Pingst och corona Information från Pingst med anledning av corona.

Räddad

Efter 25 år av eget missbruk hjälper Carina andra knarkare bort från rännstenen

Carina Nymans liv gick tidigt snett. Redan som 12-åring började hon med hasch och sprit och som 16-åring åkte hon fast i en knarkhärva för första gången. –?Jag levde med något mörkt inom mig, hade panikångest och träffade alltid fel karlar. När sonen Joakim föddes försökte hon skärpa till sig, men förlorade snart greppet om verkligheten. Och om sonen. Heroinet tog över. –?När jag släppte honom då släppte jag allting.

Carina Nyman sjöng sig säkert in i fler hjärtan än mitt på Predikantveckans sista dag förra året. Till eget gitarrackompanjemang och kompisens cellospel sjöng hon sånger hon själv skrivit, som inramning till sin berättelse om befrielse från heroinmissbruk och ett självdestruktivt liv.
Hon berättade också om att det inte alltid är så lätt att hamna mitt i en frikyrkovärld.
–?Jag försökte rätta in mig i ledet, berättar hon. Klippa mig och så, men sen förstod jag att jag fick vara mig själv.
Det senare väckte jubel och många instämmande amen bland pastorerna i Filadelfiakyrkan. Carina sticker ut med sitt röda hår i rastafrisyr. Carina och hennes man Mats tillhör pingstkyrkan i Laxå idag.
–?Jag brukar säga till folk att jag är med i en pingstkyrka och att det är jättebra. Fast jag känner mig fortfarande som en ananas i en rädisodling, säger hon till mig när vi träffas därför att jag vill höra henne berätta mer.

Uppsökande verksamhet
Vi möts i församlingen New Lifes lokaler vid Fridhemsplan i Stockholm. Det är hennes bas när hon jobbar med uppsökande verksamhet i Stockholm några dagar i veckan. Arbetet sker genom Erik Edin-stiftelsen, där både hon och maken Mats är anställda. Åtminstone fram till 18 juli, för då träder deras uppsägning i kraft. Av ekonomiska skäl läggs verksamheten på familjeanläggningen i Laxå på is, och lite spänning är det allt i luften inför vad som ska hända med dem då, även om Carina uttrycker en stark förtröstan på att Gud ska vara med också i fortsättningen.
Carina har just bakat bullar och möter mig iförd förkläde och med kinder röda av ugnsvärmen. Vi sätter oss i en soffa, dricker kaffe och äter nybakt och pratar en hel eftermiddag.
Man upptäcker snabbt att Carina är en tjej med huvudet på skaft. Hon läser mycket, är oerhört intresserad av människor och kultur och uttrycker sig på ett rikt språk.
Men barndomens förutsättningar var inte gynnsamma. Carina saknade en grundläggande trygghet, både i hemmet och i livet. Hon växte upp i en familj i Järfälla som yngst av fyra syskon. Hennes mamma var psykiskt obalanserad och levde i ett kaotiskt förhållande med Carinas pappa, som var periodare och som mellan varven hade svårt att hitta till rätt sovrum därhemma. Mamman och pappan skilde sig, men flyttade sedan ihop igen och kort efter det förolyckades mamman.
–?Jag var jag duktig i skolan fram till sexan ungefär, men sen fick jag streck i det mesta.
På högstadiet fick hon anpassad studiegång och det enda hon tyckte var roligt var bild och kreativ verksamhet.
–?Livet var snurrigt och redan som 12-åring började jag sminka upp mig och hänga på discon och börja ta discodroger.

Testade hasch och drack sprit
Carina började röka, testade hasch och drack öl och sprit. Och så där fortsatte det. Efter att som 16-åring ha åkt fast i en knarkhärva blev hon föremål för sociala insatser och fick jobba på Fritidshem och utbildade sig så småningom till barnskötare på Komvux under en drogfri period. För sådana hade hon mellan varven.
Men från tonåren och fram till 35-årsåldern var knarket ständigt återkommande i hennes liv.
–?Men jag planerade aldrig att bli heroinmissbrukare, konstaterar hon.
När hon 1987 fick sonen Joakim, var förhållandet med pappan på upphällningen, men hon hoppades kunna bygga upp ett nytt drogfritt liv tillsammans med sin son. Något som inte lyckades.

Lämnade ifrån sig sonen
Jag förstår att det fortfarande är jobbigt för henne att leva med att ha utsatt sin son för det liv hon levde.
–?Han är uppvuxen med mig i elände, med droger, sjukskrivningar, olika destruktiva relationer och min panikångest, säger hon.
Efter ett par år med kraftigt heroinmissbruk i mitten på 90-talet lämnade hon ifrån sig sonen till hans pappa därför att hon var rädd att han annars skulle bli tvångsomhändertagen. Då