Läs senaste upplagan av Tidningen Pingst här Läs mer

Rosie lät drogerna gå före barnen

– Är mamma död?
William tre år stod i dörröppningen till köket tillsammans med sin äldre kusin som var på besök.
Hans mamma hade somnat sittande vid köksbordet och det såg faktiskt otäckt ut. Rädslan lyste i Williams bruna ögon men den äldre flickan hade sett sin moster berusad förr. Hon lugnade William och hjälpte honom till sängs. På morgonen berättade hon för sin moster vad pojken sagt. Då förstod Rosie att situationen var ohållbar. Trots sitt missbruk hade hon kämpat för att vara en bra mamma. Oftast fick barnen mat, hon höll dem rena, såg dem och lekte med dem. Men hon orkade inte alltid. Hon hade försökt få hjälp. Vid det här tillfället bodde de på ett öppet behandlingshem som skulle föreställa en skyddad miljö. När personalen tittade bort cirkulerade både alkohol och knark bland gästerna och Rosie kunde inte stå emot. Rosie visste vad det innebar att växa upp med en alkoholiserad mamma. Hennes egna barn skulle inte behöva vara med om samma sak.

Den morgonen när hennes systerdotter väckt henne ur bakfyllan gick hon upp till personalen på behandlingshemmet och sa:
– Jag orkar inte mer, ni får ta hand om mina barn.
Rosie gav upp sina egna barn för drogerna.
– Fattar du, det var ju helt sjukt! säger Rosie och spänner ögonen i mig igen.
Jag ryser och tror att jag fattar. Åtminstone lite. För just så tänker jag mig att det måste vara att lämna sina barn, helt sjukt. I sin relation till barnen var Rosie som vilken mamma som helst. De var nära. Barnen var mammiga. Men Rosie var rädd att hon skulle förstöra dem. Så hon lämnade över ansvaret för William och Robin till socialen. Stängde dörren bakom sig och tog bussen tillbaka till sitt missbrukarliv i Eskilstuna.

Texten är ett utdrag från boken ”Jag reste mig upp”.