Johanna Bode: “Jag vill se församlingar som vågar gå utanför komfortzonen”

Hon kommer in i Pingsthuset med en utstrålning av lugn och med ett varmt leende för att möta den personal som hon, om hon blir vald till föreståndare på Rådslaget, blir högsta chef för. Johanna Bode, 41 år, är diskret klädd i gråa jeans, svart blus och sneakers och bär ryggsäck.

Genom sina år som verksamhetsledare för Pingst ung och i pastorstjänst både i mindre och större församlingar är hon välkänd i rörelsen. Hon har beskrivits som en trygg och tydlig ledare som älskar Jesus och Bibeln och som får andra att växa och utvecklas, som genom sitt engagemang geografiskt och generationsöverskridande har byggt ett brett förtroende.

Hur ser hon då själv på sitt ledarskap och vad brinner hon särskilt för? Under sin dag i Alvik får Johanna svara på många frågor, först på personalsamlingen och sedan under en timmes intervju. Hon har nära till skratt, men även ett allvar och en skärpa i sina ord.

– Jag upplever att min kallelse inte handlar om mig eller mitt ledarskap utan om att följa Jesus och att i det få vara med och leda andra. Detta har alltid varit viktigt för mig. Jag tycker om att jobba ihop med människor, ställa frågor till dem och locka fram det de har inom sig.

För Johanna är Pingströrelsen en gemenskap som hon tror på och känner sig hemma i.

– Vi bär på en passion, en längtan efter den helige Ande och efter Guds rike, efter att få se människor ta emot Jesus, bli döpta och upprättade. För mig är det också viktigt att evangeliet tar sig många uttryck andligt och socialt, för oss. Det ger mig hopp att få vara en del av detta.

Själv kommer hon inte från en kristen familj, men hade under sin uppväxt i Önnered, Göteborg, en stark längtan efter något, en tanke om att Gud kanske fanns.

Eftersom det fanns andra kristna omkring henne i skolan som vågade berätta om sin tro, var steget inte så stort till att hänga med till kyrkan där hon så småningom tog emot Jesus i sitt liv.

Sedan följde några år när hon brottades med tron, hade svårt att förstå det hon läste i Bibeln. Efter gymnasiet när hon gick i bibelskola kom den verkliga vändpunkten.

– Jag fick kapitulera inför Gud, lämna allt till honom och sedan dess har mitt liv inte varit detsamma.

Efter ett par månader i Etiopien och sedan i församlingsteam i Mjölby, åkte Johanna ut med missionsbåten Shalom i två år. Vägen ledde vidare till Pingstkyrkan i Karlshamn som ungdomspastor i fyra år, där hon även träffade sin man Ola. Efter studier vid ALT i Malmö följde en tid i Växjö med församlingsplantering utifrån Ulriksbergskyrkan.

Senare flyttade de till Göteborg där Johanna först blev kursledare och lärare på Bibelskola Väst och sedan även verksamhetsledare för Pingst ung. Paret fick också sönerna Eliam och Lias.

Beslutet att lämna arbetet på Pingst ung var svårt, men att Pingstförsamlingen i Västra Frölunda bar visionen att nå nya och unga människor blev avgörande för att ta steget vidare dit som föreståndare.

– Precis detta låg på mitt hjärta. Både det utåtriktade sociala arbetet och det med unga vuxna har växt mycket under mina fyra år där. Jag har lärt mig otroligt mycket och fått se vad Gud gör genom sin församling.

När hon talar om just församlingen får hon en särskild glöd i blicken.

– Jag vill se församlingar som är modiga, som vågar gå utanför sin komfortzon och göra något annorlunda när Gud kallar. Vi märker att hungern efter Gud ökar i vårt samhälle och jag vill att vi ska vara trygga i vår andlighet och karismatik så att vi kan bjuda in nya människor i vår gemenskap.

Hon längtar också efter att få se en ny generation ledare ge ny kraft till församlingarna.

– Att ta till vara det som Gud gör i den unga generationen tror jag är avgörande för oss som rörelse och där behövs även vi som är äldre. Vi ska finnas runt dem och skapa utrymme för den hunger och det driv som de har men också utifrån vår erfarenhet och mognad hjälpa dem att växa. Där tror jag nycklar finns till den förnyelse och passion som vi ständigt behöver i våra församlingar.

Det är viktigt att vi känner igen Guds kallelse i andras liv och uppmuntrar dem i det vi ser honom göra genom dem, framhåller hon.

– Jag vill att vi ska få sända ut många unga människor i mission både i Sverige och utomlands, att fler pastorer ska gå in i tjänst. Jag önskar att vi ska få plantera nya församlingar och stärka dem som redan finns och att vi ska få betjäna människor på alla platser i ett samhälle med stora behov.

Att hon fick frågan om hon ville bli ny föreståndare för Pingst låg i linje med vad hon upplevt ända sedan tiden i styrelse och ledning för Pingst ung.

– När jag kom in i de rummen för första gången så hände något med mig. Jag kände en glädje i att få jobba tillsammans med så många duktiga människor och tänka större. De nationella perspektiven har följt mig hela vägen som en del i min kallelse som växt sig allt starkare, att vara mån om det gemensamma.

Samtidigt var det inte självklart att ställa sig till förfogande.

– Det var en process och en brottningskamp. Jag har sett andra stå i denna roll och vet att det är en utmaning. Ändå upplevde jag i samtalen som fördes att oron lättade, en trygghet i att jag inte kommer att stå ensam och jag kunde släppa fram min längtan.

