”Guds armar omslöt oss och han bar oss igenom”

Att förlora sitt barn är det svåraste som Lael varit med om, men ur tron på Gud fick hon kraft att gå vidare. Hoppet om att en dag få återse sin son Lucas i himlen lever inom henne.

Av Noomi Lind

Det är sommar 2015 och Lael Olsson ska föda sitt andra barn. Allt har gått bra under graviditeten. Ultraljudet har visat att det är en pojke och hon och hennes man Marcus är väldigt glada över att deras son Elias ska få en bror. De förbereder sig för att ta emot honom i hemmet i Uppsala.

Ändå vet Lael sedan barnsben att livet plötsligt kan ta en mörk vändning. Hon växte upp i Mississippi i södra USA, i en familj där pappan var pastor i en kyrka.

– Min barndom var trygg men det hände också mycket som var tragiskt på både mammas och pappas sida av släkten. Jag insåg tidigt att man kan förlora någon som man älskar. Samtidigt kunde jag se hur mina föräldrar fann tröst hos Gud och jag fick själv tidigt en tro på honom.

När hon var 24 år gammal kom hon till Sverige genom en kristen organisation. Tanken var att hon skulle stanna här i ett år, men så träffade hon Marcus och blev kvar. Paret gifte sig 2008 och fick sitt första barn fyra år senare. Tillsammans engagerade de sig i sin församling, Uppsala Pingst, där Lael så småningom även fick arbete. De var en vanlig familj och allt såg ljust ut.

– Vi såg fram emot livet med våra barn och att få se dem växa upp tillsammans.

Det blir dags för förlossning och när babyn kommer ut så ser Marcus att han är blå i ansiktet. Trots att han får syre så blir han blå igen och får komma till neonatalavdelningen.

– Lucas såg helt normal ut, var så gullig med sitt mörka hår. Men det var något som inte stämde, och läkarna kunde inte komma fram till vad, berättar Lael.

Så småningom får lille Lucas ändå komma hem, men fastän tiden går så utvecklas han inte i takt med den. De ser en dag hur hans ögon rör sig på ett ovanligt sätt och förstår att något är fel. På sjukhuset får de möta neurologen, som de sedan har fortsatt kontakt med under månaderna som följer.

Efter klartecken från läkaren reser de till USA så att Laels familj ska få träffa Lucas. Resan går bra men när de kommer hem igen så började han hosta allt mer.

– Vi tänkte att han måste ha fått något virus. Han kunde knappt andas för att han hostade så mycket.

De åker in till akuten med Lucas, där han flyttas till barnintensiven och läggs i respirator. Ett muskelbitsprov tas också där hela hans DNA undersöks, eftersom man nu misstänker att det rör sig om en mutation. Efter en månad flyttas Lucas tillbaka till neurologen.

Den 14 juli 2016 får paret ett telefonsamtal där man ber dem komma in och träffa läkarna. Lucas ska fylla ett år om en månad.

– Jag visste direkt att det inte var bra, säger Lael och får tårar i ögonen. För mig var det här det värsta jag kunde vara med om. Där satt de, flera läkare, och jag insåg när jag även såg kuratorn, vad som väntade.

Nu får de får beskedet att Lucas har Retts syndrom, en sjukdom som nästan bara drabbar flickor. Mutationen finns på x-kromosomen och eftersom flickor har två av dessa så brukar de klara sig bättre, medan de väldigt få pojkar som drabbas oftast inte lever mer än två år.

– Jag minns att jag sprang ut ur rummet, jag var så väldigt ledsen. Och det var den dagen som sorgeprocessen började.

När Lael idag ser tillbaka på den här tiden så är hon tacksam för sin uppväxt, att hon redan som barn upplevde Guds godhet mitt i svåra händelser i livet. Därför tvivlade hon aldrig på hans kärlek.

– Vi tänker bara här och nu, men Guds perspektiv är så mycket längre. Jag förstår inte det onda och orättvisa som händer, men vet att det inte är Gud som ligger bakom, säger hon.

Läs även: ”Pingsten är en slags hänsynsfull berusning”

Psalm 23 fick stor betydelse i sorgen
Mitt i en väldigt svår vardag kände de att Gud var nära dem och gav dem styrka. Inte minst betydde Psalm 23 i Bibeln mycket.

