Möt Sören Eskilsson – ny ordförande för Pingst FFS

Under sitt yrkesliv har han bland annat varit pastor, marknadschef för tidningen Dagen, regionchef i finansbolaget SamSpar och byggherre. Som vice föreståndare och förvaltningschef i Filadelfiaförsamlingen Stockholm har han engagerat sig i allt från humanitärt arbete till ombyggnaden av den stora kyrkolokalen på Rörstrandsgatan. Sören Eskilsson var ordförande för Pingst FFS år 2010-2015 och när rörelsen kallade valde han att anta uppdraget igen.

Vad betyder Pingströrelsen för dig?
– Den är min andliga hemvist ända sedan uppväxten i Rydaholm. Pingströrelsen är för mig värme och generositet, med ett starkt engagemang socialt och för att nå människor med evangelium. Allt detta fick jag och har burit med mig hela livet. När kallelsen berörde mitt hjärta sa så var det givet att det var pingströrelsen jag ville verka i och vara en del av.

Hur känns det att vara tillbaka som ordförande?
– Egentligen har jag tänkt att comeback ska jag inte göra. Om man avslutar något så går man vidare. När frågan kom så krävdes därför en del eftertanke och självrannsakan. Är det Gud som lägger något på mitt hjärta igen? Då mognade det fram en frid och ett lugn, men också en glädje, som jag tror är viktig att känna.
– Min önskan är att vara med och locka fram den längtan och kraft som finns ute i församlingarna, och att vi är en rörelse där det föds nya idéer och visioner. Jag vill också att församlingarna ska få känna ett ryggstöd i det gemensamma.

Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är lite av en hybrid. Jag älskar församlingsuppdraget men kanske inte har varit den traditionelle pastorn, utan har jobbat mycket genom styrelse och ledningsarbete, med att förändra och utveckla. Jag vill skapa de bästa förutsättningarna för nästa generation att kroka i församlingsbygget.
– Jag lockas inte av ”nyspolad is”, men om det är lite svårt att veta var vägen finns och hur vi ska lösa utmaningarna, då dras jag till det.

Jag läste att du sjöng i cowboyhatt på High Chaparral som ung. Behöver vi bli mer modiga i att nå ut?
– Ja, och kanske inte minst innovativa. Där tror jag att den yngre generationen behöver visa oss vägen fram. Vi har ju inom pingst varit drivande och ledande när det gäller att använda moderna medier, för vår tid, för att nå ut med budskapet, genom IBRA, TV Inter, dagstidning och bokförlag. Idag har vi ett annat medielandskap, men möjligheterna är väldigt stora.
– Vi har stora förutsättningar men kanske saknar lite av det innovativa sättet att jobba på från förr. Här skulle jag gärna vilja att vi med våra gemensamma resurser kan ge stöd till nya initiativ i pingst för att nå ut med evangelium. När det gäller frågor om evangelisation så brinner det till i mitt evangelisthjärta.

Som ung hamnade du på hjärtintensiven, blev utbränd. Vad lärde du dig?
– Att som 30-åring gå så fullständigt in i väggen kan ju leda till besvikelse, att man inte orkar starta om riktigt. Men jag bad till Gud om att inte bli bitter. Jag tror också att jag då lärde mig att backade lite grann, samtidigt som kallelsen växte sig stark på nytt. Jag fick komma in i nya roller, jobba på ett lite annorlunda sätt än tidigare.
Jag lärde mig mer om mig själv, att känna mina egna gränser och bli bättre på självledarskap. Detta har jag också försökt att ge vidare till mina yngre kollegor. Det är lätt i våra sammanhang att bara springa på och att andra inte riktigt ser det.

Av allt som du engagerat dig i, är det något som du känner dig extra glad över att du har gjort?
– Jag kanske inte tänker på enskilda saker, men känner en stor tacksamhet över det förtroende och mandat jag fått att vara i olika rum och agera på olika sätt. Jag kan lite av varje men jag är inte bäst på något, men jag är nog rätt bra på att driva processer.
– Jag brukar tänka att jag ska omge mig med de bästa rådgivarna, som är bättre än jag på alla områden. Då kan jag själv agera med trygghet och balans. Detta har skapat de bästa förutsättningarna för mig i mitt ledarskap.

