integration av de människor som kommer hit så ligger vi däremot efter. Men det går inte att förändra ett djupt strukturellt problem genom att lägga till frågan vid sidan av. Den måste finnas med i hela vår agenda.
Ett gott resultat av arbetet inom Pingst Integration är att relationer har byggts mellan ledare för många internationella pingstförsamlingar i Sverige genom att man regelbundet bjudit in till möten. Tanken är att de också ska få ett kontaktnät inom svenska församlingar, men hittills har få svenska pastorer deltagit, vilket Orlenius beklagar.
– Det finns ett otroligt driv, ett engagemang och en passion för att vinna människor för Jesus i de internationella gemenskaperna men ofta når de främst människor i de egna kulturella kontexterna. Genom att lära av varandra och samarbeta skulle vi nå ut mycket bredare. Och om vi tänker mångkulturellt redan från början när nya församlingar planteras ger det en enorm tillväxtkraft.

Hur kan då vägen in i våra församlingar se ut för människor med annan nationell bakgrund? Vi låter olika exempel få illustrera detta.

Pastor Desta Haregot flydde som tonåring krigets Eritrea i början av 1980-talet och kom till Sverige.
– Att inte vakna av en explosion, att ha mat på bordet varje gång jag ville ha det var fantastiskt. Jag kände att jag kom till ett paradis, minns han.
Men så småningom blev tillvaron svårare.
– Jag vandrade runt hela dagarna utan att prata med människor. Det kändes som att jag lämnat ett krig men hade ett annat inom mig. En ensamhet. Isolering. Bakom den stängda dörren gråter man.
Genom sin bror, som också kommit till Sverige, lärde Desta Haregot känna Jesus och tog emot frälsning. Han bad också Gud att sända någon till honom.
Bönesvaret kom genom en kvinna som knackade på hans dörr och frågade om han var ny i staden. Söndagen efter tog hon med honom till Pingstkyrkan. Där lärde han också känna en familj och blev god vän med sonen Sam Hellhager.
– Under min tid i Lund var detta min familj, Guds gåva till mig. Det betydde väldigt mycket att få gemenskap i Pingstkyrkan.

i början av 1990-talet var Desta Haregot med och grundade den eritreanska församlingen Full Gospel i Södermalmskyrkan. Den blev sedan en självständig del av Filadelfiakyrkan i Stockholm. Som pastor har han hjälpt många av sina landsmän in det nya livet i Sverige och till tro på Jesus.
Men det kom en ny tid med en tydlig målsättning om att de mindre församlingarna skulle inneslutas helt i den stora. Även om detta var naturligt för yngre medlemmar så var de äldre inte mogna för det. Församlingen, som idag heter Divine Harvest, lämnade Filadelfiakyrkan och har idag sin egen kyrka i Vällingby. Många av ungdomarna är dock med i gemenskapen i Filadelfia och andra församlingar.

Tanken med att integreras i den stora gemenskapen är god, men det är en process som inte kan forceras fram. Den måste vara ömsesidig och även ge möjligheter att bidra i församlingen, framhåller Haregot.
– Om man är ett helt fotbollslag men några aldrig får spela utan bara sitta på bänken, så blir det inte roligt för dem. Jag tror också att man som svensk behöver komma in i vår värld, förstå våra villkor, prata med oss. Den här känslan av att inte tillhöra gemenskapen fastän man är med, måste försvinna.
Som ung predikade Desta Haregot på svenska. En gång när han uttalade ett ord fel, fick det en helt annan betydelse.
– En äldre kvinna kom fram och sa; ”Du kan inte ens svenska, du ska inte predika på svenska.” Detta skapade en spärr inom mig i många år.

Idag får han bland annat dela budskap på svenska under prime time i Sverigekanalen tack vare Gawdat Mtrious.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få det förtroendet, men nu befriades mina tankar och idag predikar jag igen på svenska i olika församlingar. För många har rädslan för att göra fel blivit ett hinder, men även om de talar svenska med brytning, så är de klara i tankarna. De är briljanta.
Desta Haregot välkomnar samarbetet mellan församlingar i ett viktigt uppdrag. Själv är han en av ledarna i IBC, International Believers Conference som samlas i Citykyrkan, och önskar att fler svenska pastorer ska vara med på de konferenser som hålls en gång om året. Att man ska be och arbeta tillsammans.
– Ljuset kom till Etiopien och Eritrea på grund av svenska missionärer. De betalade ett högt pris och många av dem dog. Nu är det vår tur. Mission är vårt uppdrag och vi vill vara med och vinna Sverige för Jesus.

