Polenresan

Vi hade fyllt vår minibuss med 600 kilo matkonserver och fem kartonger med varma jackor. Det var vad Olexander, pastor i en ukrainsk Pingstförsamling i Warszawa, hade sagt till oss att ta med oss. De arbetar väldigt nära den polska pingströrelsen. På onsdag klockan 14.00 var vi framme i Warszawa efter ett dygn i bilen. Vi åkte till en lagerlokal utanför staden där vi skulle lämna konserverna och jackorna. Några män mötte oss vid lagerlokalen och bad oss köra in med bilen i lokalen och lämna förnödenheterna. I ett hörn stod pallar med mat uppradade och i ett annat hörn kartonger med kläder.

Lagerlokalen där lasten från Sverige packades av.

Flera av killarna började på en gång lasta ur bilen och samtidigt inbjöd de oss att äta lunch. Sergei tog oss upp till matsalen och han berättade att han haft tur att befinna sig i Polen när kriget bröt ut. Hans familj var nu tillsammans med honom i Polen där de frivilligt arbetar med att förse Ukraina med förnödenheter. Han berättade om en av frivilligarbetarna vars bror med familj var kvar i Mariupol. Brodern hade befunnit sig i ett skyddsrum tillsammans med sin fru och spädbarn. Efter några dagar i skyddsrummet gick brodern ut för att försöka köpa barnmat men blev då skjuten till döds.

Väl i matsalen gav de oss borsjtj, kyckling och ris och samtidigt som vi åt talade vi med tre systrar, Nadya, Marina och Lera som i början av mars flydde ut från Zaporizjzja. De sa att ”Vi kan inte bara sitta still med armarna i kors och inte göra något.” De berättade att det bodde ungefär 50 ukrainare plus några från andra länder här som alla arbetade tillsammans för att hjälpa sina bröder och systrar inne i Ukraina.

Vi talade även med Olexander som dragit i gång detta projekt. Han berättade att de skickar långtradare med förnödenheter. Väl inne i Ukraina fördelar de lasten in i mindre bilar och för dessa in till de mest svåra platserna i landet; platser som Kharkov, Irpin och Mariupol. Han frågade oss om det skulle vara möjligt att få tag i skottsäkra västar eftersom det är farligt för de som åker till dessa platser. Ett par av de frivilliga hade redan fått sätta livet till eftersom de blivit skjutna. Men Olexander sa att vi måste fortsätta. Vi tittade ut över de många ton mat och förnödenheter som fanns i lokalen och Olexander sa att redan i morgon är det inne i Ukraina.

Två män som arbetar med att lasta långtradarna

Efter vi ätit lunch åkte vi vidare till Lublin där vi skulle träffa Andrei från Lviv. Andrei är medlem i en Pingstförsamling i Lviv och bror till pastor Taras. Andrei har ett åkeri registrerat i Polen. Dagen efter att vi möttes skulle han åka tillbaka till Lviv med en långtradare full med förnödenheter. Eftersom han är under 60 år är han tvungen att ansöka om tillstånd att lämna landet. Andrei skulle även ta med sig de pengar som PMU och Eskilstuna Ger skickat för att hjälpa internflyktingar i Lvivområdet. Andrei berättade att församlingarna delar ut förnödenheter och boende till de flyktingar som tagit sig till västra Ukraina. Staden går inte att känna igen på grund av de 200 000 flyktingar som nu tagit sig dit. Han berättade också om nödvändigheten av skottsäkra västar. Han sa att de fått tag i två västar som de gav till två unga församlingsmedlemmar som blivit inkallade. Men det behövs fler. Nästa vecka kommer en ny långtradare fylld med förnödenheter köras in i landet och denna gång är det insamlingarna genom Ukraina Land AU och Eskilstuna Ger som betalar för sändningen.

På torsdagsmorgonen åkte vi till gränsen för att se hur det ser ut. Vi kom till Zosin och några hundra meter från gränsen hade man ställt upp tält där man delade ut mat, första hjälpen och värmestuga. Vi talade med Joanne som arbetade med att ta emot flyktingar vid gränsen. När hon hörde att vi var från Sverige sa hon, ”Det är många som vill åka till Sverige. Hur många kan ni ta med er hem?” Vi sa att vi tyvärr redan hade en full bil, var på hon frågade när vi skulle komma tillbaka. Joanne berättade att under de första dagarna av kriget kom 10 000 flyktingar varje dag. Nu var det få som kom, endast 2 000! När vi frågade en präst, som fanns på området, vad han tyckte var det viktigaste han kunde bidra med var det att ”lyssna”. Han berättade att många av de som kommer in i värmestugan efter en stund börjar gråta. Det är som om verkligheten kommer ifatt dem och då får han sitta ner med dem och bara lyssna och ge tröst.

En präst vid mottagningstältet i Zosin.

Vi åkte vidare för vårt nästa uppdrag och kom fram till en kulturbyggnad som nu används som flyktingmottagning där Masha, Lena och Irina väntade på oss. Kvällen före hade de befunnit sig i området kring Lviv och fått höra att vi var på väg och att de kunde åka med oss till Sverige. De är systrar och kommer från en Pingstförsamling i Kiev. Inne i byggnaden såg jag en flicka i treårsåldern som talade i telefonen med vad jag förstod var hennes pappa. Jag pratade med mamman som sa att de kommit från Kharkov. Där hade de först suttit nio dagar i ett skyddsrum och sedan rest sex dagar innan de till slut tagit sig hit där släktingar från Schweiz snart skulle komma och hämta dem. Pappan är dock kvar i Kharkov. Hur många barn blir av med sin pappa och fruar med sina män i detta krig?

Innan vi fick ta med oss systrarna tog polisen våra passuppgifter, adress och telefonnummer. Detta gör de för att förhindra trafficking – hoppas att de gör det vid alla mottagningar. Vi åkte därefter mot Warszawa där vi skulle möta Natasha och Nastya. Nastya studerade på förra missionsskolan i Kiev där hennes mamma Natasha arbetade som kock. På tisdagen hade jag sett på Nastyas Instagramkonto att de befann sig i Gdansk och jag skrev till henne och frågade om de ville med oss till Sverige. På torsdagskvällen mötte vi dem på Centralstationen i Warszawa och vi begav oss mot Sverige.

Kontroll av våra kontaktuppgifter inför resan hem

Fredag kväll kom vi äntligen fram till Eskilstuna där några ungdomar mötte oss vid dörren med den ukrainska flaggan och ”välkommen till Sverige.” Efter ett tag kom man och hämtade de tre systrarna som har fått ett boende i Stockholmsområdet. Nastya och hennes mamma kommer att bo här i Eskilstuna.

Tack för all hjälp som ni ger, både ekonomiskt och i bön för våra syskon i Ukraina.

Patrick Öhlund
Missionssekreterare Eurasien
Pingst – fria församlingar i samverkan