Mod att visa vägen till tro
Siffrorna talar sitt tydliga språk. Barn och ungdomar tillbringar i genomsnitt 80 timmar per år i kyrkan, men 2000-3000 timmar i hemmet. Samtidigt går tiden från att föräldern håller det nyfödda barnet i famnen tills det blir vuxet, så fort. Frågan är vad som händer under den tiden.
”De flesta föräldrar har mindre än 1000 veckor från det att barnen föds till dess att de flyttar hemifrån” skriver Reggie Joiner och Kristen Ivy i boken Missa det inte – Varje vecka som förälder räknas, Sjöbergs förlag.
I 5 Moseboken 6:5-9 läggs grunden för hur Gud har tänkt att tron ska prägla hemmet och relationen mellan föräldrar och barn:
”Du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och av all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar.”
Men under efterkrigstiden skedde en förändring, skriver Jeanette Ingemarson och Maria Furusand i boken Guide till den perfekta familjen – finns den?, Libris förlag.
”Frågan är om inte välfärdsidén, där någon annan tar hand om barnen, letat sig in även i kyrkan. Många föräldrar känner sig inte tillräckligt kompetenta för att dela tron med sina barn. Man vet inte vad man ska säga och hur det ska sägas. Att få frågor man inte vet svaret på och att själv känna osäkerhet inför vad man faktiskt tror på, skapar en osäkerhet i sig hos föräldern. Därför tänker man att det kanske är bättre att låta kyrkan ta hand om barns och tonåringars kristna fostran och liv.”
Nyare studier visar dock att hälften av alla unga som växer upp i kyrkan senare lämnar den. Olof Brandt som står bakom Bibeln i dags rapport Här för att stanna uttrycker det så här:
”Många i min ålder lämnade kyrkan och Gud för att de fick en för sträng uppfostran. Idag är orsaken ofta att de fått för lite vägledning hemma.”
Rachel Turner har grundat organisationen Parenting for Faith och skrivit boken Det krävs en kyrka för att fostra en förälder – om föräldraskap som formar tro, Libris förlag.
”Olwyn Marks slutsats efter 50 år av forskning är att de som har absolut störst betydelse för om ett barn ska komma till tro eller ej är föräldrarna. Ändå känner sig bara 36 procent av föräldrarna trygga i sin roll som förmedlare av tron,” uppger hon.
Utifrån slutsatser som dessa har organisationen Pingst ung omvärderat sitt sätt att arbeta på.
– För oss finns det ett före och efter vår styrelseordförande Frida Igefjord 2017 kom hem från Orange Conference i USA och delade ett nytt perspektiv på fältet kyrka och hem i arbetet med unga, berättar Gustaf Nyström, verksamhetsledare. Vi insåg att det inte är våra barn- och ungdomsledare som har bäst förutsättningar att leda barnen till tro utan föräldrarna. Vår uppgift är att stötta dem på allra bästa sätt.
Frida Igefjord, som också är barnpastor i Filadelfiakyrkan Stockholm, beskriver hur den röda färgen symboliserar kärleken i familjen och den gula är ljuset i kyrkan, vilket tillsammans bidar orange. Det gäller att som kyrka och föräldrar arbeta sida vid sida.
– När jag växte upp på 90-talet så talades det mycket om att kyrkan skulle vara ett alternativ till världen. Därför skapades många aktiviteter vid exempelvis valborg, nyår, midsommar och på fredagar. Det är bra att det finns en trygg och drogfri plats för unga, men med detta kom också tron att om barnen bara gick till kyrkan så var allt löst. Så enkelt är det inte.Idag ser hon hon en risk för att pressen på föräldrarna istället blir för stor.
– Samtidigt som vi ska prata om att föräldrar är viktiga för sina barns andliga utveckling så behöver vi som kyrka förstå att vi har ett ansvar i att utrusta dem och det är hela församlingens uppdrag, inte bara ungdomsledarens.
I vårt sekulariserade samhälle kan tron bli privat, ett tyst antagande, även i kristna familjer, menar Ingemarsson och Furusand. Att vår tro ifrågasätts från alla håll, gör det inte lättare.
”Om vi inte som föräldrar tar bollen och berättar om Herrens vägar, kommer de enbart att höra om andra vägar. Det är klart att de ska få välja själva, men då måste de också veta vad de har att välja på.”
De betonar att föräldrar behöver dela hela sina liv med barnen, även sin svaghet och sårbarhet. Då visar de vägen till ett liv i ömsesidigt beroende av varandra och i fullständigt beroende av Gud.
Sexbarnsmamman och pastorn Anethe Carlsson berättar i boken att hennes och makens värderingar har gällt så länge barnen bott hemma, vilket lagt grunden för goda vanor i livet.
”Min man och jag hade inte bestämt hur våra barn skulle utöva tron. De behöver se hur vi utövar den, men sen får vi utgå ifrån att de alla har sina olika sätt. Jag anser att det enda sättet att ge tron vidare är att leda med sitt eget liv, säger hon.”
Dagens tvivlare kan vara morgondagens missionärer, framhåller Carlsson.
”Det har varit min erfarenhet: att de unga som varit mest jobbiga och bökiga kring tro är de som sedan hittat en väldigt stark tro. En tro som kan göra skillnad för många. Så läs inte av för tidigt det du ser hos dina barn. Tvivel och svåra frågor är en viktig del av livet.”