– Det är verkligen som David skriver där, att när vi vandrar genom dödsskuggans dal så är han med oss. Jag kan inte ens riktigt förklara det, men Guds armar omslöt oss och han bar oss igenom. Varje dag vaknade vi med ovissheten, men kunde ändå känna frid.

Tron på Gud ger henne också en fast övertygelse om att döden inte är slutet. Det finns en evighet som väntar tillsammans med deras barn efter att det jordiska livet är slut. Och det betyder allt.

– Vi visste inte om det skulle bli den dagen eller nästa som Lucas dog, men Gud hjälpte oss att tänka längre och samtidigt vara tacksamma för varje dag vi fick här på jorden med honom.

De upplevde också hur Gud på olika sätt visade dem ljusglimtar i vardagen, inte minst genom människor i församlingen.

– Personer som jag inte kände så väl berättade för mig att de bad för oss, andra kom förbi med mat eller besökte oss på sjukhuset. Deras omsorg hjälpte oss väldigt mycket.

Under de långa dagarna på sjukhuset sjöng de mycket för sin son och en av sångerna, av Rich Mullins, betydde särskilt mycket. Tårarna rinner nerför Laels kinder när hon citerar några meningar: ”So if I stand, let me stand on the promise that you will pull me through. And if I can’t, let me fall on the grace that first brought me to You.”

– När man går igenom något sådant så kan man inte alltid stå, men han bär oss igenom allt, även när det känns som om vi inte ens kommer att överleva. Hans nåd finns där varje dag, precis när vi behöver den, säger hon.

En starkare tro
Deras äldste son Elias, som var fem år gammal, hade sett fram emot en lillebror att leka med, men förstod snart att han inte skulle kunna göra det. Laels familj kom från USA för att hjälpa till att ta hand om storebror och även vännerna fanns till hands för honom. Även om det var en väldigt annorlunda tid, så tror Lael att all denna omsorg gjorde att Elias på många sätt hade ett bra år.

Den dagen när han fick veta att lillebror var död, så var det som om han ville vara stark för sina föräldrar, berättar hon, men på begravningen var han väldigt ledsen.
– Barn reagerar annorlunda än vi vuxna. Det kan ta flera år innan de riktigt förstår. Men jag kan se att Elias idag känner mycket med andra människor som har det tufft. Han är väldigt omtänksam.

Det kommer fortfarande dagar som är särskilt svåra, när Lael frågar sig varför detta måste hända. Då brukar hon samtidigt känna Guds närvaro väldigt påtagligt.

– När jag ropar till honom så säger han samma ord som Jesus sa till vattnet när det stormade; var stilla. Visst har jag rätt att vara arg över det som hänt, det är naturligt, men Gud vill hjälpa mig och jag behöver inte vara orolig för han tar hand om Lucas.

Hon kan också se idag att hon har förändrats på många sätt som människa.

– Min tro har blivit starkare på grund av allt vi har gått igenom och även hela min familjs tro. Vi har förts närmre varandra och närmre Gud.

Lael och Marcus fick en liten dotter några månader efter Lukas gått bort och hon konstaterar att det var i precis rätt tid.

– Gud gav oss den tid vi behövde för att bearbeta sorgen, sedan kom Ella så glad och full av liv. Vi tänker fortfarande på Lucas varje dag men när hon föddes så hjälpte det oss att se fram emot livet igen.

Läs även: Gud gav Petra kraft att förlåta sin man

Gud gav tröst på djupet
Att berätta om sitt liv i en intervju är något som hon tycker är svårt, avslöjar Lael, men om det kan bli till hjälp för någon så känner hon att det är värt det.

– Jag hör ibland andra säga att de aldrig skulle klara det jag gått igenom, men jag tror inte att man kan jämföra olika sorters lidande. Alla möter vi sådant i livet som är svårt. Till den person som just nu gör det vill jag säga att Gud är den ende som kan trösta oss på djupet. Oavsett hur ditt liv ser ut och även om du inte vet vem han är, så kommer han att svara när du ber honom om hjälp.

Idag är hennes barn 11 år och 5 år gamla. Familjen lever fortfarande ett ganska vanligt liv, men hoppet om en annan tillvaro efter den jordiska hålls levande genom Lucas. Detta ger en ny dimension.

– Jag längtar efter att få veta vem han är som person. Han gick bort en fin dag i juli, bara två veckor före han skulle fylla två år. Under sommaren tänker jag mycket på hur vackert det kommer att vara att ses igen.