Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

SUSANNE litar på Gud i dödsskuggans dal

Susanne Ingeson har levt med svår cancersjukdom de senaste tio åren. – Trots sjukdomen är jag mer hel inuti nu än tidigare. Jag har en större tro på Gud och har lärt mig vad tacksamhet och nåd är, säger hon. Susanne hoppas fortfarande på ett helandeunder, men säger samtidigt: – Det är ett under i sig att jag lever.

Vi hörs först på telefon och det hon berättar då gör mig nyfiken på att träffa Susanne, som i ungefär tio år tvingats leva med det faktum att cancersjukdom varit en högst aktiv del av hennes och familjens liv. Hon bor med sin man och två barn, en flicka på 17 och en pojke på 13, i en rödmålad villa i Falun. Hon hämtar mig på stationen i strilande höstregn och jag noterar att hon bär ett rosa band på sin regnjacka.

Vi kryper upp i var sin soffa i familjens ombonade vardagsrum och Susanne berättar om sin livsresa i dödsskuggans dal de senaste tio åren. Hon berättar om mycket svåra saker på ett både lugnt och samlat sätt. Men utan att på något sätt sticka under stol med att det bitvis är tufft, ja, mycket tufft.
Men, och det är det som är det viktiga och som jag har med mig när jag åker därifrån, hennes berättelse är framför allt en berättelse om förvissningen om att Gud är med. Alla dagar.
Ä Visst finns det dagar då det är jättetungt och jag känner mig förtvivlad och gråter mycket. Då är det en trygghet att andra ber och tror åt mig när jag inte riktigt orkar. Det gör att jag känner mig buren.
Ä Vi har fått så mycket förbön och omsorg under de här åren och jag vet om människor som ber för oss varje dag och som gjort det i åratal.

Familjen har sitt andliga hem i pingstförsamlingen i Falun. Men mellan varven har Susanne inte riktigt orkat med att besöka kyrkan och klarat av den sociala delen av det. Då har samlingarna i, och omsorgen från medlemmarna i, husgruppen blivit desto viktigare.
I september för tio år fick Susanne sin första bröstcancerdiagnos. Den kom som en chock, det var allvarligt, hon var illa ute, och hon kände sig väldigt rädd för att hon skulle dö. I familjen fanns då två små barn.
Ä Samtidigt förstod jag inte hur jag skulle orka leva. Det var outhärdligt att tänka på att kanske behöva skiljas från sin familj.
Ä Genom åren har jag förstås känt oro för barnen, men Gud har bevarat dem. Vi har försökt låta dem vara delaktiga och så länge de frågar och pratar känns det lugnt. Min dotter har tröstat mig med att det går bra, att Gud är med.
Barnen har mitt i allt tagit Susannes sjukdom på ett naturligt sätt, säger hon.
Ä Min dotter var med och valde peruk till mig när jag tappade håret, hon tyckte inte om när jag kom i sjal och hämtade henne på skolan. Och när jag var tvungen att åka till Gävle för att få behandling, fick min son, som inte gillade det, följa med en dag och se vad som hände.

När man väl inser att sjukdomen är ett faktum har man inget annat val än att hänga på det som händer, konstaterar Susanne. Behandlingen bestod av cellgifter, operation och strålbehandling. Man skulle kunna tänka sig att Susanne åkte rakt ner i ett svart hål av förtvivlan, men så var det inte.
Ä Nej, Gud bar mig och min familj, säger hon. Livet är inte alltid så enkelt, men Gud har lovat att vara med genom i allt. Det fick jag en stark förvissning och löfte om i samband med att jag blev kristen som 20-åring och det har burit.
Hon berättar om vardagsunder under den här tiden, som till exempel att hon, med två ganska små barn, helt klarade sig från infektioner när hennes immunförsvar var nedsatt på grund av cellgifter.
Ä Jag hade ett himmelskt immunförsvar, säger hon och ler.

Ett och ett halvt år senare, på sonens femårsdag, var det dags för ännu ett läkarbesök. Susanne räknade med att få höra att nu var det värsta över. Då kom nästa chock. Ännu en bröstcancerdiagnos. Men en cancer av annat slag, som måste behandlas på ett annat sätt. Med hormonell behandling, som också påverkade henne psykiskt och gjorde att hon åkte jojo känslomässigt och gick in i en depression.
Ä Du vet, jag fick mörka tankar, man förkastar sig själv, inget funkar. Jag kände mig värdelös, som en person som inte hade något att ge, som bara var dålig. Jag kände mig utsatt, naken, blottad, hade svårt att tycka om mig själv. Det påverkar hela familjen och det var också svårare för mig att känna att Gud var med.
Ändå var Gud där, och vännerna i församlingen hjälpte också till att bära genom det svåra. Och mitt i den här situationen fick Susanne uppleva att Gud mötte henne.
Ä Ja, jag kände verkligen att han älskade mig och började förstå vad nåd är. Min tro hade varit rätt prestationsinriktad tidigare, men nu var det borta. Jag insåg att det räckte att jag bara var. Gud sände människor till mig som visade mig omsorg. Människor som var Guds händer och fötter för mig. Jag insåg att Gud är min goda pappa i himlen. En famn där jag får vila.

