Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Utmaning och äventyr på RESAN

Ett oändligt antal intryck och möten. Närkontakt med missionsarbete av i dag och upplevelser för livet. Det har de 35 deltagarna i RESAN, de flesta ungdomspastorer, med sig hem i bagaget efter tolv resdagar i två länder. Följ med till Egypten och Etiopien.

RESAN anordnades av Pingst, PMU, IBRA och Pingst ung för att inspirera unga pastorer för mission och utvecklingsarbete och med på resan fanns också nyckelpersoner från de här verksamheterna.
Kairo, en av de storstäder som Pingst Internationellt fokuserar på just nu, förknippar de flesta med pyramiderna och de fick vi också se, men först åker vi till stadsdelen Mokattam, där människorna lever på att hämta sopor som de sen sorterar för hand. Underlaget till affärsverksamheten är för att uttrycka sig diplomatiskt, rikt.
I sopstaden Mokattam pågår en väckelse i den koptiska kyrkan och antalet kristna har ökat från 6 500 till 60 000 under de senaste årtiondena. Vi träffar fader Saman, som berättar om hur han 1974 fick Guds kallelse hit. De flesta levde då utan vatten och el, och drogmissbruk, våld och kriminalitet var utbrett. I dag drivs skolor, hälsovård och handikappomsorg av kyrkan och människorna har mat för dagen och välståndet ökar.
– Jag upplevde att Gud sa åt mig att inte vara rädd utan tala ut hans ord och det har jag gjort, säger fader Saman, men ber också om förbön på grund av den förföljelse som både han och hans kyrka får uppleva.
Vi avslutar stunden tillsammans med fader Saman med ett rejält bönemöte.
-De fördomar jag hade mot koptiska kyrkan blev helt nedbrutna efter mötet med honom, konstaterar Gustav Jacobson, ungdomspastor i Skellefteå.

UNDER BESÖKET I Egypten blir det väldigt tydligt att kyrkotillhörigheten inte är det viktiga. PMU och IBRA har flera olika samarbetspartners i landet och de representerar tillsammans en rad olika kyrkor och sammanhang, vars ledare samlas varje måndagseftermiddag för att tillsammans be för sitt land.
De följande dagarna delar vi upp oss i mindre grupper, och besöker olika projekt och samarbetspartners i Alexandria, Deltaområdet och i Kairo. Sammanlagt får vi alla på det viset chansen att se och inspireras av fyra, fem projekt. Pingstmissionen i Egypten handlar mycket om mediearbete, inte minst via internet och sociala medier, om socialt utvecklingsarbete, mänskliga rättigheter, ledarutbildning och församlingsbyggande.
Jag slås av att så många talar om att vara en välsignelse för sin nation, och att nationen ska vara en välsignelse för andra. Ett bibelord från Jesaja 19 ser jag inte bara på väggen i grottkyrkan i Mokattam, utan det citeras också av flera av dem vi besöker; ”Välsignat är Egypten, mitt folk”.
Vi möter entusiastiska, glada, kreativa personer, med stor förtröstan på Gud och vad han kan göra. Även om de ibland får vänta väldigt länge på att se något resultat. Vi förstår också att många av dem inte alltid kan vara öppna med det de gör och därför nämner jag inga namn på vare sig personer eller projekt här.

EN DAG DYKER PLÖTSLIGT en säkerhetsvakt upp med en laddad AK4 över axeln och säger att han ska åka med oss. Vill han bevaka eller beskydda? Vi får aldrig riktigt reda på varför, men försöker bara vara vänliga mot honom, och lite försiktigare med vad vi säger i bussen. Efter några timmar ler mannen med det hårdkokta utseendet faktiskt mot oss.
Under Egyptenbesöket kommenterar vi hela tiden trafiken. Våra inhemska nyfunna vänner förstår inte varför, men vi häpnar hela tiden.
– Det känns som att vara med i en Harry Potter-film, utbrister Victoria Öhrvall en kväll när chauffören i vår minibuss sätter gasen i botten och kryssar fram i superfart mellan motorcyklar, fotgängare, tuktuk-taxis, rullstolar, oändligt antal bilar och en och annan åsna.
När vi strålar samman igen allihop i den stora gruppen på ett hotell vid Röda havet får vi chans att dela med oss av de intryck vi fått och också möjlighet att lära känna människorna som på olika sätt arbetar i projekten bättre, eftersom många av dem finns med oss här.
– Jag tänker att människorna vi mött här har sådant hjärta för att människor ska få möta Jesus, säger David Freij, ungdomspastor i Vetlanda. Jag vill också möta människor med sådan kärlek.
– Älskar vi människor? Gör vi det tror jag vi kan göra vad som helst, det har de här dagarna påmint mig om, säger Jacob Axelsson, pastor och föreståndare i Pingstkyrkan i Edsbyn.

