Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.
FOTO: NOOMI LIND

FOTO: NOOMI LIND

Roligare i kyrkan

Olika aktiviteter är medlet när söndagsskolan i Filadelfiakyrkan i Stockholm ska få barnen att känna sig sedda, lära känna Jesus och växa i sin tro.

Söndagsmorgon klockan 9.00 och redan full aktivitet i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan i Stockholm. Ett 30­tal ledare förbereder för söndagsskolan Smash som startar om ett par timmar. Några trötta miner syns inte skymten av, bara glada leenden.
För att underlätta för alla som engagerar sig serveras gemensam frukost.
– Ledarna här gör ett fantastiskt jobb. Det är mycket som ska vara på plats innan barnen kommer, säger EllaStina Wendle.
När allt är iordningställt bildas en ring för att påminnas om den större bilden – att leda barnen till tro på Gud och lägga dagen i Hans händer. Ella­Stina är barn­ och familjepastor i församlingen. Hon och hennes man Daniel upplevde för åtta år sedan att det var dags att ta nya grepp för att kunna nå Stockholms barn.
– Vi ville ändra fokus och komma bort från bilden av katederundervisning som präglat gamla tiders söndagsskola, till en församlingsgemenskap där vi bygger relationer till varandra och Jesus, säger Ella­Stina.
Hon kunde se att många i åldern 40­60 år hade en negativ bild av den söndagsskola som de själva gått i, som de såg som inriktad på skola och prestation. Därför ville de inte ta med sig barnen till det som det som de trodde var likadant.
– Nu när de kommer hit inser de att det inte alls är som de trodde. Den nya inriktningen har också gjort det lättare att rekrytera barnledare. Det finns inga krav på pedagogisk utbildning, utan det viktiga är att bygga relationer med barnen.
I dag finns ett 70-tal ledare inom Smash och målet är 100 till sommaren. Totalt är 400 barn inskrivna på Smash.
– Som vi ser det är allas vårt uppdrag som vuxna att finnas till för barnen och berätta om Jesus för dem och vi har alla möjliga yrkeskategorier och studenter representerade här, säger Ella­Stina. Många är nu inne på sitt sjätte eller sjunde år som ledare.

När klockan närmar sig 11.00 är det dags för Elliot Wendle, 15 år, att ta på sig björndräkten för att tillsammans med Adeline Petersson välkomna barnen till Smash utanför kyrkan.
– Det bästa med detta är att se alla barns miner. De blir så glada, säger Elliot medan han hälsar på och kramar om alla tjejer och killar som strömmar in i kyrkan.
Adeline, som läser till sjuksköterska, har varit barnledare i församlingen i tre år. Hon värdesätter möjligheten att få vara ett verktyg för Gud.
– Jag tycker om att få finnas till för barnen och att även få hjälpa dem att bygga en relation med Gud, säger hon.
Utanför respektive lokal tar barnen av sig skorna och de vuxna står i dörren och hälsar barnen välkomna. De mindre barnen börjar Smash med en gemensam gudstjänst medan de större barnen avslutar med den. Olika aktiviteter erbjuds däremellan, allt från sport till bakning och legobygge.
– Aktiviteterna är aldrig målet utan medlet. Vår vision är att barnen ska känna sig sedda, lära känna varandra och Jesus och växa i sin tro. Ju mer personliga vi är med barnen, desto större ingång får vi. När de möter kärlek från oss ledare öppnas de också upp för Jesus. Utan detta förtroende blir det bara katederundervisning, framhåller Ella­Stina.

Upplägget för gudstjänsterna på Smash är lika som de för vuxna, för att det ska bli ett naturligt steg att fortsätta vidare dit senare. Man arbetar i serier och temat är detsamma för alla åldrar, även om uttrycket skiljer sig åt. Tanken är att underlätta samtal med syskon i olika åldrar för föräldrarna där hemma, då de fått samma undervisning. Det är fart och fläkt med sång och dans i början på de två större gudstjänsterna. Det tas också upp en insamling till funktionsnedsatta barn i Gakwenge, Burundi innan alla får sätta sig ner på golvet.
– Att vi tar av oss skorna och sitter på golvet är medvetna val för att barnen ska känna sig som hemma och komma närmre varandra, berättar Daniel Wendle.
Dagens tema är att be för andra. Ella­Stina hinner leda två av de tre gudstjänsterna på Smash och tar såväl de mindre barnen som de större till hjälp för att illustrera sitt budskap.
– Varför ska vi be för varandra? Jo för att Gud vill det och för att det är ett sätt att visa kärlek och omsorg, säger hon.
En pojke berättar att han bad för sin farmor som var sjuk, och då mådde hon bättre. Alla barn får i uppdrag att be för sina föräldrar och andra familjemedlemmar.
– Jag lovar att ni inte kommer att ångra er om ni testar, säger Ella­Stina.
För att bygga närhet i en stor församling delas barnen in i små grupper på 6­10 barn i anslutning till de gemensamma gudstjänsterna. Barnen tillhör alla olika samhällsskikt och en tredjedel av dem har utländsk bakgrund.
– Trots skilda språk och bakgrund så integreras barnen snabbt i gemenskapen.

Ella­Stina är glad över att se att barnen gärna bjuder med sig sina kompisar till Smash. Det är ett kvitto på att de arbetar åt rätt håll. Det kommer också många vuxna.
– Föräldrar som är nya i sin tro ger ibland uttryck för att budskapet i våra gudstjänster är lättare att ta till sig. Andra, som har negativa erfarenheter av sin egen uppväxt i olika församlingar, brukar uppleva att det är läkande för själen att vara hos oss, säger hon.
I slutet av gudstjänsten sätter sig de större barnen i ringar på golvet tillsammans med ledarna för att skriva ner sina böneämnen och be tillsammans. Det blir många lappar och barnen dröjer sig sedan kvar för att fästa dem på stora böneväggar. Nu kan alla se och komma ihåg varandras behov och önskningar till nästa gång de ses