Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.
Varje måndagskväll (utom under jul- och sommarloven) i närmare 30 år har en grupp kvinnor mötts till träningspass i Vallhovskyrkan i Sandviken. FOTO: MONA WIKLANDER

Varje måndagskväll (utom under jul- och sommarloven) i närmare 30 år har en grupp kvinnor mötts till träningspass i Vallhovskyrkan i Sandviken. FOTO: MONA WIKLANDER

UTMANING FÖR KROPP OCH SJÄL

Varje måndagskväll samlas en grupp kvinnor i Vallhovskyrkan i Sandviken för att träna kondition och styrka. – Vi har en trevlig kväll tillsammans där vi tränar och också får social samvaro, säger ledarna Mona Wiklander och Marianne Lannsjö.

Mona Wiklander, pensionerad pedagog, och Marianne Lannsjö, rehabiliteringsläkare, har i närmare 30 år lett träningskvällar i Vallhovskyrkans gymnastiksal (tidigare Murgårdskyrkan) i Sandviken.
– Jag hade gått på Friskis och tränat i många år och de tyckte jag skulle bli ledare där, men på en bussresa som kyrkan gjorde började vi prata om det där med träning och att vi kanske kunde göra nåt i kyrkan och på så vis drog vi igång, berättar Mona.
Träningskvällarna har alltså fortsatt sedan dess och med tiden blivit en viktig kvinnoaktivitet, där ungefär hälften av deltagarna inte har någon annan koppling till församlingen. Information om aktiviteten sprids från mun till mun.
– Jag tror att det är bra att det är en träning bara för kvinnor, säger Marianne. Det är mindre kravfyllt och gör det också möjligt för många nysvenska kvinnor att delta.
– Vi märker hur de njuter av att få vara en i gruppen och vad roligt de tycker det är när de kan ta med något gott till de gånger vi har fika efteråt.
Nu i vår har ungefär hälften av deltagarna i gruppen sitt ursprung i annat land än Sverige.
Både vid terminsstarterna och avslutningarna anordnar de någon speciell aktivitet, exempelvis en cykelutflykt eller så.
Några gånger per termin avslutas träningskvällen med fika och samtal. Och oftast med en bön allra sist.
– Vi tar upp det som är aktuellt för deltagarna och upplever att de känner sig väldigt trygga i gruppen och vågar prata om det som oroar dem. Vi får ibland a önskemål om att be för ett speciellt land eller för en familjs situation.
– Tanken är att man ska få komma precis som man är, prata om det man behöver och att det inte ska vara så kravfyllt och absolut inte flashigt. Vi har en trevlig kväll tillsammans, helt enkelt, där vi tränar, faktiskt ganska hårt, och också får känna gemenskap, säger Marianne.
– Den positiva och tillåtande atmosfären är viktig, säger Mona och berättar att en kvinna som deltagit i gruppen sagt att hon går som på moln hem och att hon njuter av att atmosfären gör henne lugn.
När Mona Wiklander drog igång träningen fick hon med sig Marianne Lannsjö, som från sin verksamhet som läkare vet vad det betyder att kontinuerligt träna och stärka sina muskler och vad mycket värk som går att förebygga genom detta. Mona och Marianne
brukar turas om att leda gruppen varannan vecka.
Fokus ligger både på kondition och styrka. Marianne betonar vikten av att ge kroppen båda delarna.
– Våra ryggar behöver det här, säger hon. Det är viktigt att röra sig, även när det gör ont. Rörelse gör att kroppen läker snabbare.
Något som är ny information för många i gruppen.
– Vi säger till alla att de ska göra så mycket som de orkar och komma som de är, säger Marianne.
För det mesta deltar mellan 12 och 15 kvinnor i måndagsträningen, som sker till musik, oftast uttalad kristen sådan, om inte låtar med okej texter. Ibland är det cirkelträning, ibland använder man sig av tabatametoden (en högintensiv intervallträning).
– Det blir effektivt och våra deltagare tycker det är roligt, säger de.
Församlingen har en gymnastiksal i kyrkan och det är den som gruppen använder, liksom duschar och omklädningsrum.
De deltagare som har möjlighet får betala en terminsavgift på 250 kronor.
– Den är mest symbolisk men de pengarna går till kyrkan, som ju håller med lokaler.
Både Mona och Marianne rekommenderar andra församlingar att också erbjuda fysträning, om möjligheterna finns.
– Det bästa är kombon; att både kroppen och själen får sitt, säger de.
Visst har det funnits gånger då det varit lite motigt att ge sig iväg och leda ett pass, medger de.
– Men när man väl är där så känns det alltid jättebra.