DET ÄR EN FÖRMÅN att under några dagar få umgås med så många människor som vill så mycket. Dels med alla pastorerna som är med på resan förstås, men också med de många unga egyptierna som längtar så efter att få se både enskilda människors och nationens liv förvandlade. Och mitt i allt allvaret är glädjen så påtaglig och hjälp vad vi skrattar mycket.
-Alla jobbar så hårt här för att sprida tron fast man egentligen inte får det och det fokuset vill jag ta med hem, säger Victoria Öhrvall, ungdomspastor i Katrineholm, och drömmer om att framöver kunna tala om mission på ett nytt sätt.
-Jag tycker det är så otroligt häftigt att ha fått lära känna människor här i Egypten och inse att så olika är vi ändå inte. Jag är så imponerad av hur strukturerat de jobbar. De har en tanke från början till slut. Var har vi läroplanen i kyrkan? säger Anna Larsson, ungdomspastor på Öckerö, med en bakgrund som danslärare.
Elin Hagwall, ungdomspastor i Boden säger att dagarna i Egypten fått henne att återupptäcka bönens betydelse.
– Här handlar det om liv och död. De tränas verkligen i lärjungaskap och människor kommer i funktion här. Vad blockerar oss?

I EGYPTEN KAN verkligen människor få lida för sin tro. Att få höra berättelsen om en hur en muslim blir torterad bara för att han visat intresse för kristen tro, ger perspektiv. Och att bli rundvisad på ett kontor, där chefen berättar att ”i det här rummet har vi bönesamling varje dag, minst en timme” är också imponerade.
-Vi har mött människor som tror på att Gud faktiskt gör saker och lever efter det. Och vi har sett vad de kan göra med de resurser de har. Vi kan lära oss av det och ta med oss det hem, säger Pontus Perstrand, ungdomspastor i Eskilstuna.

Vi flyger till Addis Abeba på natten och står sömndruckna i kö för att köpa våra visum tidigt på morgonen. Sen går vi ut i morgonluften, som känns väldigt kylig, jämfört med Kairo, och letar oss fram till bussen, som ska föra oss söderut.
Det är nog inte bara jag som drar lite efter andan lite när vi kommer till vår buss. All packning hivas upp på taket och plastas in och surras fast. Ikonbilderna i fronten och det pälsklädda innertaket prytt med fransar sticker ut.
Sätena är av något slags plastmaterial, som man fastnar i, och de saknar i princip stoppning och är definitivt inte gjorda för långa nordbor. Det är trångt, men det är ett gäng hjältar ombord, som glatt finner sig i de nya omständigheterna. Jag hör ingen klaga ens över bristen på säkerhetsbälten, men vi är flera som mer än gång funderar över vilket slags bränsle bussen går på. Avgaserna är korpsvarta och luktar hemskt.
Alla får en tvåliters vattenflaska, en frukt och en bit bröd och så inleder vi resan till Hawassa. Dit är det ungefär 27 mil från huvudstaden, men resan dit tar sina sex timmar ändå. Några lyckas med konststycket att somna.

FRÅN FLYGPLATSEN HAR vi fått sällskap av den svenskamerikanske missionären Karl Härgestam och en av hans amerikanska kollegor. Det är de som ska ta med gruppen ut på det stora äventyret och den stora utmaningen, att tillbringa ett par dygn i öknen tillsammans med arborefolket och få berätta de goda nyheterna för denna onådda folkgrupp.
Men först är det Hawassa som gäller. Församlingen där, som grundades för drygt 50 år sedan av svenska pingstmissionärer, driver ett arbete för hiv-/aids-drabbade kvinnor och deras barn. Många av dem möter upp tillsammans med pastor Getu. Innan det är dags för middag och träff med ett antal ledare i församlingen så delar några av kvinnorna med sig av sina livsöden.
På söndag förmiddag är det gudstjänst i kyrkan i Hawassa, då Pelle Hörnmark predikar, och får lämna över 300 000 kronor, som svenska pingstvänner samlat in till kyrkbygget, som pågår där.

