Nationell bönedag 22 november Läs mer
Foto: ULRIKA RAMSTRAND

Foto: ULRIKA RAMSTRAND

Trygghet inför döden

Therese Liljeblad skriver: För en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus Kristus.

"Som troende kan vi vara helt trygga inför döden. även om vi inte vet exakt vad det innebär så kommer vi vara tillsammans med Jesus."

På spårvagnen här i Göteborg möttes resenärerna under våren av reklamen: ”Vi vet vad som händer efter döden”. Poängen för en juristbyrå var att lyfta kunskapen inom juridiken och inte att svara på vad som händer med den avlidna efter döden i existentiell mening. Reklamens ordval ville väcka intresse och var ett uttryck för att människor idag brottas med frågorna om döden och söker svar. Frågan om vad som händer efter döden är aktuell i alla tider eftersom varje människa står inför det faktum att vi alla någon gång ska dö.

DEN KRISTNA TRON LÄR ATT Gud har förberett en tillvaro där människan kan få leva ett evigt liv tillsammans med honom. Men vad är det som egentligen händer när en troende dör? Detta är intressant och jag levde med dessa frågor på ett särskilt sätt i våras då jag skrev en uppsats kring ämnet Paulus och döden. En bibeltext som jag studerat i vilken Paulus talar om döden är Första Thessalonikerbrevet 4:13–18. Låt mig dela med mig av några tankar utifrån texten.
”Bröder, vi vill att ni skall veta hur det går med dem som avlider, så att ni inte behöver sörja som de andra, de som inte har något hopp. Om Jesus har dött och uppstått, vilket vi tror, då skall Gud också genom Jesus föra till sig de avlidna tillsammans med honom.
Med stöd av vad Herren lärt oss säger vi er detta: vi som är kvar här i livet då Herren kommer skall inte gå före de avlidna. Ty när Herren själv stiger ner från himlen och hans befallning ljuder genom ärkeängelns röst och Guds basun, då skall de som är döda i Kristus uppstå först, och därefter skall vi som är kvar i livet föras bort bland molnen tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och sedan skall vi alltid vara hos honom. Ge nu varandra tröst med dessa ord.”
Döden är inget hinder för att vara med vid Jesu återkomst. I Apostlagärningarna kan vi läsa om när Paulus är på missionsresor och grundar församlingar. Under Paulus andra missionsresa (Apg 15–18) kom han till Thessalonike. Befolkningen där var främst greker, men det fanns också andra folk såsom exempelvis judar. Paulus besökte synagogan och predikade frimodigt om Jesus som Messias. Flera kom till tro på Jesus, både judar och greker, och en församling grundades.

NÄR HAN RESTE VIDARE fick han senare rapport därifrån och det verkar som att några av de troende i Thessaloniki hade dött sedan Paulus lämnade dem. Det fanns en viss oro för att de avlidna skulle missa Jesu återkomst. Paulus ville försäkra dem om att de som har dött ska uppstå först och sedan de som fortfarande är i livet. Döden är alltså inget hinder för att vara med vid den stora festen, Jesu återkomst.
Jesu död och uppståndelse är vårt hopp. Den grekiska synen på döden innebar en separation mellan människans kropp och själ. I detta liv är själen helt bunden till kroppen och kallad att betrakta verkligheten genom kroppen liksom genom ett fängelsegaller. Vid döden frias själen från kroppen på ett sätt som beskrivs som att befrias från bojor.

FÖR ROMARNA, SÅ ÄVEN för grekerna, var den avlidne beroende av att begravningen utfördes på rätt sätt som försäkrade den avlidnes överlevnad. Att inte bli begraven alls innebar risken att inte tas upp i gemenskapen utan gå igen bland de levande människorna. I Gamla Testamentet förstår vi att även i den judiska bakgrunden var begravningen betydelsefull. Det grekiska tänkandet med åtskillnaden mellan kropp och själ var dock främmande i den hebreiska mentaliteten. I Gamla Testamentet finns profetiska texter om Messias som skulle komma och lidandet skulle ställas till rätta. Till mottagare med  dessa olika bakgrunder skriver Paulus brevet till församlingen.

