Tema: Skapade för gemenskap

Blicken stannar vid ett ett kort budskap på instagram: ”För att må bra behöver vi känna oss älskade av minst en person och ha någon att älska.” Det är Tomas Gunnarssons ord för dagen på kontot Att lyfta sig själv och andra.
Inlägget stämmer till eftertanke i ett flöde som ofta är flyktigt och ytligt. För hur många av oss är det självklart att vi har någon att älska, som älskar oss tillbaka?

För 100 år sedan levde många fortfarande i storfamiljer över generationsgränserna och var beroende av varandra i vardagen. I dag består nästan 1,9 av Sveriges 4,8 miljoner hushåll av personer som bor själva utan barn, enligt SCB. Vi kan ha kontakt med varandra på ett helt annat sätt än förr genom sociala medier men samtidigt beskrivs ensamheten som det allvarligaste hotet mot folkhälsan.

Den riktigt nära gemenskapen får för många inte plats i tillvaron idag menar Christine Viklund, verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg.
– Vi har tappat bort den kvalitativa vänskapen. Att samlas kring ett middagsbord med tända ljus, utan instagram och utan något annan avsikt än att se varandra och mötas i det som är svårt och lätt.

Låt oss gå tillbaka hela 2000 år i tiden. Under en stjärnklar himmel föds Jesus i ett stall i Betlehem. Han får namnet Emmanuel, som betyder Gud med oss. Att leva utan Gud innebär den djupaste ensamheten av alla och gemenskapen med Honom genom Jesus är därför den största gåva vi kan få, framhåller Chatrine Carlson, pastor med ansvar för diakoni i Pingst Jönköping.
– Han har lovat att inte ens i den mörkaste dal så behöver vi frukta något ont, för han är med oss. Att hjälpa varandra att bottna i denna insikt tror jag är väldigt viktigt. Jag har hört många vittna om hur upplevelsen av Guds närvaro och trofasthet hjälpte dem genom isoleringen under coronapandemin.

Genom hela bibeln ser vi Guds omsorg om oss människor och hans önskan att vi ska leva i gemenskap även med varandra. Redan i 1:a Mosebok kan vi läsa att Gud såg att det inte var bra för Adam att vara ensam. Han skapade Eva så att de kunde leva tillsammans. Alla de bilder som används om församlingen visar också på gemenskapens betydelse.
– Vi är delar i samma kropp, grenar i ett vinträd, får i en hjord, olika stenar i ett andligt husbygge, barn i samma familj. Vi är unika individer men vi hör ihop, säger Carlson. Vår tro på Gud är ett personligt beslut, men vi tror tillsammans.

Det finns en ensamhet som vi väljer själva och som är god  – att dra sig undan i avskildhet och stillhet för att reflektera över något och söka svar i bönen. Vi kan dock också längta efter relationer men av olika anledningar ha hamnat utanför gemenskapen med andra. Denna ofrivilliga ensamhet kan vara oerhört destruktiv.
– Ensamheten får mig att uppleva att det bara är jag som kämpar. Jag tappar det allmänmänskliga perspektivet. I sociala medier visar människor perfekta bilder av sina liv, som jag jämför med min egen tillvaro och jag tror att jag är helt ensam i min situation, säger Christine Viklund och fortsätter:
– I allt som vi människor går igenom; fysisk sjukdom, psykisk ohälsa, existentiella kriser, relationella kriser och skilsmässor, så läker vi bäst i gemenskap. Det finns forskning som visar att hjärnan kan ta sig ur triggade lägen och trauman mycket lättare i gemenskap. Att känna att vi inte är ensamma hjälper oss ut ur smärtan.

Men även den som är omgiven av andra människor kan uppleva att hon står på utsidan och tittar in. Våra skilda erfarenheter innebär också att vi upplever gemenskap på olika sätt. Och trots att gemenskapen och omsorgen är församlingens kännetecken, så finns det ensamma människor även i den.
– Vi måste sluta tro att vi vet hur ensamma personer ser ut för då letar vi bara efter vissa kategorier av människor. En man och hans fru och deras två barn kan sitta längst fram i kyrkan. De ler och sjunger med, men vi har ingen aning om vad som händer och hur de mår när de går därifrån, säger Viklund.

De framhåller båda att vi aldrig får ta gemenskapen för given.
– Jag brukar tänka på församlingen som både gudomlig och mänsklig, både helig och bräcklig på samma gång. Vi behöver alla hjälpas åt, betonar Chatrine Carlson. Det handlar både om att skapa mötesplatser för att samtala och bearbeta saker och att odla vänskapsrelationer i vardagen.

I detta arbete spelar smågrupperna i en församling en viktig roll menar de.
– De stora samlingarna kan aldrig ersätta de små. När vi kommer varandra nära som människor och börjar dela livet som det är, skapas miljöer av tillit där vi vågar säga vad vi känner, säger Christine Viklund. Där kan vi be tillsammans och hjälpa varandra ut ur ensamheten.

Insikten om att många människor skulle bli väldigt ensamma under pandemin innebar att församlingar runtom i landet sträckte sig ut på ett nytt sätt mot individer och hittade nya strategier som de kan bygga vidare på även efter denna period.
– Många satsade på att höra av sig, blev bättre på att ringa, komma på förbi med blommor och att skicka brev, säger Viklund. Jag tror att vi har lärt oss mycket under denna tid som vi först på sikt kommer att inse betydelsen av.