När Ghazal zekavat kom till Sverige från Iran med sin familj som ung vuxen var hon fast besluten om att lära sig svenska, komma in i samhället och anpassa sig till Sverige.
Som familj sökte de kontakt med andra människor och blev tipsade om en persisk grupp i en pingstförsamling. Det var i den hon kom till tro på Jesus, men där fanns också synen att man skulle hålla sig för sig själva som grupp.
Genom en av medlemmarna, som ändå umgicks med de svenska ungdomarna, fick hon tips om att gå teamträningsskola. Den blev vägen in i en större församlingsgemenskap.
– En helt annan värld öppnades för mina ögon. Jag visste inte ens att det fanns ungdomsverksamhet att vara med i.

Sedan dess har hon velat arbeta annorlunda själv, framför allt som pastor med ansvar för ungdom och den persiska gruppen i Borås, men det har inte varit lätt.
– Man pratar om integration, att man vill ha förändringar, men när någon väl föreslår ett nytt sätt att jobba på, så vill många hellre falla tillbaka på det bekväma. Och jag tror att integration handlar om att ge och ta.Den invandrare som kommer behöver ta ett steg och församlingen behöver också ta ett steg så att man möts i mitten.
Själv vill Ghazal Zekavat se bibelstudier på olika språk för att förmedla grunderna i Guds ord, men gemensamma gudstjänster.
– Sen kan man anpassa den gudstjänsten så att den blir mer integrerad och det är där utmaningen ligger.
Det gäller att se nya människor på riktigt i församlingen, menar hon.
– Väldigt ofta säger vi hej och välkommen, lämnar kanske över en kasse med information. Personen går sedan därifrån och ingen hör av sig. Om man som iranier träffar någon på stan i tio minuter så bjuder man hem personen, medan det för en svensk tar mycket längre tid att våga vidga sin komfortzon.
– Men det räcker med att ta en fika på stan för att visa att man verkligen bryr sig, framhåller hon. Då vågar den personen själv ta initiativ och engagera sig i församlingen.

Samtidigt är det viktigt att ledare alltid väljas utifrån kvalifikationer och goda referenser, inte för att de tillhör en viss etnisk grupp, menar hon.
– Detta är ett misstag som väldigt många gör. Lägg inte ansvaret på någon bara för att den personen kan båda språken.
Förändring behöver få ta tid men kräver också mod, konstaterar Ghazal Zekavat.
– Integration handlar för mig om att agera. Att våga komma samman och lära sig om varandras olikheter och att bygga något nytt. Vi ska ju vara ett i himlen, varför inte börja på jorden?

Richard Louis växte upp i London med en brittiskfödd mamma och en pappa som kommit dit som 18-åring från Singapore. Själv flyttade han till Uppsala när han var 18 år för att gå på Livets Ords bibelskola.
I Sverige träffade han sin fru Hanna och båda arbetade inom Ny Generation, först i Sverige och sedan i England. Han har också varit pastor inom Hillsong Church i Storbritannien i åtta år.

För två år sedan flyttade de till Umeå för att bli pastorspar i hustruns hemförsamling Church of Hope.
Richard Louis ser det som viktigt att låta sig formas av svensk kultur.
– Jag blev också helt förälskad i Sverige när jag kom hit som ung, säger han.
Men när han kom in som ny pastor blev det också tydligt för honom att församlingen var uppdelad utifrån etnisk bakgrund och man tycktes inte prata med varandra.
– I Storbritannien har vi tillåtit andra kulturer och länder att påverka oss utan att tappa vår nationella identitet. Men det jag ser i Sverige är en stor rädsla för att mista sin identitet genom att låta andra påverka hur saker görs.
Detta märks också i församlingen, menar han.
– Jag tror att det är väldigt få kristna som är aktivt emot människor från andra länder, men att mycket händer under ytan, undermedvetet, som får andra att känna sig utanför.

