Kyrkan som livlina i krigets skugga
Ungefär en och en halv timme från Lviv ligger Boryslav. Vid första anblicken en stillsam stad, långt från frontlinjens drönarattacker. Men kriget märks även här – inte genom explosioner, utan genom människor, rörelser och ständig beredskap. Här har kyrkan blivit ett nav som sträcker sig långt utanför stadsgränsen.
När invasionen inleddes 2022 förändrades staden snabbt. Tusentals människor flydde hit från östra och södra Ukraina. Skolor och offentliga byggnader gjordes om till tillfälliga boenden.
Mitt i detta ligger New Life Church. Officiellt har församlingen 275 medlemmar, men på gudstjänsterna kommer ofta det dubbla. Sedan krigets början har kyrkan blivit ett logistiskt nav och en social trygghetspunkt.
Utanför möter vi diakonen Oleksandr Herasymov.
– Just nu har vi 44 från församlingen vid fronten. Vi försöker hjälpa dem så gott det går. En gång när vi kom dit hade de inte ätit på flera dagar.
Utanför kyrkan står minibussar som fylls med mat, hygienartiklar och utrustning. Tidigare körde de varannan vecka – nu mer sällan. Donationerna har minskat och bränslet blivit dyrare.
– Vi åker när vi kan. Men det är inte lika ofta längre.
Resorna är riskfyllda, men de fortsätter.
– Vi är rädda, men de behöver oss. När vi tar med dumplings hemifrån säger soldaterna att det känns som hemma igen – även om de kallnat.
När de återvänder har de ibland med sig små saker tillbaka – blommor eller hälsningar till familjer.
– Det betyder mycket, säger han.
Från Boryslav är omkring 3000 personer vid fronten.
Inne i kyrkan visar en medlem ett förråd med specialbyggda powerbanks som skickas till soldater och sedan släpps ner med drönare.
Men arbetet handlar också om tiden efter fronten.
– Vi behöver ta hand om dem som kommer tillbaka, säger diakonen Marteklias Yurii.
Många bär på osynliga skador.
– De är inte bara skadade kroppsligt utan kämpar med sin mentala hälsa.
Kyrkan vill starta ett center för veteraner och deras familjer, men saknar resurser.
– Vi vet var vi vill ha det, men det finns bara på papper än så länge.
När männen varit vid fronten har kvinnorna tagit över ansvaret hemma och när de sedan återvänder, skadade till kropp och själ, uppstår ofta konflikter.
– De vet inte hur de ska vara i sin nya roll.
I vissa fall blir det våld.
– Det är inte ovanligt att män börjar dricka som en slags självmedicinering och sedan slår sina fruar.
Han berättar om ett extremt fall med missbruk och grovt våld.
– Dem vill vi hjälpa.
En rapport från UNFPA (FN:s befolkningsfond), Voices from Ukraine, visar hur kriget förstärker våld i nära relationer. Stress, trauma och ekonomisk utsatthet ökar risken, samtidigt som kvinnor ofta tvingas stanna kvar i destruktiva situationer. Internflyktingar lever trångt och otryggt, och strömavbrott gör offentliga miljöer farligare.
I ett grannhus driver kyrkan ett kvinnohem. Här bor kvinnor som flytt våld, lever i missbruk eller förlorat sina män i kriget.
Vi träffar 52-åriga Marina Chaban från Petrovsk-regionen. I dag arbetar hon som sjukhuskaplan och besöker även kvinnocenter och fängelser.
– Vi möter soldater som förlorat armar eller ben, äldre människor som behöver bön och kvinnor som tappat hoppet, berättar hon.
Men vägen hit har varit lång. Marina växte upp utan sin pappa och drömde om att bli läkare. I stället fastnade hon tidigt i missbruk.
– Först var det cigaretter. Jag trodde aldrig att jag skulle bli beroende i 20 år.
Senare började hon med droger. Trots flera försök att sluta fortsatte missbruket och under elva år satt hon periodvis i fängelse.
– Under min sista tid där mötte jag Gud.
Missbruket höll på att kosta henne livet. När hon lades in på sjukhus vägde hon bara 33 kilo och läkarna trodde inte att hon skulle överleva.
– De sa att jag kanske aldrig skulle kunna gå igen.
Efter omfattande behandling och flera blodtransfusioner återhämtade hon sig långsamt. I dag använder hon sina erfarenheter för att hjälpa andra kvinnor.
– Jag vill visa att det finns en annan väg.
Hon tror att Ukraina en dag kommer resa sig igen.
– Som fågeln Fenix.
Trots sorgen försöker kvinnorna på boendet bygga upp något nytt. En kvinna bor där med sin nioårige son efter att hennes man dödats vid fronten.
– Jag orkade inte berätta för min son på flera månader.
När hon till slut gjorde det kunde han inte sluta gråta.
– Men här har vi fått en chans att börja om.
Men säkerheten är relativ. Kriget finns även här – i nattliga drönarlarm, berättelser och förluster. I kyrkans lokaler packas hjälpsändningar samtidigt som nya namn läggs till på listorna över dem som skickats till fronten. Kvinnor väntar på telefonsamtal de fruktar, barn växer upp utan sina pappor och soldater återvänder hem med skador som inte alltid syns.
Boryslav har alltid varit en stad av arbete och rörelse. Nu har den också blivit en plats där människor försöker lära sig leva med kriget som ständig följeslagare. Här handlar motstånd inte bara om vapen vid fronten. Det handlar också om att laga mat åt soldater, öppna sitt hem för främlingar, besöka sjukhus, be för de döda och försöka hålla ihop familjer som håller på att gå sönder.
Och mitt i allt fortsätter livet ändå. Bussarna går genom staden, människor samlas till gudstjänst och barn leker på gårdarna. Utanför kyrkan springer en liten kille runt med ett plastvapen som smattrar. Kriget påminner om sin närvaro även i leken.
Den ryska invasionen av Ukraina har gjort Boryslav till en del av fronten, trots att frontlinjen ligger långt bort. Inte genom skyttegravar och minor – utan genom människorna som varje dag försöker bära sorgen, rädslan och hoppet samtidigt.
Text och foto: Johanna Litsgård Lebourne