DEN NYA KYRKAN kommer att bli Östafrikas största kyrka, berättar pastor Getu. Korset från den gamla kyrkan, som togs ner av kommunisterna på 80-talet och ersattes med hammaren och skäran under en period, kommer att pryda också den nya kyrkan.
Efter lunch på söndagen stuvar alla, utom jag, in sig och bagaget i bussen igen, och börjar den långa resan söderut. Jag har blivit sjuk och får stanna kvar i Hawassa. Pastor Getu tittar till mig och ger mig rapporter från gruppens öden och berättar att de har det tufft. Jag får reda på att resan i bussen till ”hotellet” i Konso tog elva timmar. Senare får jag höra att det inte fanns vatten i kranarna, och loppor i sängarna.
Efter några timmar gällde ny bussfärd i ett par timmar och sen helikoptertransport till en arbore-by. Att få över hela gruppen i omgångar tar tid, inte minst som det uppstår en hel del byråkratiskt krångel om rättigheter att starta och landa, så det är först frampå eftermiddagen som alla är på plats och tälten uppslagna i utkanten av en by.

ARBOREFOLKET BOR I ett väglöst ökenområde och lever på boskapsskötsel. Deras kultur innehåller många inslag av magi och demondyrkan.
Förutom den svenska gruppen är tio tolkar på plats (konversationerna översätts från engelska till amarinja till stamspråket och vice versa) och några missionärer, varav en svenska, Hanna Dahlkvist. De har tagit de första kontakterna med arbore och förberett besöket av den stora svenska gruppen. Längtan och bönen inför besöket är att åstadkomma ett rejält genombrott för evangeliet.
Och när vi senare, innan nattflyget hem till Sverige, summerar upplevelserna i Etiopien uttrycker Nick, en av de amerikanska missionärerna, sitt tack till gruppen för det de med Guds hjälp varit med och bidragit till. Nu tar andra vid och följer upp det hela.
I mötet med arborefolket används en metod som kallas storytelling. Det handlar om att muntligt presentera berättelsen om Gud och hans frälsningsplan.
– Vi gick runt, hälsade på folk och frågade om vi fick berätta en grej, förklarar Anna Larsson, Öckerö, och Caroline Eliasson, Kungsbacka. De flesta ville lyssna.
–  Vi fick vara med och be frälsningsbönen med en person, fortsätter de glädjestrålande. Andra i gruppen fick vara med och be om befrielse för besatta människor.

UNDER DE HÄR DYGNEN undgick ingen att bli både riktigt smutsig och svettig och några fick solsting. Hungern avtog i takt med värmen, men annars var det medhavd förtäring från Sverige som gällde för att skona magen. Några vågade sig dock på att prova på det kokta fåret, som slaktades den andra kvällen i byn.
– För min bekvämlighet och min kallelse var det bra att inse att pionjärarbete vare sig är glamoröst eller särskilt häftigt, säger David Gunnarsson från Sollentuna.
Han är tacksam för de erfarenheter han fått. Att nu tänka tillbaka på hur det var att sitta i skuggan och dela med sig av upplevelser, lyssna till Hanna Dahlkvist som arbetat länge med storytelling och att sjunga lovsång tillsammans kommer att värma upp vintermörket här hemma, förstår jag.

RESAN TILLBAKA NORRUT blev knappast mindre strapatsrik än den söderut. Bussen går sönder och det finns hinder på vägen och först efter 13 timmars resande i bussen är de framme på hotellet i Shashemenne vid halvfyratiden på morgonen. Och då är det tur att det finns vatten i kranarna!
När vi möts morgonen därpå tänker jag att nu är det nog trötta, nedslagna och kanske lite sura människor jag ska få möta. Men icke.
– Det var SÅ värt det, är den helt dominerande reaktionen och så visar de mig bilderna och filmerna i sina telefoner.
– Tänk att få sitta hemma hos en familj i en hydda där och känna att vi är så lika i så mycket. När de bjöd oss på fåret de slaktat innebär det att vi nu är en familj som hör ihop, säger Anna Larsson.
Den goa känslan och det fryntliga humöret finns kvar också när bussresan till Addis tar mycket längre tid än beräknat och lunchen får bli en klyfta melon i farten följt av en banan framåt halvsextiden på eftermiddagen.

I ADDIS ABEBA BESÖKER vi PMU-projektet Grace Empowerment, som riktar sig till kvinnor med hiv/aidsproblematik. Vi får höra fantastiska och rörande berättelser om hur praktisk hjälp till försörjning parat med självhjälpsgrupper, upplysnings- och informationsinsatser i närsamhället och upplevelsen av en personlig tro och ny värdighet lyft dessa kvinnor.
– Nu känner jag mig fri och behöver inte gömma mig längre, jag äter bra, har hus och möbler, säger en av kvinnorna glädjestrålande.
Innan vi far mot flygplatsen Bole uttrycker pastor Getu sin stora glädje över besöket och säger att nu ska han utmana ungdomarna i sin församling att också åka till arbore. ”Följ Guds kallelse i era liv! Det är det bästa!” är orden han skickar med oss.