Att prata med människor om deras upplevelse av att komma hit kan bli en riktig ögonöppnare, framhåller Louis. Ibland har han själv fått höra riktiga skräckhistorier.
– Det finns väldigt mycket som vi inte förstår för att vi inte tar oss tid att fråga och lära oss.
När han själv frågade en kvinna i lovsångsteamet i en tidigare församling varför hon verkade osäker, visade det sig att hon var orolig för hur hennes mer färgstarka uttryck skulle tas emot.
– Nu sjunger hon frimodigt tillsammans med de andra men på sitt eget sätt och församlingen älskar henne.
Det naturliga är att församlingen återspeglar den kulturella sammansättningen i det omgivande samhället, menar Richard Louis. Och om kyrkan är en kaka som man skär igenom, så ska det finnas olika typer av människor representerade i alla bitar.
Samtidigt varnar även han för att urskillningslöst utse symboliska ledare.
– Ibland känns det viktigare att det ser ut som om man gör rätt sak, än att man faktiskt gör det. Jag tror att vi medvetet behöver leta efter människor från andra bakgrunder till olika nyckelpositioner, men de måste också förtjäna sin plats där genom att ha rätt karaktär och kompetens.
Louis nämner bland annat att de för första gången valt in en kvinna med afrikanskt ursprung i styrelsen och att hon som egen företagare fyller en viktig funktion där.
I hans församling jobbar man på många sätt för att alla ska känna sig välkomna.
– I våra sociala medier ser du exempelvis bilder på olika typer av människor både på scenen och i det övriga församlingslivet. Det är extremt medvetet och vi ser hur allt fler människor kommer till oss som har sin bakgrund i andra länder.

I church of hope finns både svensktalande och engelsktalande hemgrupper, men man firar gemensam gudstjänst varje söndag. Det är naturligt att det svenska språket och huvudkulturen har en tydlig plats i den, men det hindrar inte mångfald menar Richard Louis.
– Den bästa bilden jag har tänkt på är mosaik. Varje person som är en del av församlingen borde synas och påverka den.

Exemplen visar att integration tar tid och kan göra ont, men också är värt arbetet.
Christian Mölk beskriver sin önskan så här:
– Jag vill se enhet i mångfald – att vi står tillsammans, förenade av Anden, trots olika språk, kulturer och bakgrunder. Verklig integration sker genom relationer, när vi ber tillsammans, äter tillsammans och bygger förtroende.
– Men vi behöver också bli mer konkreta i våra gemensamma sammanhang. I stället för att integration blir ett seminarium vid sidan av, borde det genomsyra hela våra konferenser. Och framför allt handlar det inte om att ”vi” ska hjälpa ”dem”, utan om att vi lär av varandra och tillsammans bygger Guds församling.

Text: Noomi Lind, illustrationer: Jemima Lind

———————————————

Exempel: Så bygger vi församling

I Botkyrka Pingst har medlemmarna sin bakgrund i över 40 länder. Hans-Erik Bylund, föreståndare, summerar de fyra viktigaste faktorer han ser för integration.

1.
Människosyn. Det kan finnas tveksamhet och rädsla för att umgås med människor av annan etnisk bakgrund. Grundläggande är att vi har en rätt människosyn, utifrån Guds ord och att vi delar Guds vision att hans hus ska vara ”ett bönens hus för alla folk” (Jes 56:7). De första lärjungarna tvekade först att gå till och umgås med människor av annan etnisk bakgrund. Petrus beskriver förändringen i sin människosyn i Apg 10:28. ”Som ni vet är det förbjudet för en jude att umgås med någon som tillhör ett annat folk eller att besöka honom. Men mig har Gud visat att man inte skall betrakta någon människa som ohelig eller oren.”

2.
Öppenhet för nya människor, oavsett vilken bakgrund de har, (inte bara etniskt) är också väldigt viktigt. Öppenhet i kyrkan. Öppenhet att vara med och tjäna och bidra. Och inte minst öppenhet i hemmen. Våra servicegrupper och hemgrupper är viktiga platser för integration. Även i barnverksamheten och lovsångsteamen finns ledare från många olika etniska bakgrunder.

3
Guds rikes kultur. Det är inte meningen att nysvenskar ska anpassa sig efter svensk församlingskultur, utan att vi alla ska utmanas och formas av Guds rikes kultur. Vår primära tillhörighet är ju inte en nation utan Guds rike. Min erfarenhet är att alla kulturer, inklusive den svenska, har något att bidra med, men det finns också delar av Guds rikes kultur som vi är blinda för.

4
Kontinuitet. En viktig nyckel är att ha kontinuitet i verksamheten vad gäller tid och plats, eftersom det inte alltid är lätt att få fram information till alla. Därför ställer vi aldrig in eller ändrar tid på söndagsgudstjänsten. Och vi har alltid Barnens gudstjänst alla söndagar under året.