Anmäl dig till Pingst Ledare 2020!

Ord som stannar

Det skrivs som aldrig förr. Sociala medier och nätverk som facebook, twitter med flera, i kombination med lättillgängliga, bärbara skrivverktyg i form av smarta telefoner, plattor och datorer, gör att ord flyger kors och tvärs genom cyberrymden hela tiden, dygnet runt.
Ibland drabbas jag av en isande känsla av de skrivna orden kommer att ta slut. Inte så att de minskar i kvantitet eftersom de slösas, utan mer att de tar slut i bemärkelsen att de förlorar i kraft och betydelse. En del säger att de riktigt unga redan tröttnat och väljer bort orden. De kommunicerar hellre med bilder, påstås det, och delar med sig av sådana på likadana sociala nätverk.
Problemet är inte att orden är så många, även om de ibland faktiskt är för många. Det stora problemet med ordbruket, eller missbruket om man så vill, som det ser ut i dag, är i min värld att de är så flyktiga, något som många av oss blivit varse när vi tryckt på sändknappen lite för snabbt och sedan drabbats av efterklokhet. ”Högt flyga orden, tanken stilla står”, eller hur?
Men orden är inte bara flyktiga som en sommarfjäril, de är också svårfångade. De hinner aldrig landa, aldrig utveckla hela sin potential som budskapsbärare och aldrig planteras i samtal, i debatter och diskussioner som föder nya tankar. För sådant kräver både engagemang av sändare och mottagare och hur ska det gå till när nästa bokstavsmassa redan är på ingång. Och snabba ordväxlingar i kortformat tenderar snarare att låsa positioner än utveckla ett samtal.
Samtidigt som jag skriver detta hör jag på nyheterna om jobbnedskärningar i pappersbruk och tryckeribranschen, och får en känsla av att jag kan ha fog för mina farhågor. Men än så länge finns det ordfångare Ä papper och trycksvärta Ä som låter orden leva. Än så länge finns böckerna Ä de där man kan bläddra fram och tillbaka i och återkomma till.
Jag vet att det finns ”bildmänniskor” som applåderar att bilden tränger sig fram och tar plats i ordmassorna. Och visst kan bilder bära budskap som både berör och består. Men själv är jag nog, framför allt, en ”ordmänniska”. Och jag hoppas att också framtiden, i någon form ska erbjuda full tillgång och tid till ord som stannar, ord som hinner skapa sina egna bilder, lyckade och genomtänkta formuleringar att smaka på om och om igen och låta sig berikas.