Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Utmaningar och glädje när Pingstkyrkan blev HVB-hem

Allt gick väldigt fort, men det kunde väl knappast gå till på annat sätt när flyktingströmmarna så överväldigande hastigt drabbade Sverige. På kort varsel lyckades Pingstkyrkan i Jönköping starta ett boende för ensamkommande flyktingbarn.

Det började med ett telefonsamtal från kommunalrådet i Jönköping som bad pingstpastorn Marcus Ardenfors om hjälp. För församlingen blev det ett naturligt steg, man hade redan vant sig vid mission på hemmaplan bland annat genom arbete med EU-migranter. Så i november förra året öppnade Pingstkyrkan ett ankomstboende för ensamkommande
pojkar.
– Redan första dygnet fick vi ta emot 12 pojkar till våra 14 platser. Det var ett väldigt tryck under några veckor, sedan kom de nya reglerna med gränskontroller och då tog det tvärstopp, berättar Ulrika Wadskog, samordnare.
Jönköpings kommun var redan från början inne på tanken att församlingen kanske kunde gå över och bli ett HVB-hem.
Pingstkyrkan sa ja och gjorde en nystart den 18 januari.
– Vi är i dag ett kommunalt HVB-hem för 12 pojkar i 14–15-årsåldern, berättar Ulrika.
Personalen är anställd av kommunen men rekryterade av församlingen som också ansvarar för lokaler och drift med allt vad det innebär av inköp av mat, hygienartiklar och kläder samt arrangemang med olika aktiviteter.
Att personalen har kommunen som arbetsgivare ser de anställda på HVB-hemmet som en stor tillgång eftersom där
finns personalsystem, möjlighet till utbildning och en chef som man kan vända sig till för råd och stöd.
Och från kommunens sida är man lika tacksam.
– Varje gång det finns kvalitet och omsorg på det här sättet är kommunen så otroligt tacksam. De har uttryckt flera gånger hur betydelsefullt det är att få hjälp av den ideella rörelsen, säger Ulrika.
Att driva ett HVB-hem är nu inget man gör med vänsterhanden. Turbulensen har varit påtaglig de senaste månaderna
på hem runt om i landet. Media har rapporterat om anlagda bränder, hot och misshandel.
– Vi har varit förskonade här, men visst har vi fått tänka på säkerheten både för oss som personal och för barnen. Man
ska också vara medveten om att ingen av oss känner de barn som kommer hit. I vanliga fall görs en noggrann utredning innan man placerar barn på ett boende, men hit kommer pojkar som vi inte vet något om över huvud
taget, säger Ulrika.
Därför har det varit oerhört viktigt att upprätta tydliga regler på boendet, allt ifrån sovtider till när, var och hur man äter. Något som är helt nytt för en del av pojkarna.
Pojkarnas gode män har också blivit en tillgång i verksamheten.
– Vi är på hemmet är ju pojkarnas vardag men gode mannen är en viktig resurs, säger Ulrika.
Och precis som församlingen har varit mån om att rekrytera rätt personal till HVB-hemmet månar man också om rekryteringen av gode män.
– Vi har informerat om behovet i församlingen och likaså om behovet av familjehem. Önskemålet för barn som kommer hit och är under 15 år är ju egentligen att de ska få plats hos en familj, säger Kjell Olsson, ordförande i församlingens sociala ledningsteam och medlem i styrgruppen för HVB-hemmet.
Hur är det att vara ställföreträdande familj till afghanska tonårskillar från krigsdrabbade områden? Att låta dem bli en del av ens vardag? Ulrika som själv har tonåringar hemma i samma ålder har blandade känslor.
– Vi pratar om 14-åriga killar som rest själva över halva världen och som bär med sig väldigt mycket trauman. Man är skild från sin familj, kanske inte ens kan få kontakt med dem … ja, det är förvånansvärt hur bra de här killarna ändå funkar. På sätt och vis känns det som om jag upplevt och lärt mig mer under de här fyra månaderna än på tio år med socialt arbete tidigare, säger Ulrika.
Och det krävs en viss professionalism för att klara av när det bränner till.
– Men vissa dagar när man går hem måste man gråta lite.
Som när hon ser någon av pojkarna försöka få kontakt med sin familj via det enda telefonnummer som fanns men ingen svarar i andra änden trots upprepade försök. Vad rör sig inom den här tonårskillen som inte har en aning om var mamma och syskon har tagit vägen? Har IS kommit? Har familjen lyckats fly? Eller har de drunknat i Medelhavet?
– Det är svårt så här i början innan de har språket att man inte kan ha de där nära samtalen. Men ibland får man bara
sitta jämte och hålla om den som är ledsen, säger Ulrika.
Att Pingstförsamlingen i Jönköping gör den här typen av insats har inte gått obemärkt förbi bland medlemmarna. Det har funnits en del oro vilket inte är så konstigt med tanke på hur media fokuserat på problematiken kring ensamkommande flyktingbarn.
– Viktigt är att vi är tydliga och svarar på alla frågor som kommer upp för att möta rädslor, säger Ulrika.
Det har krävts en del interna omflyttningar av verksamheter, lite omställning av olika lokaler, för att allt ska funka. Men att det skulle göras rådde ingen tvekan om, menar Kjell Olsson:
– Det är ju Kristi budskap att vi ska bry oss om den som är utsatt. Det är vårt uppdrag att hjälpa den som behöver hjälp. Och Ulrika är noga med att framhålla hur otroligt mycket glädje de här killarna ger tillbaka.
– Så mycket glädje och värme, stor respekt för äldre och mycket skratt. Många i kyrkan kommer också fram till oss och säger att de ber för oss varje morgon. Det är fantastiskt!
FAKTA Tips för att starta HVB-hem
Vill ni starta HVB-hem? Pingstkyrkan Jönköping tipsar:
– Var tydlig i kommunikation med församlingsmedlemmarna. Svara på alla frågor för att motarbeta rädsla, oro och
missförstånd.
– Tänk noga igenom säkerheten. Det är viktigt att både församlingsmedlemmar, eventuell personal och nya
människor som kommer in i verksamheten kan känna sig trygga. Tänk förebyggande utan att för den skull utgå ifrån
att något skulle hända.
– Skapa samarbeten både med andra församlingar och med kommunen. Det ligger en stor styrka i att lära av varandras
erfarenheter.