Du har ett stort hjärta för det humanitära och var drivande i att starta ett härbärge i Filadelfia. Berätta om det.
– Att när jag ser ett behov ta reda på vad kyrkan kan göra, har för mig alltid varit naturligt. När många människor för tio år sedan sökte sig till Sverige från Bulgarien och Rumänien så väcktes tanken att öppna ett litet härbärge i Filadelfiakyrkan. Sedan fick jag frågan från Stockholms stad om vi kunde ta ansvar för att öppna ett större härbärge och svarade: ”Det är klart vi kan!” Sedan gällde det att åka hem och förankra det i församlingen, men det var inte svårt. Över 200 personer skrev upp sig som volontärer. Församlingsmedlemmar tog också med grannar och arbetskamrater. Även ekonomiskt gav församlingen stark respons. Församlingen fick både ansvaret att driva Stockholm största härbärge med 50-tal bäddar och vid kalla vinternätter öppna upp Filadelfia för upp till 150 personer. Detta ledde sedan till en mer långsiktig insats i två byar i Rumänien i samarbete med Läkarmissionen.

Du erbjuder också expertis i fastighetsrelaterade frågor. Behöver många pingstförsamlingar hjälp med detta?
– Det är säkert olika hur det ser ut lokalt, men vi är några som har jobbat mycket med just kyrkbybyggnation och hur man kan bredda tanken så att kyrkan också passar till fler ändamål och blir en mötesplats för staden. Det handlar även om att samla våra olika erfarenheter så att de kan bli till hjälp för andra. Roger Stenzelius och jag driver detta tillsammans med en mycket kompetent styrelse i bolaget Pingst Fastighetsutveckling.

Du kommer ju in som ordförande för Pingst FFS efter en period som har varit tuff och det finns fortfarande stora utmaningar. Vad kan du bidra med?
– Jag hoppas kunna lyssna in i rörelsen och styrelsen och bidra till att processen med Pingströrelsen och framtiden och valet av ny föreståndare sjösätts på ett sätt som skapar engagemang, identitet och tillhörighet. Att man ska känna att det är vi tillsammans som gör detta. Som samfund ska vi vara en katalysator, en gemensam kraft, men inte skapa onödiga hinder och tröghet för rörelsen.
– Det är ett fantastiskt arbete som gjorts med rapporten, så genomarbetat. Sedan gäller det att hitta kloka sätt att implementera de beslut som vi efter det extra rådslaget enas om. Jag hoppas att vi landar i en organisation och struktur som ger oss kraft som rörelse och fullt fokus på uppdraget.

Har vi med de förslag som lagts när det gäller organisation och ledarskap bättre förutsättningar att hålla våra ledare ansvariga inom rörelsen tror du?
– Jag tänker att strukturer är otroligt viktiga, frågor om ordning och reda, mandat, delegering och även kulturfrågor, hur vi tänker och jobbar på en arbetsplats. Detta innebär inte ett heltäckande skydd mot allt som kan gå fel utifrån individers handlande, men vi vill bygga så klokt vi kan.
– Vår strävan är att alltid sätta tydliga strukturer som skapar förutsättningar för en trygg och bra arbetsmiljö, en sund och god kultur som gör att alla kan känna tillit och där det är transparent, så att allt är i ljuset som ska vara det.

Något som lyftes fram på Rådslaget var att vi behöver bli bättre på att jobba på olika nivåer med integration. Vad tänker du om det?
– Det är en väldigt viktig fråga både för lokala församlingar och i våra gemensamma sammanhang. Inte minst att se över sammansättningen i styrelser och ledningsgrupper. Vi lever i ett mångkulturellt samhälle och församlingen behöver också återspegla det. Vårt uppdrag är att vara en tydlig profetröst utåt för alla människors lika värde och vi behöver även skapa en församlingsmiljö som inkluderar och ger lika möjligheter för alla.

Egentligen har ju du ju gått i pension. Har du några andra drömmar kvar som du vill förverkliga nu när du ändå förhoppningsvis har lite mer tid?
– Jag har nog inte målat upp några såna bilder i mitt liv utan bara jobbat på och så har vägar öppnats med nya spännande utmaningar. Så vill jag gärna fortsätta, kanske med lite mer luft i kalendern.
– Jag drömmar inte om att hoppa fallskärm, bygga en veteranbil eller bli golfproffs – men gärna spela mer golf. Sedan är vi en stor familj med våra barn och barnbarn, som jag och min fru Gina gärna umgås med och så träffar vi vänner och reser lite. Mer dramatiskt är det inte.

Text: Noomi Lind, foto: Josef Maxson