I TEXTEN FINNS INTE spår av att vissa riter skulle vara nödvändigt för livet efter detta. Paulus talar inte emot en hedersam begravning, men det avgörande verkar vara något helt annat, enligt vers 14; Jesu död och uppståndelse! Oavsett hur mycket jag studerar handlar alltid det avgörande om vad Jesus har gjort. Försoningen med Jesu död och uppståndelse står i centrum och det är vårt hopp. Jesus kom till en förlorad och trasig värld för att ge oss evigt liv. Johannesevangeliet 3:16 beskriver att ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv”. För en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus Kristus. Vad händer när en troende dör? Vilket tillstånd inträder vid döden? Vi kommer få en uppståndelsekropp när Jesus kommer tillbaka, men vilket tillstånd har den avlidne till dess? Frågorna är många gällande detta. En beteckning som ofta förekommer när det gäller Paulus syn på döden är ”mellantillståndet”.
Begreppet finns inte med i Nya Testamentet utan är som en teknisk term för att beskriva det tillstånd som en troende träder in i perioden mellan döden och fram till det att den troende ges en uppståndelsekropp vid Jesu återkomst. Ett omdiskuterat uttryck som Paulus använder för att beskriva vad som sker när den troende dör är ”sömn”.

DET GREKISKA VERBET κοιμάω i 1 Thessalonikerbrevet 4:13 översätts med ”dem som avlider” i Bibel 2000, ”dem som har insomnat” i Folkbibeln och ”dem som gått till vila” i Åkessons översättning. Forskare finner att det var vanligt förekommande i antiken; både i grekisk och judisk litteratur, att använda termen ”sömn” som omskrivning av döden. Begreppet ”sömn” verkar mer beskrivas utifrån de levandes perspektiv; hur de avlidna, stilla och tysta, uppfattas som sovande.
Jag tycker att det bidrar med ett intressant perspektiv, då det kanske inte är ett sovande omedvetet tillstånd som texten beskriver utifrån den avlidnes perspektiv. En rad följdfrågor väcks gällande hur medveten den avlidna är i mellantillståndet. Gäller samma tid på andra sidan döden som här? Kanske upplever den avlidna inget mellantillstånd då den lyfts ur tiden? Paulus skiljer sig från samtida grekiskt och romerskt tänkande på ett tydligt sätt. Målet är inte ett kroppslöst tillstånd utan uppståndelsen är grundläggande i Paulus syn på döden. Frågan om mellantillståndet hamnar  därför på sätt och vis i skuggan, eftersom det inte utgör det slutgiltiga målet.
Något som texten är tydlig med och avslöjar i frågan är att för en troende innebär döden fortsatt gemenskap med Jesus. Uttrycket ”i Kristus” i vers16 kan förstås som att de som levt i Kristus ska vara i Kristus även efter döden. I andra texter av Paulus kan samma slutsats dras; exempelvis uttrycken ”flytta bort från kroppen och få vårt hem hos Herren”,
2 Kor 5:8 och ”för mig är livet Kristus och döden en vinning”, Fil 1:21.

VI HAR FÅTT ETT LIV här och nu att förvalta. I avslutningen av texten i Första Thessalonikerbrevet står ”Ge nu varandra tröst med dessa ord”. Den troende som har dött är tillsammans med Kristus, men för oss som finns kvar är det tomt, ledsamt och svårt. Paulus uppmuntrar oss inte att påskynda eller sträva efter vår egen död utan vi lever här och nu och har fått ett liv att förvalta.

SAMTIDIGT SOM JAG har gjort en djupdykning i ämnet döden bär jag ett nytt liv i magen. I slutet av september  beräknas vår nya familjemedlem anlända. Det är vårt första barn och ett tag in i graviditeten gick vi på ultraljud. Vad fantastiskt att få se den lilla människan därinne, fingrar, tår, ryggrad, hjärta och de olika delarna som var på plats. Att få tjuvkika innan ni andra får se, det var häftigt! Men så slog det mig att vi kanske inte alls var först. Någon annan verkar ha hunnit före.
I Psaltaren 139 läser vi om hur Gud såg oss innan vi föddes. Guds perspektiv är så mycket större än vårt. Han som vakar över oss, ville vårt liv, var med innan vi tog vårt första andetag, vill ha gemenskap med oss här och nu, men också när vi tagit vårt sista andetag på denna jord. Som troende kan vi vara helt trygga inför döden. Även om vi inte vet exakt vad det innebär så kommer vi vara tillsammans med Jesus.