Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Världsvid PINGSTRÖRELSE har många ansikten

Det drar ihop sig till världspingstkonferens i Sverige. Den 24 – 27 augusti samlas en rad representanter från det som kallas pingströrelse i världen i Stockholm. Bilden av den världsvida pingströrelsen kommer då att visa sitt ansikte med alla sina olika uttryck. Det skulle man i alla fall kunna tänka sig – men förmodligen finns anledning att skicka med en reservation: Pingst i världen är mycket mer än så.

Faktum är att det nästan är omöjligt att teckna en fullständig bild av hela den rörelse Ä eller alla de delar Ä som i dag samlas ihop under begreppet pingst.
Ä Jag vill nog hellre kalla helheten pentekostalism, säger Jan-Åke Alvarsson, professor i kulturantropologi vid Uppsala universitet och föreståndare för Institutet för Pentekostala Studier, IPS, och den som därmed ligger närmast till hands för att reda ut begreppen.
Alvarsson suckar lite när jag ber om statistik och siffror för pingströrelsen i världen och vi enas snabbt om att det är svåra additioner. Det handlar nämligen inte bara om att räkna medlemmar och skulle man till äventyrs lyckas så blir det enda man får en hal siffra som snabbt glider ur tabellerna. Pentekostalismen i världen växer så det knakar, åtminstone på sina håll, och siffrorna blir föråldrade i samma takt som de registreras.
Dessutom handlar det om definition. Jan-Åke Alvarsson förklarar att man numera i internationell forskning brukar tala om tre olika kategorier:
? Klassisk pentekostalism Ä alltså den pingströrelse som nu har drygt 100 år på nacken, exempelvis svensk pingströrelse.
? Karismatiker Ä de grupperingar formats i och ur den karismatiska förnyelse som uppstod under 1960-talet i olika kyrkor och samfund, exempelvis OAS-rörelsen.
? Neopentekostalism Ä kallas ibland också Tredje vågen och innefattar, enkelt beskrivet, församlingar och rörelser av trosrörelsekaraktär, exempelvis Livets ord.
Ä De här speciella definitionerna gör att siffrorna när det gäller antalet pingstförsamlingar eller medlemmar kan variera stort i olika statistiska sammanhang, menar Jan-Åke Alvarsson.
Gemensamt för det vi kallar pentekostala rörelser är att de på något sätt har sina rötter i den andeutgjutelse som tog plats i gruppen som vi känner från Azusa Street, för drygt hundra år sedan.
Ä Det är visserligen ett påstående som varit omdiskuterat i perioder. Men jag menar att vad gäller huvudfåran i dag så är det så.
Samtidigt som Alvarsson säger det så betonar han att det vid tiden för Azusa Street fanns något av väckelseatmosfär över stora delar av världen. Som om luften stod och dallrade, som inför ett åskväder, i väntan på en slags förlösning. Och kanske var det anledningen till att denna tydliga väckelse med den helige Ande som kännetecken spreds så snabbt, men som i dag har tagit till sig olika kulturella uttryck och influenser och därför kan se olika ut.
Men vad är det då som ändå fortfarande är gemensamt för dessa olika uttryck för pentekostalism som gör att de ändå går in under pingstparaplyet.
Ä Det lite luddiga svaret är att gemensamt för pentekostala församlingar, fortfarande är betoningen av Anden och Andens gåvor. Samtidigt är det en beskrivning som också kan passa in på andra definitioner, till exempel många evangelikala rörelser. Vad gäller teologin kan dessa ofta räknas in bland pentekostala rörelser i vidare mening. Ett sådant exempel är Evangeliska Frikyrkan i Sverige.
Ä Teologiskt blir skillnaden då mycket subtil, säger Jan-Åke Alvarsson. När de gamla pingstvännerna skulle beskriva den tog ofta hjälp av Hesekiel 47 i Gamla testamentet för att beskriva den. Där talas det om att gå allt längre ut i vatten som blir djupare och djupare och slutligen till en flod där man inte längre har bottenkänning. Här påstods det att de evangelikala följde med en bit ut i strömmen, men bara så länge de hade bottenkänning. Pingstvännen fortsatte ut i strömmen, gav sig hän helt enkelt. Jag tror det är lite av det som PO Enquist i Lewis resa kallade sensualismen i pingst.
Ä Det är alltså mer i praktiken som de två riktningarna skiljer sig åt.
Om det är svårt att definiera vad som ytterst skiljer den pentekostala rörelsen från andra så kan det vara enklare att se vilka skillnader som finns mellan de olika uttryck som tar plats under det pentekostala paraplyet. Läromässigt är man i stort sett överens om de stora dragen, men med ett markant undantag: Jesus only-rörelsen.

