Dag med fokus på Guds fred hölls i Filadelfiakyrkan

Redan på håll hörs sorlet från alla människor som är samlade utanför Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm. Det ligger förväntan i luften. Kyrkoledare från många länder i världen är här denna fredag den 22augusti, inbjudna av Sveriges kristna råd som representerar 27 olika kyrkosamfund i landet.

Under Ekumeniska veckan, den 19-24 augusti, högtidlighålls 100-årsminnet av det stora ekumeniska Stockholmsmötet 1925 och dess fokus på fred och gemenskap. Pingströrelsen fanns inte representerad då, men har nu en självklar plats. Förutom dagens program i Filadelfia, som även innefattar flera av veckans över 70 seminarier, ska det ikväll hållas en lovsångsgudstjänst ledd av Josefina Gniste i Storkyrkan.

Filadelfiaförsamlingens eget lovsångsteam med pastor Samuel Hector i spetsen slår an tonen med den gamla välkända sången ”Blessed assurance, Jesus is mine”.

Presidiet för Sveriges kristna råd hälsar välkommen och dess ordförande, ärkebiskop Martin Modéus, Svenska kyrkan, påminner om hur hans föregångare Nathan Söderblom i ett Europa skakat av kriget talade om hur den helige Ande skulle tända en flamma hos alla, oavsett var de kom ifrån.

– Är det inte vår längtan även idag, att vi som kyrkor kan föra människor samman, så att våra flammor av kärlek och rättvisa växer till en eld av fred, säger Modéus.

Att Stockholmsmötet 1925 hölls var ett tecken på hopp i en sargad värld och början på en ekumenisk rörelse framhåller Jan Eckerdal, direktor teologi, Sveriges kristna råd. Världens lidande krävde att kyrkan handlade och detta är lika aktuellt fortfarande.

– Det är en sådan glädje att även pingströrelsen är med idag. Att vi firar i Filadelfiakyrkan och att Pingst är en del i gemenskapen, säger Eckerdal.

Kören Glädjen från Nyköping ger också med sin sång ”Det finns så många sköna människor”, en påminnelse om att alla olika karaktärer som finns är en rikedom i Guds ögon.

Hälsningar från en rad kyrkoledare i världen delas. Betoningen ligger på att det är viktigare än någonsin att arbeta sida vid sida för fred och att det som förenar oss är större än det som skiljer oss åt.

Ett panelsamtal hålls om var vi befinner oss som ekumenisk rörelse idag. Vilket är ropet till oss från världen?

Ulrik Josefsson, rektor för Akdemi för Ledarskap och Teologi, ALT, lyfter fram försoningen.

– Jag ser så många människor som inte är försonade med sig själva, varandra eller skapelsen. Jag tror att den stora gåvan från kyrkan till världen är budskapet om och exemplet på försoning.

Men det finns också hinder för att gensvara, som måste förstås kontextuellt, menar Josefsson. I en individualistisk kultur som den svenska kan det vara en utmaning att fokusera på andra och öppna upp. Han nämner också att vi befinner oss i hans hemförsamling och att man även i den egna rörelsen historiskt ibland varit alltför självupptagna.

– Jag tror att vi har blivit mer ödmjuka och öppna men att vi fortfarande behöver förstå att vi är många olika röster inom kyrkan och vi behöver varandra och att utmana varandra. Vi är olika. Det handlar inte om att lämna våra övertygelser utan att fördjupa dem, men ändå bemöta varandra med respekt, öppenhet och enhet i diversitet, säger Josefsson och får applåder.

Susan Durber, Europapresident i Kyrkornas världsråd, betonar att Anden är vår ledstjärna.

– Kyrkans framtid är i Guds hand. Det är Guds församling inte vår. Jag är så trött på strategier men jag älskar människor och att bygga nya relationer. Om vi står tillsammans i syfte att tjäna Gud och världen så kommer den helige Ande att göra resten.

Det är hög tid att vår tro tar sig praktiska uttryck i arbetet för fred, menar Jerry Pillay, generalsekreterare för Kyrkornas världsråd.

– Vi behöver stanna upp och ställa oss frågan; vad skyddar vi och vem skyddar vi? Som kristna och som andliga ledare behöver vi fråga oss vems röst vi lyssnar till. Är det till rösten från rättvisans, fredens, rättfärdighetens och kärlekens Gud i en brusten och lidande värld?

Det följer fler budskap och hälsningar både från svenskt och internationellt håll innan tiden är inne för att avsluta samlingen. Sången O store Gud har ljudit mellan väggarna i detta kyrkorum många gånger. Nu förenas vi alla i den innan vi går vidare.

Några timmar senare är det dags för lovsångsgudstjänst och redan långt i förväg är Storkyrkan fullsatt. Ute är det regnigt och ruggigt, men i den vackra byggnaden hörs glada samtal mellan människor i alla åldrar.

Här har man firat gudstjänst ända sedan 1200-talet och kvinnan bredvid mig reflekterar över vilka som varit här före oss och vilka som kommer efter. Sedan hörs kyrkklockorna och alla tystnar.

Josefina Gniste inleder den första sången ”Gud vår Gud vi lovar dig”. Därefter varvas budskap från olika kyrkoledare med böner från skilda kyrkotraditioner, textläsning och predikan av Elin Kakko, prästkandidat vid Svenska kyrkan i Göteborg. Lovsången har en tydlig plats och de församlade uppmuntras att uttrycka sig på sina egna personliga sätt.

En ung kvinna dansar genom mittgången. Förbön erbjuds och flera går fram för att tända ljus.

Till mäktig orgelmusik framförs i stämmor Välsignelsen. En kväll som på ett vackert sätt förenat den högkyrkliga kyrkotraditionen med frikyrkliga uttryck avslutas med jubel och applåder till Guds ära.

Kvinnan bredvid tackar mig för fin gemenskap. Och trots att det regnar ännu mer när jag går ut ur kyrkan så känns kvällen inte längre lika kall.

Text: Noomi Lind, foton: Mikael Jägerskog och Albin Hillert