Att vara så här svårt sjuk under lång tid innebär också en lång sjukskrivningsperiod och det dröjde länge innan Susanne ens kunde börja tänka på att börja arbeta igen. Att gå tillbaks till det tidigare jobbet som socialsekreterare med klientstöd kändes för tufft. Under rehabiliteringen fick hon chans att prova på andra arbetsuppgifter, bland annat att rekrytera människor som kan ställa upp för andra.
Ä Det var väldigt läkande för mig att träffa människor som ville hjälpa andra, säger hon.
Och så småningom blev en tjänst inom området ledig och numera jobbar hon både med personer som behöver stöd och med personer som vill ge stöd och är glad för den kombinationen.
Ä Ja, jag ser Guds omsorg också i detta.
Susanne fick en period där hon kunde återhämta sig, och började känna sig stark både fysiskt och psykiskt igen.
Ä Det är jag tacksam för.

När vi pratar inser jag att ordet tacksam är ett ord hon återkommer till gång på gång. Tacksamhet över livet, över praktisk hjälp från svärföräldrar som bor nära, att maken har kunnat jobba hemifrån mellan varven, att ha en trädgård att njuta av, kunna gå promenader, plocka svamp, klara av de vardagliga sysslorna, vara tillsammans med sina kära och känna stödet från vänner och församlingen är bara något av det hon nämner.
I maj 2010 slog sjukdomen till igen. Nu med metastaser i lymfkörtlarna i bröstkorgen. Den förebyggande behandlingen hon fått efter de första cancerdiagnoserna hade inte haft önskad effekt. Susanne fick nya cellgifter, men den här gången av ett annat slag, mer målinriktade, och som inte innebär att hon tappar håret.
Ä Jag har klarat av att i stort sett jobba halvtid under hela behandlingen, säger hon, som nu omväxlande består av cellgifter och av hormonell behandling.
-Det var förstås svårt att få det här nya beskedet, erkänner Susanne. Den sort jag har nu kan inte botas, men kan kontrolleras och vi har sett att behandlingen är verksam. Jag har gott hopp om att kunna leva med detta och det finns otroligt bra behandlingar och det händer mycket inom detta område.
Ä Jag är tacksam för att bo i Sverige och att jag får bästa tänkbara vård. Och tacksam för att jag får lita till både tro och vetenskap.

För det är klart att Susanne hoppas på ett ingripande av Gud, att få bli helt och fullständigt helad från sjukdom.
Ä Ja, det har vi gjort i tio år nu, säger hon, och visst kan det kännas svårt att det inte händer. Jag är ju övertygad om att det kan hända och öppen för det.
Ä Men, på sätt och vis är det kanske ett större under att få leva av nåd dag för dag, säger hon. Och även helande är förgängligt.
Samtidigt upplever hon att det är Guds kraft som håller sjukdomen i schack och att det är ett bönesvar att hon fortfarande lever. Ja, ren nåd, faktiskt.
Ä Efter den första behandlingsperioden sa doktorn till mig att jag hade 50 procents chans att leva i fem år. Och ovanpå den prognosen har jag fått ytterligare två cancerdiagnoser!

Hon säger att hon inte funderar på varför just hon blivit drabbad.
Ä Nej, det är bara en återvändsgränd för tankarna. Jag tror inte att Gud skickar sjukdom och lidande på oss, men att Han lidermed oss. Jag ser ingen mening i sig med lidandet, men hur meningslöst det än är så kan Gud vända det till något gott.
En kvinna i församlingen ringde en dag till Susanne för att ge henne ett bibelord. Hon hänvisade till några verser i julevangeliet i Lukas 2, där ängeln uppmanar herdarna att inte vara rädda.
Ä Hon tyckte först att det var konstigt att ge mig ett ord ur julevangeliet, men det är ju verkligen sant; vi behöver inte vara rädda.
Susanne berättar också om hur hon och sonen en dag satt och pratade och hur han tog en tumvers i Bibeln, som ligger framme i vardagsrummet. Han fick upp Jesaja 43:1Ä2 på exakt samma tema. ”Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig.”
Ä Då rann tårarna, säger hon. Det löftet har verkligen burit mig och familjen. Guds löften håller.

Susannes sjukdom innebär att familjen Ingeson lever väldigt mycket här och nu och tar tillvara på nuet. Och att kampen ofta handlar om att kunna få till en så vanlig, normal vardag som möjligt. Eller att som i somras kunna genomföra en drömresa till USA tillsammans hela familjen.
Ä Det viktigaste är att vi har varann och får spendera tid tillsammans.
Innan jag vänder hemåt bjuder Susanne på soppa hon lagat av trattkantareller hon plockat själv. Vi fortsätter prata och hon säger till mig att nog har det kostat på att vara sjuk och att jag inte ska tro att hon är särskilt stark.
Ä En del tror det, men jag kan känna mig väldigt bruten. Men min styrka kanske är att jag vågar vara svag och be om hjälp. Jag har känt det som om jag varit buren på en våg och känt mig väldigt välsignad av det.
Kraft hämtar hon i bönen, i stillhet, i naturen, i promenader, genom att läsa Bibeln och lyssna till uppbyggande lovsång.
Ä Jag vet ju var kraften finns att hämta, och Guds kraft tar aldrig slut.

Susanne säger att hon försöker att inte oroa sig, utan ta en dag i taget, men att visst kommer dagar då det är tungt.
Ä Men, det som känns får jag känna och när jag inte orkar finns andra som gör det. Samtidigt är mina känslor inte det avgörande.När jag var deppig kunde jag inte känna Gud, men han visade sig på andra sätt och att Han är så mycket större än mina upplevelser.
I dag säger hon att hon är totalt beroende av Gud. Och att hon är tacksam för att få vara med om så många vardagsunder.
Ä Jag tycker att jag ser sådana väldigt ofta, jag tycker man gör det om man öppnar sig för det.
På tåget hem summerar jag mötet med Susanne för mig själv och tänker att vårt samtal mer handlat om att ta vara på livet när man har det, än att lägga kraft på att vara rädd för att mista det.