Chatrine carlson håller med:
– Jag tror att vi alla har blivit väldigt medvetna om hur mycket det påverkar oss när vi inte får möta andra människor. Hos oss har en viktig lärdom av pandemin blivit att relationer är viktigare än aktiviteter och jag hoppas att vi inte bara rusar vidare nu när restriktionerna har släppt.

Men hur kan varje församling försäkra sig om att fånga upp ensamma människor? Vad är pastorns ansvar och behöver det finnas en särskild struktur för att nå fram till dem?
Här framhåller Carlson att man behöver jobba på flera sätt samtidigt.
– Handen kan inte säga till foten; jag behöver dig inte. Hela tanken med Kristi kropp är ju att vi hör ihop och är beroende av varandra. I detta ligger ett ansvar hos var och en att höra av sig, fråga efter.

Samtidigt har församlingens ledare ett särskilt ansvar, menar hon:
– Vi är ju kallade att vara herdar för hjorden, att ha en överblick, men ju större församlingen är, desto svårare är det. Det behövs struktur och organisation men samtidigt är det ett organiskt arbete. Det måste komma inifrån om det ska vara på riktigt.

I hennes egen församling finns exempelvis en uppsökande verksamhet där volontärer varje vecka ringer till de medlemmar som är över 80 år. Däremot såg man under pandemin att strukturerna inte täckte hela församlingen. De fungerade för personer i en viss åldersgrupp, för medlemmar i smågrupper och för de som är engagerade i någon gren av församlingens arbete, men de som själva inte aktivt valt att gå in i någon verksamhet blev inte per automatik uppsökta. Nu satsar man på att nå fram även till dessa individer.

Att arbeta med församlingens kultur är också grundläggande för att komma åt problemet med ensamhet, framhåller Christine Viklund.
– Det handlar om att se på våra medmänniskor genom Guds ögon, som gåvor i våra liv. Att bära varandras bördor kan då aldrig vara verksamhet eller projekt, utan vi gör det för att de är dyrbara och älskade. Denna kultur måste synas hela vägen från verksamhetsplanen och ner till individen.
– Som kyrka behöver vi bygga en kultur där det finns lägereldar av relationer som bär människor oavsett vad som händer i livet.

Vi är också kallade att vara salt och ljus utanför våra kyrkväggar, i en värld där det finns stor ensamhet.
Som kyrkor är vi stöttepelare i samhället, där vi verkar inom många områden av utsatthet såsom hemlöshet, missbruk, socialt utanförskap och integration.

Hela samhället finns också representerat i församlingen i form av yrken och engagemang vilket ger stora möjligheter att nå ut och fylla de behov som finns, påtalar Viklund.
– Vi behöver känna lite mer självförtroende inför den skillnad vi gör i arbetet för att minska utsatthet och ensamhet, säger hon. Det betyder mycket mer än vad vi tror att till exempel ha öppen förskola och andra mötesplatser för människor.

Pingst Jönköping startade för 14 år sedan Singoalla, ett nätverk för ensamstående föräldrar och deras barn, där 129 familjer idag är med.
– Utifrån samtal med kommunen kunde vi fylla ett behov som uppstått genom att en mottagning för unga, ensamma och gravida mammor lagts ner. Idag är det ett stort nätverk i samarbete med bland andra familjecentraler, kvinnojourer och socialtjänst, berättar Chatrine Carlson.
Församlingen satsar också på kaféverksamhet, som är en viktig träffpunkt för olika kategorier av människor.

Som enskilda individer gäller det för oss att leva med öppna ögon och öron, att vi ser de personer som Gud sänder i vår väg. Vi kan be för våra grannar, vara lyhörda för behoven hos dem vi möter i trappuppgången eller på arbetsplatsen och för föräldrarna till barnens kompisar, menar Carlson.
Som nyinflyttade i sitt område bjöd hon och hennes man in alla grannar till fest.
– Trots att de bott på samma ställe i många år så hade de aldrig tidigare umgåtts och lärt känna varandra.

Julen är för många människor den tid på året då ensamheten känns allra mest påtaglig. Samtidigt innebär den ett naturligt tillfälle att berätta de goda nyheterna och bjuda in till gemenskap. Församlingens julfest är i sig viktig men den kan också påminna oss som individer om ett sätt att leva varje dag, framhåller Christine Viklund.
Det finns en anledning till att Jesus i Bibeln talar  så mycket om att vi ska älska vår nästa, men ibland tänker vi inte på vem detta är menar hon.
– Hur många människor i vår närhet bjuder vi in på riktigt till gemenskap runt vårt middagsbord? Gud har kallat oss att vara världens ljus och vi får inte glömma att detta uppdrag gäller 365 dagar om året.

Tips för att minska ensamhet

• Be om ett samtal med någon du har förtroende för. Att sätta ord på sina känslor kan ge ett nytt perspektiv.
• Gå med i en smågrupp. I den lilla gemenskapen är det lättare att lära känna andra.
• Engagera dig i en verksamhet där du gör skillnad för andra.
• Hälsa på en ny person i samband med gudstjänsten.
• Hitta någon att bli en vän för – bjud din granne på fika.
• Fråga hos kommunen vilka behov som finns.
• Öppna ett kafé eller en annan mötesplats.
• Ordna en julkonsert och bjud in människor.
• Välkomna en ensamstående person till ditt julbord.