Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Relevant i tiden

När jag läst Ulf Christianssons bok, Det var värt alltihop, hade den väckt en del tankar och reflektioner. Och jag övervägde att fylla den här spalten med några av dem. Till exempel frågan om varför han, som är i pensionsåldern och tillika både farfar och morfar, fortfarande får representera ung och modern musik, medan hans något mer tystlåtna generationskamrater blir betraktade som sammanvuxna med kyrkorgeln.
Men så öppnade jag nästa bok i min lilla hög på skrivbordet. Det var Thérèse Erikssons Möt mig som jag är. Och hennes budskap drabbade mig som ett slag i både mage och hjärta.
För medan ljuset allt oftare riktas mot scenen, för att därifrån göra gudstjänsten och kyrkan attraktiv och ”relevant” för en ung generation, vänder Eriksson sin strålkastare åt ett annat håll. Det handlar om hur kyrkan genom sitt inre liv, i nära relationer, kan bli en tillgång för ungdomar. Hennes bok handlar om att möta och bemöta dem som drivits och driver sig själva in i självskadebeteende.
Men jag tänker att det nog handlar om mötet med de flesta ungdomar i en tid som pressar med krav och förväntningar men inte förmår att ta hand om deras energi, gåvor och känslor av utanförskap.

DET ÄR MÅNGA SOM kämpar med sin självbild. De som ständigt jämför sig med mediernas Ä och tyvärr också ofta kyrkoestradernas Ä bild av de vackra och lyckade och känner sig som förlorare. De som förminskar sig själva för varje nej de får på arbetsmarknaden.
Dessa ungdomar upptäcker vi kanske inte främst i flashiga scenshower, de upptäcker vi i en förtroendefull gemenskap som erbjuder tillhörighet, och vi får inte tro att de inte finns mitt i församlingen och i kyrkans närhet.
Författaren har inga patentlösningar men resonerar och uppmanar till uppmärksamhet. Hon betonar att en del behöver professionell hjälp och att det finns gränser för vad församling och vänner kan göra.
Men det som, åtminstone för mig, lyser klart genom hela boken är det vi faktiskt kan göra: öppna våra ögon, se och skapa en miljö som medverkar till oförställda möten Ä kanhända också mellan generationer. Och kanske är det inte svårare än Ä eller just precis så svårt Ä att vi lär oss se på varandra med Guds ögon. Att öva oss i att med hans blick möta människor omkring oss, att innesluta, omfamna och respektera.
Jag undrar om inte det vore en relevant kyrka i tiden. För alla!