Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Perspektiv

Två böcker rör sig i mina tankar nu. Trängs där så till den grad att de blandar sig i varandra. Här bredvid är de omnämnda var för sig, men det är i kombination med, och relation till, varandra som de inte släpper taget om mig.

Den ena, 96 lampor, låter olika människor beskriva en miljö jag är ytterst välbekant med – frikyrkan – som faktiskt, tillsammans med annat, format mig till den jag är. Beskrivningarna jag möter ger ”flashbacks”, en del negativa men mest positiva.
Jag kan, bara genom att läsa, aktivera nästan alla sinnen. Jag hör sorlet i ungdomsvåningen, jag känner doften av fika, jag ser det diskreta (nåja!) flörtandet …
Den andra boken, Om du är kristen ska du dö, beskriver också miljöer där kristna rör sig, men nu sådana som är mig fullständigt främmande. Den läsningen skapar helt nya bilder, möjligen associerade till något jag sett på film eller i TV, men som jag verkligen inte kan föreställa mig.

BÅDA GRUPPERNA HANDLAR om människor som beskriver sin tro, vad den gjort och gör med dem – och ändå verkar det som de rör sig i skilda solsystem.
Den första beskriver människor som känt sig begränsade i ”bönehuset”, vingklippts i sin individuella utveckling och frihet och därför gått igenom en slags omvändelse från det kristna sammanhanget. Den andra berättar om en annan omvändelse – från islam till kristen tro – som vårdas i gemenskap, i livsviktiga nätverk och underjordiska böneceller. Som växer till en efterföljelse till högsta möjliga pris.
Det vore alltför lättvindigt att hantera de båda böckerna som jämförelsematerial. Alltför enkelt att raljera över ytliga och navelskådande svenskar som likt bortskämda barn stampar med foten och lämnar bordet när maten inte smakar och ser sig själva som tillvarons självklara centrum.
Lika förenklat vore det att bygga hjältesagor om förföljda kristna. Någonstans anar vi ju att det också finns fallna hjältar där, de som inte orkade utan gav efter för trycket. Men jag tror att vi behöver spegla oss i båda berättelserna. Lära oss något om vad efterföljelse handlar om på riktigt, men också våga se dem som vi hade nära och hitta mötesplatser som både kan knyta upp och knyta ihop, utan att för den skull, i all välvilja, ”curla” hem dem. Två berättelser som både kan vidga perspektiv och markera fokus, tänker jag.