”Mitt val hängde inte på pappas bön om förlåtelse”

Att förlåta på förhand är en livshållning för Stefan Beimark. Beslutet gav honom styrka och frid när hans egen pappa inte ville be om förlåtelse.

Stefan Beimark ser lugn, trygg och glad ut där han sitter i soffan hemma i Örnsköldsvik och klappar sin hund. Samtidigt berättar den 49-årige pingstpastorn att det var långt ifrån självklart att han ens skulle födas. För att förstå hans erfarenhet av förlåtelse, behöver vi gå tillbaka till Kristinehamn i början av 1970-talet.

En 16-årig flicka och hennes 18-årige pojkvän har precis gjort slut när de får reda på att hon är gravid. Istället väljer de nu att försöka lappa ihop sitt förhållande. Men när Stefan är 5-6 år gammal och även fått en lillasyster, så håller det inte längre. Hans föräldrar går skilda vägar.

Först bor han hos pappa, men i mellanstadiet flyttar han över till mamma och är hos sin pappa varannan helg. Idrotten är en stor del av hans liv.

– Min pappa hamnade tidigt i missbruk, men lyckades hålla ihop livet och sköta sitt jobb ganska länge, men vi hade det inte så gott ställt där hemma.

När Stefan är runt 14 år får dock pappan utmattningssymtom. Han kombinerar antidepressiva mediciner med alkohol och kan till sist inte längre sköta sitt arbete. Han hamnar i ett grovt missbruk som leder till kriminalitet, drogförsäljning, fängelse och ett liv i hemlöshet och psykisk sjukdom.

– Under barn- och ungdomstiden förstod jag nog inte riktigt hur hans situation påverkade mitt liv. Han var såklart inte bara missbrukare, han var min pappa och gjorde så gott han kunde, men när det gick brant nerför så försvann han nästan helt ur mitt liv.

Läs även: Alexandra vill förlåta sin mamma

Stefan får när han är 20 år gammal kontakt med kristna och bestämmer sig för att ge Gud en chans.

– Ska jag leva mitt liv med Gud, då vill jag göra det ordentligt, tänkte jag. Ska jag inte göra det då vill jag ha provat det på allvar så att jag är säker på att han inte finns.

Inte ens när Stefan gifter sig så finns hans pappa med för att dela den lyckliga stunden. Först en dag flera år senare kommer han på motorcykel till ett av sina barnbarns kalas, men sedan är han borta i många år.

– Det var smärtsamt att inse att inte heller mina barn skulle få ha farfar i sina liv. Det var en dröm som dog och en sorg att bearbeta. Den där pappan som var så noga när jag var liten och bar ut tidningar. Jag fick inte ens ta med mig ett överblivet ex hem för tidningen var ju inte min. Sedan åkte han runt och stal bilar, gjorde inbrott och langade narkotika och jag förstod inte hur det kunnat bli så.

“Jag ville inte heller vänta på att allt skulle bli bra och förlåta då, utan ville tro att med Guds hjälp så kunde jag släppa bördan och få hjälp att läka. Jag bestämde mig för att lämna det till Gud.”

Redan tidigt i hans liv som kristen är förlåtelse ett ämne som det undervisats mycket om i Stefans kyrka. Han tar särskilt till sig att han inte behöver vänta på att den andra personen ska be om förlåtelse för att han själv ska förlåta.

Stefan gör ett medvetet val. Han vill inte underlätta sin pappas missbruk, han vill inte lägga locket på utan vara ärlig och transparent. Det här är hans liv och hans pappa och han måste själv få äga sin berättelse.

Läs även Rasmus Troedsson “Jag tvingar mig själv att välja förlåtelsens väg”

– Jag ville inte heller vänta på att allt skulle bli bra och förlåta då, utan ville tro att med Guds hjälp så kunde jag släppa bördan och få hjälp att läka. Jag bestämde mig för att lämna det till Gud.

