Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer
”Jag vill lyfta upp tuffa ämnen på bordet”,Christine Viklund, ny ansvarig
för verksamhetsområdet säger Christine Viklund, nyanställd verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg. FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

”Jag vill lyfta upp tuffa ämnen på bordet”,Christine Viklund, ny ansvarig för verksamhetsområdet säger Christine Viklund, nyanställd verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg. FOTO: ULRIKA RAMSTRAND

Upprättade människor är målet

Christine Viklund ny ansvarig för Pingst Omsorg

Pingst Omsorg, vill vara med och upprätta människor. I relationer, i bilden av sig själva och i de sammanhang och omständigheter de befinner sig. Verksamhetsområdet Pingst Omsorg handlar om stora frågor som familjerelationer, psykisk ohälsa, trygg församling och funktionsnedsättningsfrågor.

Christine Viklund ingår sedan några veckor i arbetslaget Pingst Församling.
– Jag ser det här jobbet som en chans att få lyfta upp tuffa ämnen på bordet och dra fram sånt i ljuset. Jag känner mig trygg med att göra det för det är ju sanningen som gör oss fria på riktigt.
– Min utgångspunkt är att vi i församlingarna är som en familj, att vi är söner och döttrar till den högste kungen och som sådana ska stötta varandra på livets alla områden och faktiskt blanda oss i varandras liv.
Christine Viklund är bara 31 år, men har ändå hunnit vara verksam inom vården och omsorgen i 13 år. Hon är utbildad undersköterska och har de senaste åtta åren arbetat som samordnare och sedan 2016 även som enhetschef för ett privat omsorgsföretag och haft ansvar för 70 personal och 13 brukare.
I början av året kände hon att det var dags för något nytt.
– Gud talade till mig på olikasätt om att det var dags för mig att kliva ur båten, att våga vara modig och lita på honom på ett nytt sätt.
När en av hennes pastorer visade henne annonsen om verksamhetsansvarig för Pingst Omsorg och sa ”Är det dig de söker?”, så klack det till hos Christine och på den vägen är det.
Christine ser människors olikheter som en tillgång, och menar att det är i enlighet med Guds hjärta och tanke att alla miljarder människor på jorden är unika.
– Ingen är exakt lik någon annan och det är meningen så. Alla måste få plats och har samma värde. Jag tror Gud både utmanar och vill lära oss att möta människor med kärlek, ömhet och respekt och se på dem som han gör.
– Det står i Bibeln att det är genom vår kärlek till varandra som världen ska förstå att vi är kristna och att Gud är på riktigt. Jag har själv upplevt upprättelse på så många plan och vet vad det betyder.
Christine berättar om hur hon kom till tro som 18-åring efter en extremt destruktiv tonårsperiod, då hon led av panikångest, svår livshotande anorexia och en helt sjuk självbild.
– Jag sökte bekräftelse och helhet i alla möjliga sammanhang, säger hon. Jag hade ingen som helst koll på vem jag var.
Men, det fanns människor som bad för henne, och som lät henne veta det, bland annat hennes systrar och även hennes pojkvän (numera man).
En dag kollapsade Christine när hon jobbade som boendestödjare och var i mataffären för att handla åt en brukare.
– Jag hade inte ätit nånting, hjärtat krampade och inget fungerade i kroppen. Det blev dramatiskt och jag blev hämtad av ambulans.
Christine berättar om hur hon låg på sjukhuset en tid och nästan hade gett upp.
– Men så vaknade jag en natt efter att jag hade kommit hem och kom på att jag faktiskt ville göra massa saker med mitt liv, att jag ville ha en framtid. Så då sa jag till Gud, att om du finns och är på riktigt så kom nu, kom och rädda mig. Hela mig om det finns något som är värt att rädda och om du gör det så ger jag dig hundra procent av allt jag är, har och kan, hela min framtid.

Nästa morgon ringde en av hennes systrar precis som hon brukade. Den här gången sa hon att hon upplevt att Gud skulle hela Christine. ”Nu kommer ditt helande”, sa hon. Strax därefter ringde överläkaren på Serafimerlasarettet och sa att ”nu ska du få bli frisk”. Christine hade fått chans att komma under behandling på ätstörningsenheten där.
– Jag kom dit och fick hjälp gick i terapi och började äta. Redan första dagen åt jag en portion spagetti och köttfärssås och de var oroliga för att mina tarmar skulle spricka, men det gick bra och jag mådde bra. Gud hade ju sagt att jag skulle bli frisk så jag kände mig inte rädd att äta.
På tre månader var hon friskförklarad och uppe i normalvikt, även om processen att få kropp, själ och ande i balans tog lite längre tid. Sköterskan som skulle ta alla prover när det var dags för utskrivning från ätstörningskliniken sa att det var som om sjukdomen hade raderats ur Christines kropp, att det inte fanns några tecken på att hon någonsin varit sjuk, varpå Christine svarade att ”det är det Gud gjort, Han är på riktigt”.
Idag har Christine sin identitet i Gud, i att det är Han som räddat henne och finns nära henne hela tiden.
– Jag är Guds barn, Guds dotter, värd att älska, värd att frigöra och rädda.
Hon citerar sitt favoritbibelord från Johannes 15 i den stora röda Bibeln hon alltid vill ha med sig: ”Bli kvar i min kärlek” och ”Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er” och ”Älska varandra så som jag har älskat er”.
– Jag vill ta tag i alla dessa komplexa och stora frågor utifrån den gudomliga kärleken. Min prioriterade agenda är att få vara med och upprätta människor!
– Världen kan inte se och ta till sig hur mycket vi älskar Gud innan de lärt känna honom, men de kan förstå och ta till sig hur mycket vi älskar varandra. Det ska bi tecknet på att det finns en kärlek som är totalt utgivande.
Några månader efter sin Gudsupplevelse lät Christine döpa sig i Botkyrka Pingst och hon talar varmt om den kärlek hon upplevde i den församlingen. Numera är hon med i Tjuofyrakyrkan i Flemingsberg. Familjen, som också består av två barn, David, 6, och Noomi, 4, bor i Huddinge.
Exakt hur Christine Viklund ska lägga upp sitt nya jobbet får visa sig efterhand, säger hon.
– Ja, jag får känna mig för lite och se var behoven finns. För att de finns är hon övertygad om.