Ä Som namnet visar så handlar det om att man där inte erkänner treenighetsläran som biblisk. Tydligast uttrycks det i att man endast döper i Jesu namn, och inte i Faderns, Sonens och den helige Andes namn, förklarar Alvarsson.
I övrigt handlar det om olika praxis i vissa frågor. En sådan fråga, där de olika riktningarna har skilda synsätt är kvinnliga församlingsledare.
Ä Det är inte särskilt vanligt med sådana internationellt, åtminstone inte församlingsledare i den betydelse vi tänker på, nämligen föreståndare. Däremot är det inte ovanligt att man finner kvinnor i maktpositioner och med stort inflytande i församlingarna på andra sätt. I de genuint afrikanska pingströ- relserna, så kallade AIC, African initiated churches som bildats utan inblandning av utländsk mission, finner man vid sidan av en manlig föreståndare ofta en kvinnlig profet med stort andligt inflytande som balanserar upp det manliga.
I USA stöter man på begreppet Church Mother, en kvinna med stort ansvar i församlingen. I USA och Sydafrika, bland annat, förekommer också ”First lady”, ett begrepp som vi främst förknippar med Vita huset i Washington. Här är det alltså föreståndarens fru som får den titeln, men hon är inte en assistent till sin man utan en person med egen verksamhet och egna ansvarsområden.
Ä De här kvinnorna har alltså egna uppdrag, skilda från den manlige ledarens, i sin funktion och de går aldrig in på varandras områden och byter aldrig plats. På det sättet skiljer de sig från hur vi hanterar frågan om kvinnor i församlingsledande positioner, där vi strävar efter att kvinnor som män ska ha möjlighet att fungera i samma uppgifter.
Organisatoriskt så skiljer det också en hel del mellan olika pentekostala riktningar.
Ä En del är församlingsrörelser, så som vi känner den traditionella skandinaviska modellen. Andra är hårt organiserade i samfund med valda ledare. I andra är det apostoliska ledarskapet rådande, det vill säga det är personer som inte är valda av medlemmarna utan betraktas som insatta i ämbetet av Gud och som också ofta utser sin egen efterträdare.
Finns det då något som i dag skiljer skandinavisk, eller svensk pingströrelse från övrig pingströrelse i världen.
Ä Alla de drag som finns där finns nu också på annat håll, säger Jan-Åke Alvarsson. Utmärkande har tidigare varit att vi varit starkt missionerande med stort inflytande, bland annat i Afrika och Sydamerika, där sådan mission i dag har utvecklats till stora rörelser.
Ä Typiskt för svensk pingströrelse också att den ägnat sig åt entreprenörskap, det vill säga startat och drivit företag, främst inom medieområdet, men också bankverksamhet och vårdbolag. Sverige var också länge det enda land där pingströrelsen utgjort grunden för ett politiskt parti. Men detta har förändrats.
Ä När det gäller mission så ser vi, framför allt i tredje världen, hur starkt växande kyrkor och rörelser också är ivriga att missionera. Och när det kommer till affärsverksamhet så ligger den brasilianska, neopentekostala och omdiskuterade rörelsen Igreja Universal do Reino de Deus, IURD, på engelska Universal Church of the Kingdom of God, URD, hästlängder före.
Ä Förutom att de driver medieverksamhet så kan man nog säga att de bedriver mission på ett affärsmässigt sätt, och redan har etablerat sig i många länder. Och i El Salvador finns ett politiskt parti som bildats utifrån församlingar.

Var kan man då träffa på en typisk pingstvän i dag? Förmodligen i de mest skilda miljöer: såväl bland fattiga kvinnor som samlar ved i Afrika som i Brasiliens stjärnspäckade VMlag i fotboll, såväl i Kinas fängelser som på caféer i New York, såväl på Handelshögskolan i Stockolm som bland bönder på den svenska landsbygden. Och kanske på Världspingstkonferensen i Stockholm i augusti.