I samma bok intervjuas en annan flerbarnsmamma vars barn lämnade kyrkan i tonåren eftersom de inte upplevde sig passa in där. De fick inte brottas med sin tro och sina tvivel utan förväntades bara trivas och vara glada. Hon oroas just över att ansvaret idag faller för tungt på föräldrar och hem och menar att det även måste funka i kyrkan.
”Idén om att kyrkan bygger på gemenskap är oerhört stor, men när barnen inte hittar någon gemenskap kan ju inte föräldrarna lösa det själva – det beror snarare på vilken kultur och vilken miljö vi bygger i våra församlingar,” säger hon.
Erfarenheter som dessa kom också fram i en uppsats som Frida Igefjord själv skrev när hon läste vid ALT, om varför unga valt att lämna.
– Vi jobbar ständigt med hur vi kan skapa en miljö där barnen trivs även när de blir lite större. Och just det här med att få vrida och vända på saker tror jag är jätteviktigt. Här tror jag att Alpha är en viktig resurs. I en liten grupp känner man sig trygg och vågar tänka och tycka ofiltrerat för att sedan hitta sin väg.
Styrkan i de många generationer som finns representerade i en församling lyfts fram av Emelie Almgren, barnledare i Pingstförsamlingen Örnsköldsvik.
– Jag kan inte ensam se till att mitt barn behåller sin tro utan jag behöver hjälp av andra. Jag vill att han ska få omges av många trygga vuxna som kan ge honom exempel från sina liv. Församlingen är en fantastisk källa till detta.
Men församlingen behöver också ge föräldrarna själva mod att möta sina barns frågor, framhåller Frida Igefjord.
– Jag tror att vi behöver vara ärliga med att allt inte är självklart för oss vuxna heller, men att vi vill söka svaren tillsammans med barnen. Det är naturligt att prata om fotbollsresultaten och vem som åkte ur Idol, men pratar vi om vår relation till Gud eller vad som händer i kyrkan? Får vi in den vanan så tror jag att det öppnar upp även för svårare frågor. Vägen till en fördjupad tro behöver vi dela.
Föräldrar kan också bjuda in barnen genom sina vardagsrutiner, föreslår hon.
– Läs Bibeln i pappersformat istället för i telefonen så att barnen ser att den är viktig för dig. Lyssna till predikan på tv:n istället för i lurarna så att de kan vara delaktiga. Sätt på lovsångsmusik i högtalarna när du har chansen.
Om föräldrarna ska få självförtroende att leda sina barn så kan inte församlingen uppfattas som en avslöjare likt tandläkaren. Den behöver visa på möjligheterna som Ikea, skriver Rachel Turner.
”Vi måste få föräldrarna att se oss som en kyrka dit de är välkomna som den unika familj de är. Ett ställe där de möter många olika sätt att dela sin tro med barnen på och där de kan välja den väg som fungerar bäst för dem.”
Som barnpastor vill Frida Igefjord skapa mötesplatser för samtal mellan föräldrar av olika generationer, där man delar erfarenheter och råd.
– Tänk att få höra en äldre förälder berätta att de hade samma kamp när deras barn var små men idag kan se ett resultat av det de gjorde.
Hon tror också mycket på att föra in föräldraperspektivet i det som redan görs i församlingen.
– Vi borde måla upp exempel från vardagen som familj mer i våra predikningar från estraden. När vi har barnvälsignelse berättar vi om föräldrarnas roll, lyfter dem och be för dem, men i den vanliga gudstjänsten är det inte så vanligt.
Genom materialet Gud, min familj och jag, som publiceras i sociala medier efter gudstjänsten, får föräldrar inblick i söndagens barnsamling. Då blir det lättare att samtala vidare även i hemmet. Det hålls också ibland kortare familjegudstjänster där man repeterar vad som sagts under de senaste veckorna, har lotteri och delar ut en goddiebag.
– Förra veckan när vi avslutade serien ”Goda vanor” skickade vi med ett memory, där alla de sex goda vanorna fanns med på de bilder som barnen själva fick klippa ut och spela med föräldrarna.
Söndagen är församlingens kyrkdag, medan medlemmarna resten av veckan uppmuntras att leva nära sina grannar, klasskompisar och deras föräldrar och vara lärjungar i vardagen.
För att rusta föräldrar i ett samhälle där barnen influeras av mycket som är negativt, hålls exempelvis seminarier om internet och sociala medier
Men hur påverkas föräldrar själva av alla de distraktioner och den stress som präglar samhället?
– Ord som återkom från de unga vid invigningen av en samtalsmottagning nyligen, var hur de känt att de vuxna ändå inte hade tid, så det var ingen idé. Detta högg så hårt. Oavsett vad barnen är på för resa så är det viktigaste deras föräldrar kan göra att älska sina barn och visa att de finns där för dem. Alltid. Att vara öppna med sin egen tro och aldrig glömma bort att be för barnen.
Församlingen behöver också finnas där för de förälder vars barn inte längre är kvar i tron. Detta är en gemensam sorg, framhåller Igefjord.
– Jag vill säga till dem att vi är många som ber för deras barn och att vi fortsätter att göra det. Vi får aldrig tappa bort de unga och tro att det är kört.
Text: Noomi Lind, foton: Pexels och Unsplash