Johanna berättar att hennes man Ola sa ja innan hon själv gjorde det, att han är väldigt positiv och stöttande liksom hemförsamlingen.

– Församlingen har gett mig väldigt mycket kärlek i detta. Det finns ju en gemensam smärta i att något tar slut här, men att vi bor kvar och fortsätter ha denna trygga gemenskap som bas för hela familjen känns väldigt fint.

De senaste två åren har Pingst FFS genomgått förändringsarbetet Pingströrelsen och framtiden där en tydlig ambition är att stärka det lokala och regionala initiativet och ansvaret. Johanna Bode har haft särskilt ansvar för att se över organisationens arbetssätt och struktur.

Hur känns det då att gå in som föreståndare i det som hon suttit med vid ritbordet till?

– Vi har ju lagt fram något som vi tror på och det känns spännande, men nu får vi också stå till svars för om det fungerar i praktiken, säger hon med ett leende och fortsätter:

– Främst behövs Guds välsignelse men också människor som är med och gör jobbet.

Johanna vill se en starkare samhörighet mellan församlingarna och även mellan dem och det gemensamma i organisationen och dess olika verksamhetsgrenar.

– Vi är ett lag som hjälps åt och vi behöver varandra. Vi ska dra nytta av varandras styrkor och kompetenser i det arbete som Gud gör och vill göra i vårt land och i världen.

Till det allra viktigaste som processen har mynnat ut i hör den syn på ledarskap som formulerats, menar hon.

– Vi ser det tjänande ledarskapet som en livsnerv för framtiden. Att inte sätta all tillit till den egna förmågan utan framför allt vara beroende av Gud och att hjälpa varandra att bevara vår äkthet.

Historien har gett insikt om att det behövs tydligare beslutsvägar och transparens inom organisationen med rutiner för att få insyn, följa upp och hålla varandra ansvariga.

– Mitt intryck är att många värdesätter att vi har jobbat med detta, att de ser att det är viktigt för vår trovärdighet. Paulus skriver om att leva värdigt vår kallelse och det finns ingen mer transparent och helhjärtad förebild än Jesus. Samma inställning behöver prägla oss som individer, som församlingar och som rörelse, för att människor ska se och förstå att vi hör samman med Honom.

Planen är att hon själv ska jobba nära ihop med Gustaf Nyström och Camilla Moberg som nationell respektive internationell ledare och vice föreståndare.

– Jag är väldigt glad för detta breddade ledarskap och för att förhoppningsvis få samarbeta med dem som personer. Att vi får stå tillsammans och kan bolla saker och dra nytta av varandras kompetenser ger dynamik. Genom att de håller mig ansvarig och kan korrigera mig om det behövs, blir jag också själv mer frimodig. Det skapar trygghet att det finns andra runtom mig som jag också vet vill mig väl.

Även om de alla tre har stor erfarenhet så blir deras medelålder som föreståndarteam ganska låg. Johanna hoppas att fler unga ledare genom detta ska våga kliva fram, men även äldre personer.

– Vi kommer att behöva människor som är mer ”årsrika” än oss att fråga till råds, vilket jag ser som en styra. Vi behöver varandra i alla åldrar i arbetet för Guds rike.

Att Johanna nu kan bli den första kvinnan som är föreståndare för Pingst kan ses som en frukt av ett långt arbete för att få se fler kvinnor i ledarskap.

– Jag har många kvinnliga förebilder och har mycket att tacka dem för. De har gått före och banat väg för mig, har fått mig att våga säga ja till både detta och andra uppdrag. Jag tror på dynamik på många områden. Det finns en kraft i att vi är olika och här har vi mer att upptäcka.

Framöver ska det även satsas mer på teologisk förankring i en tid när det blåser hårda vindar. Bland annat har ett teologiskt råd bildats.

– När vi i vår enkät ställde frågan vad det är viktigt att ha en samsyn om som rörelse lyftes teologin fram särskilt.  Det är intressant. Vi kan fira gudstjänster på olika sätt men att vi har en gemensam teologi är grundläggande.

– Jag tror att vi behöver ett ramverk för vad vi tror på och står för men också utrymme för samtal om hur vi undervisar och lever vår teologi.

Intervjun går mot sitt slut men en viktig fråga återstår. Hur ska Johanna hålla på sikt och bevara glädjen i uppdraget?

– Jag vet att denna tjänst kräver hårt arbete och jag tycker om att arbeta hårt. Min tes är att man inte knäcks genom att jobba för mycket utan för att man får för lite återhämtning. Därför har vi som team redan pratat om hur vi kan skapa en struktur och ordning för att ta paus.

För Johanna själv är de bästa sätten att umgås med sin man och sina två barn och att träna. Hon tycker också om att planera något projekt som en semesterresa eller renovering av hemmet.

Fakta:

Ålder: 41 år
Familj: Maken Ola och sönerna Eliam 8 år och Lias 5 och ½ år.
Uppväxt: Önnered, Göteborg
Har gjort: Ungdomspastor i Pingstkyrkan Karlshamn, pastor och föreståndare i Pingstkyrkan Västra Frölunda, verksamhetsledare för Pingst ung, kursledare och lärare på Bibelskola Väst, medlem i Pingst Referens, ledare för planeringsgruppen för Nyhemsveckan.

Text: Noomi Lind, foton: Simon Collén