Släpp loss musiken

usik är som andra konstarter ett uttryck för någonting. Den som målar en tavla eller komponerar musik vill berätta någonting för oss som tittar eller lyssnar. Tavlan eller musikstycket kan berätta om en händelse, förmedla en känsla, vara en lovprisning till Gud eller kanske ett försök att beskriva Honom.

Upphovsmannens färg- eller tonval är bara för mig att acceptera oavsett om jag tycker om det eller inte. Jag är i skrivandets stund hemkommen från årets sång- och musikkonferens och är nu på väg till brassdagarna i Stockholm.
Två konferenser med två olika tonspråk, men med en gemensam vilja att musiken ska användas som ett redskap i våra guds­tjänster. Jag börjar inse att mångfalden finns, men att den inte alltid kommer fram.
Sångare, pianister, organister, träblåsare, bleckblåsare, trummisar och stråkmusiker har olika redskap som ger våra gudstjänster olika nyanser. Ger vi dem chansen eller är det enklast att ”göra som vi brukar”?

Om vi vill så kan våra gudstjänster innehålla klanger från mjukt träblås, stråk likt bomull, brass som smattrar, gitarrer som svänger och bastrummor som dundrar. Det handlar om att våga och vilja.
Syftet är inte uppvisning utan en vilja att kommunicera med den moderna människan. Utanför kyrkans väggar finns en brinnande längtan att få komma in och dela gemenskapen. Musik blir då ett språk att använda.
Jag har senaste tiden överösts av mejl från inspirerade musiker, av cd-skivor och av möten med kreativa människor som med olika förmågor har en stark vilja att med sina redskap berätta någonting. Släpp loss dem!