”Jag kommer att förlåta mamma”

Kan Jesus förlåta så kan hon själv också göra det, även om det tar sin tid. Det vet Alexandra idag. Trots en barndom så svår att hon ville dö, så tror hon idag på sig själv och på livet.

Det är sen eftermiddag och Alexandra, 21 år, är hemma efter jobbet som vikarie i en skola.

– Det har alltid varit min dröm att arbeta med barn. Jag vill finnas där för dem som har det svårt eftersom jag vet hur det känns, berättar hon.

Sin lediga tid tillbringar hon oftast i Pingstkyrkan, som hon beskriver som sin trygga punkt. Det var när hon kom dit som hennes liv vände från ångest och självskadebeteende till trygghet och framtidstro.

Alexandra växte upp i en liten by med sin mamma och storebror. En äldre syster flyttade tidigt till en större stad. Hon beskriver hur hon gick i skolan, men samtidigt redan som nioåring fick ta över de flesta hushållssysslorna där hemma – att städa, laga mat, handla och tvätta. Tyngden av allt arbete gjorde det svårt att orka med skolan. Hon oroade sig ständigt för hur det skulle bli när hon kom hem och kunde inte koncentrera sig.

– Jag tänkte att det var så det skulle vara och att försöka säga ifrån var ingen idé. Det var bråk nästan hela tiden hemma hos oss och jag kan fortfarande få panik när någon höjer rösten. Jag började känna att jag inte ville leva längre.

Läs även: Rasmus Troedsson “Jag tvingar mig själv att välja förlåtelsens väg”

I sjunde klass gick Alexandra inte till skolan mer än en dag i veckan. Resten av tiden var hon hemma. Det kom in orosanmälningar från omgivningen och de sociala myndigheterna gjorde en utredning där slutsatsen blev att hon inte kunde bo kvar hos sin mamma.

Själv förstod hon inte detta beslut då utan var väldigt upprörd, men efter en sommar hos sin storasyster där det pratat mycket, så insåg hon på allvar att något var fel. Systern hade haft det minst lika svårt under uppväxten, fick Alexandra veta.

Hon minns denna tid som väldigt ensam, hur ångesten fick henne att börja skada sig själv.

– Jag träffade inga andra än min mamma och min bror och de få gånger jag kom till skolan så visste jag inte hur jag skulle bete mig. Jag hade det jättesvårt med sociala sammanhang, hur man skulle vara som kompis.

När Alexandra var 14 år gammal bedömdes situationen som akut och hon placerades i sitt första familjehem. Senare byttes det ut mot ett annat. Hon kom till familjer som bodde på landet och trivdes med djuren, men det var svårare med de mänskliga relationerna. Hon upplevde hur hon utsattes för hårda ord och orättvis behandling och kände sig inte trygg.

Slutligen meddelade socialen att hon skulle få komma till ett jourhem efter höstlovet, som hon tillbringade hos sin mamma.

“I efterhand har jag tänkt att det var som om Gud väntat på mig, som om jag äntligen kom hem.”

– Det senaste halvåret hade bara varit smärta för mig, jag mådde väldigt dåligt. Jag var van vid att familjehem är bra i början men sedan blev det bara skit av allt.

Så kom hon till jourfamiljen och det första hon möttes av var en kram.

– Jag hade bara blivit kramad av min mamma en gång i hela mitt liv. Andra skulle kanske då ha reagerat negativt, men för mig var det trygghet. Kramar är det bästa jag vet. De tog hand om mig som om jag vore deras eget barn, gav mig en kärlek som jag aldrig någonsin fått tidigare. Det var den bästa tiden i mitt liv.

Paret berättade att de var kristna och gick till Pingstkyrkan, att hon inte behövde följa med dit men fick göra det om hon ville. Hon var väldigt blyg första gången hon kom till församlingen, men fick genast en självklar plats i gemenskapen.

– I efterhand har jag tänkt att det var som om Gud väntat på mig, som om jag äntligen kom hem.

Så småningom flyttade Alexandra till en egen lägenhet men fortsatte att gå till kyrkan. Det hölls en Alphakurs, där man lär sig mer om den kristna tron. Nu fick hon veta ännu mer om vem Jesus är och om kristendomens utveckling och trots att historia inte är ett favoritämne så tyckte Alexandra att det var intressant. Hon bestämde sig snart för att ta emot Jesus i sitt liv.

– Jag var som ett barn på julafton. Barn tycker ju att det är så spännande med julklappar, men för mig var det Jesus som var min julklapp. Det var pirrigt.

Läs även: Otroheten splittrade familjen men med Guds hjälp gick Petra vidare

Tidigare hade Alexandra känt att hon bar på alla tunga tankar ensam, att allt hängde på henne själv. Nu visste hon att hon inte längde behövde bära bördan, att Gud fanns där för att lyfta av den.

– Efter allt svårt som jag har gått igenom så har kyrkan blivit min trygga plats där jag kan slappna av och vara mig själv. Där träffar jag människor som jag vet älskar och bryr sig om mig. Jag kan prata med dem om precis vad som helst.

Hennes självbild har också förändrats i grunden.

– Tidigare såg jag ner på mig själv och trodde att ingen tyckte om mig på riktigt. Jag tog åt mig väldigt mycket av andras åsikter om mig. Nu inser jag att de som säger elaka saker ofta gör det för att de själva mår dåligt. Jag har fortfarande saker jag behöver jobba med, men jag har fått ett nytt självförtroende. Jag gör mig grej och sen får andra tycka vad de vill.

Hon delade berättelsen om sitt liv offentligt i kyrkan i våras, något hon tidigare aldrig trott att hon skulle våga göra, och där och då var det som om hennes resa vidare i livet började på riktigt.

Alexandra hoppas att hon genom att berätta ska bli till hjälp för andra som far illa.

– Kanske finns det fler som tänker att deras liv bara är en börda för andra. När jag tog emot Jesus så insåg jag mitt värde och att det verkligen finns ett hopp för mig.

Hon som lidit av scenskräck, har nu vågat förverkliga drömmen om att sjunga och spelar även gitarr. Dessutom är hon ungdomsledare i församlingen.

– Det betyder väldigt mycket för mig att finnas där för unga som kommer till kyrkan och behöver slappna av, som kanske inte har det bra hemma. Jag vill utbilda mig till socionom eller psykolog och min dröm är att hjälpa barn som har det svårt.

Läs även: Pappan sa aldrig förlåt – men Stefan förlät ändå

Hon ser fortfarande det jourhem som hon bott i till som sin extrafamilj.

– Samtidigt skulle jag vilja att det blir så att jag kan börja träffa min mamma igen, att vi blir vänner och får en mor- och dotterrelation.

En process som denna kommer att ta tid, inser hon. Det finns så mycket ilska, besvikelse och sorg att bearbeta.

– Någonstans så känns det ändå hoppfullt. Jag kommer att förlåta henne. Men jag måste få ta det i min egen takt, lägga det i Guds händer och låta honom hjälpa mig.

Detta med förlåtelse är något hon tänker mycket på. Tron på Gud har tillfört ett nytt perspektiv på det hela. Både när det gäller att förlåta andra och sig själv.

– Med Jesus så är det så att även fast vi människor har brister, så förlåter han oss ändå. Och jag  känner att om han kan förlåta, så kan jag också det.

Text: Noomi Lind
Foto: Josef Maxson