Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Språkkafé - en väg till gemenskap

I Pingstkyrkans språkkafé möts individer för ett ömsesidigt och kravlöst lärande som bryter isolering, skapar relationer och banar väg in i det svenska samhället. Dagens stora flyktingström gör verksamheten viktigare än någonsin och engagemanget är stort från församlingsmedlemmarna.

Det är torsdag förmiddag och i Pingstkyrkan, Sollentuna, är en stor grupp volontärer ivrigt sysselsatta med att flytta borden så att de bildar mindre grupper nere i församlingsvåningen. Så underlättas nära samtal mellan  personer från olika länder i världen, som snart kommer att ta plats runt dem. Det som förenar besökarna är behovet att lära sig det svenska språket och komma in i samhället.
Väggarna pryds av bokstäver och bilder på Malala, Martin Luther King, Stålmannen, med flera, som ger reflektioner och ingångar till samtalsämnen. Det är snart dags för språkkafé, som hålls en gång i veckan i församlingens regi, i samarbete med Bilda.
– Att vi möts så här på en informell nivå ger trygghet och öppnar upp för bra samtal, säger Barbro Bertilsson, som leder verksamheten som pågått i tre år. Lärare på SFI har berättat att när de ska ta med sina grupper hit, då vill alla vara med.
Men innan de första deltagarna anländer så samlas vi och knäpper händerna till bön. ”Herre låt alla vara sedda denna
dag” ber någon. Snart fylls det på runt varje bord, där det förutom besökarna sitter två församlingsmedlemmar. De ska hjälpas åt att hålla samtalet, som bör ske på svenska, igång.
Två unga kvinnor drar ut varsin stol bredvid mig. Båda kom från Kina för ett år sedan, eftersom deras män fick jobb som programmerare på Ericson.
– Jag såg skylten om språkkaféet en dag när jag gick förbi kyrkan, berättar Jin Lih. Det här är en jättebra chans att träna på svenska och dessutom har jag fått kompisar.
Förutom att det är så mörkt på vintern, så trivs hon bra i Sverige, och värdesätter särskilt att luften är betydligt renare än hemma i Peking. Även om hon ibland får leta efter orden, så uttrycker Jin sig förvånansvärt bra. Hon beklagar sig över att hennes man inte är lika intresserad av att lära sig svenska, och berättar att hon försöker ge honom lektioner där hemma på kvällarna.
Senare ansluter sig Rami från Syrien. Han berättar att hans mål är att bli civilingenjör, och att han hoppas komma in på
universitetet så småningom. Samtalet flyter på med lätthet. Församlingsmedlemmen Owe Lidbrandt berättar att han bott i hela sitt liv i Sollentuna, och får veta att Rami kommer från Damaskus.
– Där är det lite lugnare än i många andra delar av Syrien, säger han.
Vid ett annat bord samtalar Sigursbjörg Gudmundsdottir från Island med sin nya kompis Charlie Baghdy från Syrien.
– Jag älskar språkkaféet och kommer hit varje torsdag, berättar Sigisbjörg. Det här är en så bra möjlighet att lära känna nya människor.
Hon tycks sprudla av glädje, och senare får jag veta att hon precis fått jobb som apotekare. Charlie ser mer allvarlig ut,
och det märks att hans tankar är kvar hos släktingarna hemma i krigets Syrien. Men han trivs bra i Sverige:
– Det är ett varmt land, och värmen kommer från människorna snarare än från solen, säger han.
Abir Alkolsili, som kommer från samma land, visar mig stolt en bild på sin dotter i mobiltelefonen. Hon berättar att hon har en syster i Tyskland som också vill komma till Sverige.
Inför varje torsdag turas volontärerna om att baka och att förbereda ett valfritt ämne att säga några ord om. Denna gång
är det Britt Sandbergs tur. Hon berättar att Sverige är ett kungadöme och delar ut bilder på medlemmarna i kungafamiljen, något som väcker stort intresse.
Senare leder Barbro deltagarna sången I natt jag drömde. Hon frågar sedan om någon fyller år under veckan, men ingen ger sig till känna. Att Sigisbjörg fått arbete är dock värt att fira, liksom att en annan deltagare just fått hit sin mamma och syster från Syrien.
Kaffet och det goda fikabrödet lättar upp stämningen ännu mer, liksom gitarren som Bert Christiansson plockat fram. En av de melodier som han spelar visar sig ha sin motsvarighet på det språk som de syriska kafégästerna talar och de sjunger ivrigt med.
– Sången öppnar dörrar och avdramatiserar möten, konstaterar han senare. Deltagarna har lärt sig Ja må han leva och vill alltid sjunga den.
När vi samlas efteråt för en utvärdering av dagens språkkafé, berättar flera av församlingsmedlemmarna att verksamheten betyder mycket för dem själva också. Att de är så många som hjälps åt gör arbetet mindre betungande och sårbart.
– Jag har fått så fina kontakter. Jag har länge haft en längtan att hjälpa till på något sätt och det här känns så meningsfullt. Jag känner att jag behövs, säger Anita Nilsson.
Engagemanget har ökat stadigt både från församlingsmedlemmarnas sida och från besökarna som vill lära sig svenska.
Denna torsdag är 45 personer samlade varav 17 är församlingsmedlemmar och 28 män och kvinnor från andra länder.
Även om det inte är evangelisation som de ägnar sig åt under språkkaféet, så går det bra att tala om den kristna tron när det naturligt öppnas upp för ett sådant samtal. En del av kafégästerna kommer också till församlingens gudstjänster.
– Här når vi varandra från människa till människa, säger Britt Sandberg. Många av deltagarna har aldrig ens besökt ett
svenskt hem. Genom detta arbete bygger vi personliga relationer som utvecklas vidare utanför själva kaféet. Vi vill bryta isolering, riva murar och sänka tröskeln till kyrkan.

Tips till församlingar som vill starta språkkafé

  • Se till att det finns en lämplig lokal och en ledare.
  • Samverka med kommunen för att få kontakter.
  • Samarbeta med Bilda för att få tillgång till intressanta kurser och litteratur.
  • Annonsera i olika forum för att skapa kännedom om verksamheten.
  • Engagera församlingens medlemmar. Man behöver inte vara lärare, det viktiga är intresset för människor och att vara sig själv.
  • Lista olika teman och frågeställningar som du kan ha till hjälp för att få igång samtal.