Tolv år senare jobbar Stefan som pastor och pappan hör av sig. Han har blivit gripen av polisen med ett halvt kilo narkotika, sitter åter i fängelse och nu ges möjlighet till ett anhörigsamtal.

Om detta ska bli på riktigt så måste Stefan få berätta vad han själv känner. Han förstår att missbruk kan ta över och bryta ner en människas liv, men behöver få tala om vilka konsekvenser det lett till för familjen. Hur han upplevt att pappan övergett dem.

– När jag utgjutit mitt hjärta och förklarat hur ont det gjort, så tittade pappa mig in i ögonen och sa; ”Stefan, det ska du veta, att jag har ingenting att be dig om förlåtelse för.” Och då var jag oerhört tacksam över att mitt val att förlåta inte hängde på hans bön om förlåtelse, utan jag hade fått hjälp att ta det beslutet tidigare. Jag insåg att han behövde gå sin egen väg till insikt.

Trots pappans reaktion så upplevde Stefan en frid i förlåtelsen. Att han varit öppen och ärlig och kunnat prata med andra som också haft det svårt är viktigt, berättar han idag.

– När sår läggs till sår så uppstår helande, sa predikanten Frank Mangs en gång i tiden, och jag tror att det är sant.

“Jag kommer alltid att vara pappas son, ett alkoholistbarn, men jag är så mycket mer.”

Stefans pappa dog i cancer för snart tio år sedan, men berättelsen om honom blev ljusare mot slutet.

– Detta blev hans sista fängelsestraff och han kom tillbaka till ett hederligt liv igen. Även om vår relation aldrig blev fullständigt upprättad, så är detta ändå något av det starkaste och största som jag varit med om. Den pappa som varit förlorad bortom all kontakt, hade nu jobb och körkort igen och satt där nykter med oss på julafton och skrattade och skämtade med barnbarnen.

För Stefan ledde förlåtelsen till att han inte längre behövde identifiera sig med de upplevelser och händelser som präglat hans uppväxt.

– Jag kommer alltid att vara pappas son, ett alkoholistbarn, men jag är så mycket mer.

Samtidigt betonar han vikten av att förlåtelse aldrig tvingas fram.

– Förlåtelse är inte en piska som man blir slagen med för att prestera ett beslut eller några ord. Förlåtelse är en dörr som man kan få gå in i för sin egen frihets och läkedoms skull.

Läs även: Otroheten splittrade familjen men med Guds hjälp gick Petra vidare

Det som han själv gått igenom har idag blivit en styrka i pastorsrollen.

– När jag delar med mig av mina egna upplevelser så märker jag hur andra också vågar berätta om sina liv. Vi tror ofta att vi ska bli förkastade när vi delar något mörkt, men min erfarenhet är att då växer omsorgen och kärleken sig ännu större hos den som lyssnar.

Hans tro har mynnat ut i insikten att Gud alltid är på den utsattas sida, men det är inte lätt att vara människa och samma person kan vara både förövare och offer.

– Det är en frihet att förlåta, att inte förminska det som hänt men att ge det till Gud. Men det finns också stor frihet i att få komma till Gud och säga; jag är den som har sårat, som lagt bördor på andra. Hjälp mig att ta ansvar och inte synda mer, och även att inte gå under av skammen och skulden jag bär på. Förlåtelsen är något av det mest centrala som finns i den kristna tron, för den befriar både förövare och offer.

För Stefan är det en livshållning att förlåta på förhand. Han har insett att detta inte alltid leder till förnyat förtroende. Och på samma sätt är det med försoning.

– Knyter man försoning till begreppet förlåtelse så finns det risk för att man aldrig klarar av att ge förlåtelse. Men om man kan tänka sig att se förlåtelse som ett första steg, då tror jag att man mår bra av det steget oavsett hur det går sedan.

Text: Noomi Lind
Foto: Josef Maxson